Hej nya värld – management by skuld och pekpinnar

Vårens feedbacksamtal var ju faktiskt riktigt trevliga. Där stod våra ansvariga ministrar och partiledare, mellanchefer och direktörer i AB Sverige, och berömde oss för vårt hårda arbete.

”Jag är stolt över hur stora delar av svenska befolkningen faktiskt gör stora uppoffringar i vardagen för att minska smittspridningen  och ändrar sitt agerande för att ta solidariskt ansvar just nu”, sa till exempel inrikesminister Mikael Damberg i april.

Det är ju precis det anslaget som många av oss är vana vid. Ni vet: Beröm i plenum, kritik i enrum. Positiv förstärkning. Fem gånger mer kärlek, alltså att du ska ge fem positiva återkopplingar för varje negativ dito. Entusiasmera, peppa och engagera – så blir resultaten därefter.

Det känns som en hel evighet sedan.

I det skoningslösa, nattsvarta novembermörkret vaknar vi upp till en ny verklighet. Alex Schulman hänvisar till inrikesminister Dambergs nya uppläxande ton i en krönika i Expressen.

”Det är det han gör numera, kallar till presskonferens vart tredje dag och är förbannad över hur illa vi sköter oss”, konstaterar han och fortsätter:

”Det är ovant, jag har inte blivit så här utskälld sedan jag var barn”.

Några dagar sedan sammankallade statsminister Löfven återigen befolkningen till ett av sina historiskt unika tal till nationen. Där satt han ånyo framför sin nya favoritfond – en ödesmättad vägg av svenska flaggor (kan vi prata mer om den?) – med en hy lika askgrå som kostymen. Med bergfast blick tittade han in i kameran. ”Alla måste göra mer”, sa han. ”Ställ in. Boka av. Skjut upp.”

Hur blev det så här?

Klart att de är frustrerade, ministrarna. Folk slarvar ju. R-talen skenar. Sjukvården går på knäna. Men om vi lyfter oss från själva corona-läget – det finns på tok för många självutnämnda experter i den frågan – och istället pratar ledarskap, är det uppenbart att våra ledare växlat spår från positiv förstärkning till skuldbeläggning och pekpinnar. Är det verkligen den smartaste vägen framåt?

I artikeln ”You want people to do the right thing? Save them the guilt trip” i nystartade webbtidskriften Psyche, redogör Cambridge-psykologen Claudia R Schneider för den smala knivsudd på vilken ledare behöver balansera nuförti’n.

Schneider berättar om några studier hon genomfört i bland annat New York och Nigeria, som alla påvisar hur ett positivt mindset leder till en ökad benägenhet hos deltagarna att också förbättra samhället.

I en studie fick ett gäng deltagare fundera över hur stolta de är över att bidra till att minska miljöförstöringen, medan en annan grupp fokuserade på hur skyldiga de känner sig över beteenden som sabbar klimatet. I efterföljande enkäter visade sig det stolta gänget vara betydligt mer villiga att förändra sitt beteende i ett för klimatet positiv riktning.

I en annan studie lät man en grupp deltagare reflektera kring vad de uppskattar med sig själva, medan ett annat gäng gavs i uppgift att beskriva planritningen i en butik. Sedan delade forskarna ut en bonuscheck på 10 dollar – och gav deltagarna valet att behålla pengarna själva eller skänka dem till välgörenhet. Du kan nog gissa vilken grupp som var mest givmild.

Slutsatsen? En positiv självbild är inte bara ett grundläggande mänskligt behov utan också en viktig drivkraft för att vara vänlig och empatiskt inställd mot andra. Politiker som fokuserar på undergångsbudskap och lyfter fram befolkningens tillkortakommanden riskerar att alienera medborgarna, medan de som fokuserar på positiva budskap har större möjlighet att driva positiv samhällelig förändring.

Hur det ser ut i Sverige just nu?

Klipp till Alex Schulman igen, som fortsätter att förundras över Dambergs indignation över hur värdelösa vi är:

”Då tänkte jag att det fanns risker här, tänk om han blir så arg att han på något sätt går sönder, tänk om Damberg smälter? Jag stängde av innan jag såg det ske.”

Är det läge att stoppa ned pekpinnarna i katedern innan fler stänger av – för både Dambergs och medborgarnas välbefinnande? Det verkar nästan så.