Calle Fleur: Ledarskap är rörmokeri och poesi

Processer och rutiner. Budgetar och scheman. Men samtidigt: Visioner och värderingar. Riktning och hopp. 

Livet som chef är allt på samma gång. Du ska inspirera och skapa mening. Och samtidigt ska du säkerställa att intranätet är uppdaterat och att någon (Du? Nej? Eller? Jo?) stoppar ner de där trötta adventsljusstakarna i källarförrådet igen.   

”Ledarskap är rörmokeri och poesi”, sammanfattade Stanford-professorn James March det hela i ett citat som jag bär med mig nära hjärtat. Inte bara för att det rimmar, även om det hjälper, utan för att det säger något om själva essensen i det vi chefer egentligen håller på med. Varför uppdraget är värt vår tid, våra ansträngningar. 

Det goda ledarskapet höjs alltför ofta upp till ett glamoröst ideal. Karisma, hjältemod, visionära idéer. Men både du och jag vet att det oftast kokar ner till att se till att rören fungerar som de ska.

För precis som dugliga rörmokare behöver vi ledare förstå hur system, flöden och detaljer påverkar helheten. Annars kollapsar helheten. 

Samtidigt handlar ju chefsjobbet om något … större. Att skapa mening. Att få människor att förstå varför de gör det de gör. För mycket rörmokeri? Organisationen blir effektiv men själlös. För mycket poesi? Tröttsamt visionärt fluff.  

Riktigt skickliga chefer, menade March, lyckas balansera båda delar. De ingjuter riktning och hopp i gruppen samtidigt som de löser upp proppar och flaskhalsar i vardagen.  

Hemligheten? Jag tror att det kokar ner till självkännedom. Trots att vår samtid kan tyckas vara besatt av känslor, lider många pressade chefer av ”känslofobi”: Vi undviker att uttrycka jobbiga känslor för att få arbetsvardagen att fungera, vilket riskerar att göra oss inåtvända och nedstämda.

I förlängningen minskar det möjligheten att skapa engagemang och tillit hos andra. Det menar psykologen Deborah Mühlrad i en ny bok (läs mer i Sara Hammarkrantz artikel).

Jag får motvilligt erkänna att jag själv har varit där.

Jag har babblat om visioner för att undvika att fatta svåra beslut. Och jag har gömt mig bakom processer och regler för att slippa säga vad jag egentligen känner. 

Att befinna sig mer i huvudet än i känslosvall kanske kan tyckas vara både professionellt och pragmatiskt, men enligt Mühlrad utgör det snarare en dold broms i våra organisationer.

Först när vi släpper masken och orkar ”checka in” med våra grundkänslor – sådant som ilska, rädsla, skam och nyfikenhet – kan vi skilja mellan verksamhetens bästa och våra egna egon. Först då kan vi bli de chefer vi drömmer om att bli.  

Rörmokeri och poesi, alltså. Vilken grej!

Calle Fleur, chefredaktör