”De tvingade på mig en sekreterare”

Jag blev chef någon gång i 30-årsåldern men hann bli 42 år innan jag fick en sekreterare. Fick, är förresten fel ord. Jag blev påtvingad en sekreterare. På min nya arbetsplats hade alla chefer det, så det skulle jag också ha.

Urlöjligt, tänkte jag. Vad ska jag med en sekreterare till? Jag är en modern kvinna och inte någon gammal mossig man som inte klarar av lite enkla administrativa uppgifter själv. Hur ska jag ta mig ur det här? Hur blir jag av med henne?

Så kom min första arbetsdag på nya jobbet och där satt hon, utanför mitt kontor. Med bestämd och mycket misstänksam min granskade rödhåriga Mia mig och sa: ’Jag har aldrig arbetat åt en kvinna förut, än mindre åt någon som inte vill ha en sekreterare. Vi får väl se hur det går.’

Det gick så där, för att inte säga uruselt. Jag bokade möten och fixade det mesta själv och bad jag om hjälp var det mest sådant som att hämta någon i receptionen eller ordna med kaffe. I flera månader var jag övertygad om att jag kunde klara mig utan henne, hon var bara i vägen, och jag är rätt säker på att Mia ägnade mycket av sin tid åt att läsa platsannonser och önska att jag kunde försvinna på något sätt.

Men så hände något. Jag började komma in i mitt nya jobb och som det ofta blir då, fick jag massor att göra. Jag hann knappt med, saker blev liggande och folk irriterade.
En dag när jag hade det riktigt jäktigt och körigt, kom hon in på mitt kontor och sa: ’Vad säger du, ska vi försöka? Vill du ha hjälp?’

Under Mias erfarna ledning lämnade jag min gamla fördomsfulla uppfattning om vad en sekreterare är och fick lära mig hur fantastiskt det kan vara att få hjälp med att organisera sitt arbete och sina dagar, att avlastas i stort och i smått och inte minst – att ha en nära och förtrogen som man kan tala med om allt. Just det jag hade raljerat mest över – att mäns relation till sina sekreterare ofta är som ett gammalt förhållande – just det var det jag lärde mig att uppskatta allra mest.

Mia fick mig också att förstå att man som chef måste bli bra på att ha en sekreterare, annars är det meningslöst. Hon krävde att jag berättade allt för henne och att jag i detalj förklarade hur jag och företaget tänkte och vad vi ville. Ju mer hon förstod, desto mer kunde hon hjälpa mig.

Och det stämde, vi blev ett toppenteam och för mina medarbetare blev det så mycket enklare när jag till vissa delar var »dubblerad«.

 Mia var en stjärna som lämnade mig och gick vidare i livet, men sedan dess har jag alltid haft sekreterare och jag rekommenderar alla chefer att ha det.
I dag är det nästan en självklarhet att alla chefer bör ha en coach – någon som rådger, lyssnar och stöttar eftersom det är så ensamt däruppe på toppen. Men sekreterare är det många chefer som fortfarande tycker att de kan klara sig utan.

Den roll som coachen ofta har, anser jag att även en bra sekreterare kan fylla.
Vi betalar gärna feta arvoden för att få prata av oss och få kloka ord från en coach någon timma i veckan – varför inte lägga pengarna på en bra sekreterare som finns där varje dag i stället?«