»Efteråt tackade de för att det sköttes så bra«

Det var i juni 2002, it-branschen hade inte återhämtat sig efter bubblan och Adcore fungerade dåligt. Jag fick huvudansvaret för åtgärdsprogrammet. Det var första gången jag sade upp medarbetare. Det var mycket förberedelser och möten både tidiga morgnar och sena kvällar.

En sådan process måste få ta sin tid så att alla hinner ta till sig vad som händer. Ska man lyckas med det, krävs omfattande förberedelser så att man behåller initiativet hela tiden.

Jag hade precis blivit pappa då, min hustru var hemma med en nyfödd baby medan jag var tvungen att jobba nästan all vaken tid – och det var inte roligt. Men hon stöttade mig.

Jag var också delägare och jag tror att det ökade min trovärdighet. Jag kunde förklara varför uppsägningarna var nödvändiga utan att någon uppfattade att jag gick andras ärenden. Bolaget blödde och alternativet hade varit konkurs. Då hade alla förlorat sina jobb.

Men det var också viktigt att göra klart, inte minst för dem som skulle vara kvar, att det långsiktiga syftet var att skapa ett bolag som hade förutsättningar att fungera riktigt bra.

Jag tycker att jag klarade uppsägningarna ganska bra. Jag har träffat flera som i efterhand har tackat för att det sköttes så bra, att det blev starten på något nytt för dem. Vi kunde inte erbjuda fantastiska avgångsvederlag, men de flesta hade några arbetsfria månader med lön och fick en push att gå vidare.

Men några reagerade väldigt aggressivt och var hotfulla, inte handgripligt, men verbalt. Det kunde bli väldigt obehagligt.

Under hela processen hade jag en bredare ledningsgrupp och en jurist bakom mig. Vi hade avstämning varje morgon och det var ett ovärderligt stöd. Jag lärde mig jättemycket, jag blev en bättre människokännare och utvecklade min empati. Jag blev både mer ödmjuk och mer krass, jag insåg att man inte ska ha för stora illusioner.

En uppsägning kickar i gång en så stor belastning på individen. Självkänsla, ekonomi, familj, allt sätts under press. Jag förstod hur olika drivkrafter människor kan ha och att vi är olika sårbara. De som har skyddsnät och relationer i balans är inte lika utsatta.«