Därför är det så få kvinnliga chefer

Det bekymrar jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, mycket mer än det faktum att andelen kvinnliga ledamöter i börsbolagens styrelser också minskar.

Lösningen enligt henne stavas inte kvotering. »Kvotering är ett för stort ingrepp i det fria näringslivet«, säger hon.

Spontant tycker jag också genuint illa om kvotering, som företeelse. Speciellt när det gäller att gynna kvinnor. Eftersom vi (som är kvinnor) redan har tillräckligt mycket ”lilla-gumman”-motstånd att kämpa mot. Oavsett om vi är 25 eller 55.

När jag föreställer mig scenen att bli presenterad för en styrelse som jag har blivit inkvoterad till blir jag alldeles kallsvettig. Snacka om uppförsbacke!

Jag diskuterade saken med vår vd. Hon tycker precis tvärtom. »Kvotering är bra och nödvändigt. Det är det enda sättet att få till någon förändring, annars kommer männen bara att fortsätta att rekrytera ur sina manliga nätverk. Kvotering behövs för att de ska tvingas vidga sina kontaktytor. För problemet handlar ju inte om att det inte finns kompetenta kvinnor, problemet är att de som sitter i styrelserummen inte vet var de finns. En tvingande lag är en välgärning för maktens män.«

Tja, så kan man ju också se på saken, tänker jag, och helt plötsligt vet jag inte vad jag tycker. Kanske är det som med bilbälten. Det var först när det blev bälteslag som folk kom till insikt om hur smart det var med bälten.

I stället för kvotering tror Sabuni på jämnare fördelning av arbetsbördan i hemmet. Vägen dit går enligt henne via jämställdhetsbonus och hushållsnära tjänster.

Hennes argument mot att införa en lag om kvotering kan jag köpa, även om jag nu inte är lika tvärsäker på att kvotering är fel. Men om hon tror att jämställdhetsbonus och hushållsnära tjänster ska få motsvarande effekt kommer hon att bli besviken.

Jag är en varm anhängare av hushållsnära tjänster, inget snack om saken. Jag anlitar extern hjälp med allt från barnpassning, fönsterputsning till trädbeskärning. Men för att få fler kvinnor att våga söka och ta chefsjobb behövs det definitivt inte några sådana politiska styrmedel, där är jag fullständigt övertygad om att kvinnorna sitter på makten redan i dag – och det handlar helt enkelt om att övervinna rädslan. Och då menar jag inte rädslan för fluffiga dammråttor i hörnen.

En av mina väninnor som blivit erbjuden ett chefsjobb delgav mig sina funderingar. Hon är jätteglad men samtidigt extremt ängslig. Mitt råd till henne var: Ta det. Vad är det värsta som kan hända? Att du inte klarar av det? Att du inte trivs? Hur hemskt skulle det i så fall vara? Det är väl ändå roligare att ha försökt än att aldrig ha vågat prova?

Hon funderar fortfarande.