»80-talisterna blir också 40-talister«

Fick en fråga under en debatt för inte så länge sedan. »Hur svårt är det att vara chef för 80-talisterna?« Jag tror mitt spontana svar blev ett något mindre begåvat, »Eh«.
Jag förstod nog inte riktigt frågan – och förstår den fortfarande inte. Vad som särskiljer 80-talisterna är precis samma saker som alltid har skilt ut den yngsta generationen i arbetslivet; vitalitet, spontanitet, utbildning, aptit på livet, naivitet, begränsad erfarenhet, frihet, energi, nyfikenhet, uppstudsighet etcetera.

Det hör ungdomen till att vara annorlunda än sina trötta föräldrar. Och tur är väl det. Men det betyder inte att 80-talisterna skulle skilja sig från andra »talister«.

Tvärtom, om det är något som skett de senaste decennierna så är det snarare en utjämning mellan generationerna. Det mentala »gapet« mellan mig och mina barn är nog mindre än det var mellan mig och mina föräldrar när jag var i 20-årsåldern, för att inte tala om motsvarande gap mellan dem och deras föräldrar. Där kan vi snacka om skillnad!

»Men de reser ju så mycket«, kan man höra som ett argument för att 80-talisterna faktiskt skiljer sig från oss andra dödliga. Jaha, och vem reser inte mycket?
»Men de vill inte bli chefer eller göra karriärer«, kan man höra någon annan säga.

Yeah right, vänta och se, är mitt svar. Det är nämligen väldigt enkelt. Förr eller senare slutar ungdomar vara ungdomar och träder in i vuxenvärlden med mer ansvar, större bil, äkta hälfter, hund, barn, båt, räntor, amorteringar, aktiviteter att skjutsa till och allt annat som hör den vuxna vardagen till. Och då lockar plötsligt både chefstiteln och lönen (och säkert det faktum att det är ganska kul att vara chef).

Och på den vägen är det, förr eller senare blir vi alla 40-talister vare sig vi vill det eller inte. Till och med jag har blivit det. Till min egen och mina vänners stora förvåning så var inte livet en enda lång barrunda. Och det kanske inte är så dumt.
40-talisterna ser också ut att ha haft ganska kul på barrikaderna i polisonger, palestinaschalar, utsvängda jeans och blommiga VW-bussar (och folk påstår att 80-talisterna är speciella jämfört med tidigare generationer).

Men efter en dekadent ungdom skärpte de till sig och var med och skapade det som kanske är mänsklighetens häftigaste välstånds­utveckling i historien. Och nu pensionerar de sig som den rikaste, friskaste och mest bildade generationen någonsin.
Ironiskt nog kommer de att ägna sig åt allt det som de flesta 80- och 90-talisterna sägs representera, men i ärlighetens namn bara kunnat drömma om; att resa, förverkliga sig själva, slappa, njuta och ta dagen som den kommer.

Det finns alltså inga knep för att leda 80-talister, det behövs inga. Utgår man från att alla individer är alldeles för komplexa för att placera i fack, vare sig det är ålder, kön eller hudfärg så brukar snart varje individ skymta fram. Och då är det plötsligt 40-talisten med karriären bakom sig som ber dig, chefen, att fara och flyga!

Medan den kaxiga 80-talisten plötsligt inser att han eller hon har karriären, just det, framför sig …