»Blir du lycklig har du lyckats«

400 miljoner sålda Abba-album och en global dundersuccé med Mamma Mia. Hur kunde det bli så här?
»Det är fascinerande. Benny Andersson och jag skapade något som vi tycker om och som många andra också tycker om. Det är fantastiskt att detta har hänt och att detta händer mig. Även om det låter pretentiöst så känner jag mig djupt ödmjuk och tacksam.«

Björn Ulvaeus söker nu en chef till sitt 150-miljonersprojekt i Västervik. Se hans rekryteringsannons genom att klicka på filmen här nedan:

Mer information finner du här.

Ge exempel på hur det gick till när ni skrev låtarna.
»I början satt Benny och jag dagarna i ända på ett litet krypin på Polar Musics kontor på Östermalm, ett jättelitet rum med ett piano, en stol och en gitarr. Där spelade vi och sjöng med fejkade ord på en konstig engelska, och det dök upp små strofer, melodislingor, vi blandade olika rytmer och stilar. Ibland tog vi en känd låt och sa ’typ den här’och så spelade vi den. Och nu sker det märkliga: rätt som det är kommer det någonting, något nytt ur ingenting, ur luften. Det är väldigt svårt att förklara.«

Blev det en hit?
»Nej, det var sällan som det kom en färdig låt på en gång. I stället
kanske vi hittade något och tänkte ’Aj, vad fan var det där, det där var inte så dumt!’«. Och så försökte vi utveckla idén. Ibland kom vi ingenstans. Men om idén var tillräckligt bra fanns den kvar i huvudet. På så vis samlade vi på oss saker som inte var nedskrivna utan som bara poppade upp för att de var bra och värda att komma ihåg. De kunde användas till något annat senare. Vi kunde hitta en brygga där, en refräng någon annanstans och efter två år kom versen. Haha.«

Mycket måste väl ha varit skräp?
»Skräp?! Minst 95 procent som kom ut var skräp! Det är det viktigaste
i den kreativa processen, att rensa ut sånt som inte håller. Andra
grupper kanske nöjde sig med att kasta 50 procent. Inte vi. Vi – och Benny var nästan värre än jag – var stenhårda på att aldrig sänka ribban. Fick vi inte den där enorma kicken, känslan av extrem lycka av att vi nått något riktigt jävligt bra, något som skulle knäcka alla de andra, ja, då var det bara skit som skulle kastas – och det skoningslöst!«

Oj, ni var perfektionister?
»Vi är perfektionister. Vi gav oss inte förrän vi var totalt nöjda. Alla album, utom möjligen första albumet i brådskan efter genombrottet vid schlagerfestivalen i Brighton, är helgjutna och jag står för dem än idag.«

Så du visste när ni hade en succésingel på gång?
»Inte en aning! Det kunde vi aldrig veta. Dancing Queen till exempel – det tyckte vi var en kanonlåt, men att det skulle bli en sådan hit, hur fan skulle vi kunna veta det? I efterhand är det lätt att säga, men det är skitsnack att tro att man kan säga något i förväg.Men vi hade några
människor runt om i världen som vi litade på, folk med feeling som sa vad de tyckte, bland andra Stikkan Andersson, och som vi skickade albumen till och bad sätta ihop en lista över de bästa sångerna.«

Du skrev låttexterna. Vad krävde du av dem?
»För att en text ska fungera måste symbiosen text och melodi vara total. Och själva textförfattandet är en underbar kreativ process. Den gick till så att jag satt hemma med ett backingtrack med trummor, bas, några gitarrer och keyboards – kanske några overdubs med stråkar  – alltså med någonting som lät jävligt ball. Det där spelade jag om och om igen för mig själv, och efter ett tag kom det en bild  till mig som om musiken talade om för mig: Det här handlar jag om. Det låter flummigt, men så var det,  i ungefär hälften av låtarna, till exempel Knowing me, knowing you. Där såg jag en ensam man gå omkring i en tom våning där det står packlådor, stegen ekar mot de kala väggarna och här har det hänt saker och nu är det slut. Den bilden gav en story som jag spann vidare på.«

Var kom den bilden ifrån?
»Exakt vet jag inte. Man måste ha fantasi. Och man har referensramar. Man har saker som inspirerar. Sådant som man lyssnat på och sådant man sett. Benny och jag hade var för sig tio års erfarenhet i Hep Stars och Hootenanny Singers, ett bagage som vi hade stor nytta av i Abba. Mozart – absolut inga jämförelser i övrigt! – skapade tre symfonier på tre månader och sa att musiken fanns där ute, att han själv bara var ett interface, ett medium, som förde musiken vidare. Så enkelt var det inte för oss. Vi arbetade hårt , inte bara jag och Benny utan alla som var med
i studion, inte minst Agnetha och Anni-Frid, Michael B Tretow, alla duktiga musiker –  ibland var det rena brainstormingen!«

Kan du känna igen en kreativ person?
»En sådan är inte rädd för att ta risker, har hunger efter att skapa och upprepar sig inte. Att vara entreprenör, se möjligheter och driva projekt är också ett sätt att vara kreativ. Judy Cramer, co-producer till Mamma Mia, tjatade på oss i flera år att göra en tv-serie av Abbalåtarna. Vi tyckte att det lät som ett konstigt jäkla projekt men efter ett tag blev jag intresserad. Det blev världens kanske mest framgångsrika musikal någonsin.«

Hur skulle du som chef förhålla dig till kreativitet?
»Uppmuntra nya idéer och ge utrymme för misslyckanden. Det kan vara en kolossal input som finns bland personalen och som är untapped om chefen inte lyfter på locket. Sedan tror jag mer på den svenska, horisontella organisationen än den vertikala som jag sett så många exempel på i usa. Där är chefer livrädda för att ta initiativ av rädsla för att högre chefer inte ska tycka om det – och de skickar i sin tur samma signaler nedåt i organisationen. Värdelöst – och kreativitetsdödande!«

Publikens jubel – är det kreativitetens belöning?
»Jublet kan vara vidunderligt, men varken jag eller Benny är narcissister eller exhibitionister, vi ser det inte som något naturligt. Men förra hösten var vi på en hyllningskonsert  i Hyde Park i London där Abbalåtar framfördes av olika artister. På slutet gick vi upp på scenen och VROOOM … ja det är inte klokt: 30 000 jublande och vrålande människor, ett slags gigantisk kärlek som strömmar emot en, det är fullständigt enormt! Och där står jag och tar emot och tänker: ’det är inte klokt, hur fan gick det till, hur blev det så här’. Jag kan säga att upplevelsen boostar självförtroendet, åtminstone den följande veckan …«