Därför misslyckas jämställdhetsarbetet

SVERIGE UPPFATTAS OFTA som ett av världens mest jämställda länder. Samtidigt finns könsskillnader i levnadsvillkoren som envist består.

En stor majoritet av börs-vd:arna är exempelvis män, år efter år. Samtidigt som kommunernas ledningsgrupper numera domineras av kvinnor.

Ett sätt att minska skillnaderna är att arbeta med så kallad jämställdhetsintegrering. Metoden är utbredd i Sverige, inte minst i offentlig sektor, och har använts åtminstone sedan 1994.

Tanken är att jämställdhetsperspektivet ska finnas med i alla beslut på alla nivåer, i stället för att hanteras vid sidan av. Då blir det lättare att jämna ut könsskillnader i exempelvis en kommun.

Resultatet blir att män och kvinnor får jämställda villkor, lika tillgång till välfärdstjänster och kollektivtrafik, samma möjligheter i skolan och yrkeslivet – i teorin.

I praktiken fungerar det inte särskilt bra.

Det menar forskaren Malin Espersson, som i ett pågående forskningsprojekt undersöker hur kommuner och regioner arbetar med jämställdhet. Mycket prat och lite verkstad, är hennes samlade bild.

”Problemet är att verksamheterna lägger ner väldigt mycket arbete på att ta fram statistik, policyer och verksamhetsplaner, snarare än att ta itu med konkreta jämställdhetsfrågor och problem. Jämställdhetsarbetet har på så sätt mer kommit att yttra sig i symbolik, än i verklig handling”, säger Malin Espersson, som är universitetslektor vid institutionen för tjänstevetenskap, Lunds universitet.

I sina studier har Malin Espersson deltagit i möten, analyserat dokument, följt och intervjuat chefer, politiker och tjänstemän, både i kommuner och regioner.

En av intervjupersonerna säger: ”Det finns en sorts allmän överenskommelse om att jämställdhet mellan könen är bra, att samma villkor ska råda för kvinnor och män. Men det är svårt att riktigt förstå vad det innebär i praktiken.”

Malin Espersson beskriver hur organisationer på ytan kan framstå som föredömliga, då det på möten och i kommunikation från politiker och ledning ofta framhålls hur viktigt det är med jämställdheten, att framsteg hela tiden görs.

”Men i mina intervjuer med tjänstepersoner och chefer på lite lägre nivå, märks en entydig upplevelse av svårigheter, ointresse och uteblivna resultat. Stödet och intresset från politiker och den högsta ledningen uppfattas som svagt, vilket gör det svårt att öka motivationen och engagemanget ute i organisationerna.”

”Människor som jobbar specifikt med jämställdhet känner sig isolerade, får ägna mycket tid åt att försöka öka sitt inflytande och ta sig in i sammanhang där besluten tas”, säger Malin Espersson.

Hon beskriver fenomenet som ”hyckleri”.

”Ja, jag menar att det är ett organiserat hyckleri, när organisationer på det här sättet sätter bilden av att vara drivande inom jämställdhet, fast de inte är det. När intrycket utåt blir viktigare än att lösa problem. Och det är de mest engagerade tjänste­personerna och cheferna som blir bärare av detta hyckleri.”

”Deras arbete används för att upprätthålla organisationers rykte och legitimitet, snarare än till underlag för beslut som åstadkommer förändring. Det är ett misslyckande som också är kontraproduktivt, då det på längre sikt kan innebära att människor tappar sugen, och undergräver engagemanget för jämställdhetsfrågor ytterligare.”

Hur kan chefer, ledning och organisationer komma bort från detta?

”Jag tror att vi behöver ompröva idén om jämställdhetsintegrering, då den inte varit särskilt effektiv. Könsuppdelad statistik och övergripande policyer kan absolut vara viktiga. Men i stället för att försöka lösa problemen via övergripande styrnings- och ledningsprocesser, vore det rimligare och enklare för organisationerna att börja i andra änden.”

”Det vill säga angripa utmaningarna en och en, lösa en jämställdhetsfråga i taget. På det viset tydliggörs också vilka politiska prioriteringar som behöver göras, hur resursfördelningen ska se ut – och därmed att man menar allvar med ökad jämställdhet”, säger Malin Espersson.