Drabbad av ”mätningsraseri”? Så vaccinerar du dig mot mätsjukan

En besatthet av procedurer, checklistor och mätbara mål. Så pass att mätandet går ut över kärnverksamheten eller rent av tar över som huvudsyfte. 

Så beskriver forskaren Susanna Alexius den stelbenta ”hyperbyråkrati” som inte sällan uppstår i organisationer där människor begraver sig i siffror och utvärderingar i tron att det är effektivt. 

Man trodde kanske att sådant överdrivet mätande i viss mån avtagit, i takt med att 90-talsflugan new public management alltmer ifrågasatts som överideologi inom svensk offentlig sektor. 

Men så är det inte alls, menar Susanna Alexius som är docent i företagsekonomi och forskar i moderna styrformer. 

Nyare koncept som tillitsbaserad styrning har visserligen lanserats med löften om minskad detaljstyrning, men Susanna Alexius ser inga egentliga tecken på att mätfixeringen klingat av.

Stor förvirring råder dessutom kring hur de alternativa styrformerna rent praktiskt ska gå till.

”Ute i verksamheterna glossar man ofta över med prat om tillit, men när vi forskare synar korten ser vi att mätningsraseriet är intakt eller rent av har intensifierats”, säger Susanna Alexius som är forskningsledare på Score (Stockholms centrum för forskning om offentlig sektor) vid Handelshögskolan och Stockholms universitet.

I boken Obsessive measurement disorder går hon och forskarkollegan Janet Vähämäki efter mångåriga studier till botten med fenomenet, som i extremfallet kan yttra sig i rena bokstavstron.

Forskarna liknar de mest rigida kontrollbyråkraterna vid just fundamentalister, personer som ”inte bara kan vara otrevliga och tröttsamma för sin omgivning, utan också utgöra ett allvarligt hot mot sannolikheten att verksamheten ska uppnå goda resultat”.

Frågan är då när, hur och varför fullt rimlig målstyrning slår över i kontraproduktiv mätfixering, och vad chefer och medarbetare kan göra för att hålla emot. 

För att utreda den saken har forskarna gett sig in i den täta administrativa djungel som omger svenskt bistånd.

En verksamhet där fattigdomsbekämpning i kaotiska miljöer på andra sidan jordklotet ska förenas med biståndsgivarnas strikta krav på kontroll. 

Valet av studieobjekt är ingen slump: Det är nämligen när verkligheten är som mest stormig och komplex som risken för skadlig mätsjuka är som störst, enligt forskarna.

Formalia, mätningar och indikatorer kan i sådana lägen bli livbojar för osäkra beslutsfattare att klamra sig fast i, kryss i rutor ett sätt att visa handlingskraft.

Trots att man i värsta fall för länge sedan förlorat kontakten med kärnuppdraget. 

Efter analys av hundratals dokument och intervjuer med 80 medarbetare på olika nivåer och organisationer, finner forskarna att biståndsbyråkraterna i förvånansvärt hög grad ändå funnit en framkomlig väg i spänningsfältet mellan kontraproduktiv överreglering och skadlig låt gå-mentalitet.

De kallar det pragmatisk byråkrati.

”Pragmatisk byråkrati är en balanspunkt mellan ytterligheterna, en konstruktiv medelväg där man plockar det bästa från kontrollsystemen och det egna omdömet. Regler och procedurer är nödvändiga, men används rationellt och följs inte blint”, säger Susanna Alexius.

”Flexibilitet och professionalitet, baserat på en rik uppsättning erfarenheter, är avgörande för att ett sådant mer kreativt förhållningssätt ska vara effektivt och ge goda resultat i det långa loppet”, fortsätter hon. 

Eller annorlunda uttryckt: Om varenda formalitet skulle uppfyllas till punkt och pricka, blev det nog knappt några biståndsprojekt alls. 

”Pragmatiska chefer och medarbetare inser att det inte bara krävs tyst kunskap, fantasi och improvisation för att hitta genomförbara och etiskt försvarbara vägar framåt, utan också mod och en viss grad av risktagande för att ingripa när viktiga projekt riskerar att fastna i byråkratiskt krångel”, säger Susanna Alexius.

Med tanke på den omfattande korruption och de många oklarheter som uppdagats kring det svenska biståndet, är det ändå inte vanskligt att mana till ett lösare förhållande till regler?

”Det är förstås helt oacceptabelt med korruption och nepotism. Vad vi försöker säga är att varken bristande kontroll eller överreglering är något önskvärt. För de som arbetar med bistånd gäller det att efter bästa förmåga navigera mellan dessa båda stup. Göra anpassningar som är så rimliga som möjligt, för att få ut mesta möjliga av biståndet”, säger Susanna Alexius.