Ann-Sofi Lodin: ”Vi måste bli bättre på att fokusera”

För att vara en av Sveriges största arbetsgivare var du förvånansvärt lätt att få tag på?
”Haha, ja. Det är viktigt för mig att vara tillgänglig.”

Det måste vara svårt att vara synlig när man leder en organisation med 50 000 medarbetare. Jag läste att du har två kontor?
”Ja, minst … Regionen är stor. Jag är i Vänersborg några dagar i veckan, men min närmaste stab sitter i Göteborg. Sedan tycker jag om att resa runt mycket för att få en känsla för verksamheten.”

Offentlig sektor beskrivs ofta som långsam och trögrörlig. Håller du med om den bilden?
”Jag leder en jättestor organisation med långa beslutsprocesser. Onödigt långa, tycker jag. Vi kan inte skylla på politikerna, utan vi kan skynda på det själva. En av mina viktigaste utmaningar är att få mer tempo i processen.”

Hur ska du lyckas med det?
”Vi ska bli bättre på att fokusera. När jag började jobba här slogs jag av att det fanns väldigt många mål. Då gäller det att få ledningen att fokusera på samma saker. Att ledningen faktiskt kan säga att det här är det allra viktigaste den närmaste tiden, och sedan se till att det fungerar innan man hoppar på fem nya bollar. Jag tror att jag kan bidra med fokus och krav på återkoppling, att se till att det faktiskt blir verkstad också.”

Hur får man ledningen att fokusera på ett gemensamt mål?
”Det kanske allra viktigaste är att sluta gapet mellan koncernledningen och verksamheten. När jag började här satt till exempel sjukhuscheferna inte med i ledningen. Det måste de ju vara om vi förväntar oss att de ska ta ett eget ansvar. Vi måste börja jobba mer gemensamt.”

Du har beskrivits som ivrig att nå resultat. Hur undviker du att bli irriterad när allting tar så lång tid?
”Jag blir inte irriterad, men jag är frustrerad då och då eftersom jag tycker att många saker tar för lång tid. Vi spenderar alldeles för mycket tid på förberedande arbete innan vi kommer till skott. Vi är nog för konsensusorienterade. Jag tror att vi måste våga mer och ta initiativ, inte vara så rädda för att göra fel.”

Behöver chefer bli bättre på att peka med hela handen?
”Det handlar inte om det, utan snarare om att sluta fråga uppåt i organisationen och börja ta egna initiativ.”

Du talar om en kulturförändring?
”Ja. Men samtidigt behöver vi bli bättre på att ge stöd åt våra chefer. Jag tycker inte att vi i tillräckligt stor utsträckning ger bra förutsättningar.”

På vilket sätt då?
”Våra första linjens chefer kan ha 60–70 direkt underställda. Det är otroligt bekymmersamt, för de hinner inte med sitt ledarskap i vardagen. Dessutom ställer vi höga krav på rapportering och att de är med på möten av olika slag.”

Vad kan du göra åt det?
”Ju högre upp man sitter i ledningen, desto mer kan man påverka det. Vilken information efterfrågar vi? Och använder vi verkligen den? Frågar flera personer efter samma saker?”

Många chefer i välfärdssektorn går på knäna. Hur motiverar du dina chefer att fortsätta slita?
”Det är tufft att vara chef. Men samtidigt finns det ett oerhört starkt engagemang inom hälso- och sjukvården. Många brinner för sin verksamhet och det är motiverande i sig – för mig också. Men vi måste förbättra förutsättningarna runtomkring.”

Läs mer: Nedskärningarna i vården knäcker cheferna

Du har en lång bakgrund som chef inom den privata välfärdssektorn. Vad är den största skillnaden mot offentlig sektor?
”En stor skillnad är att man tar chefskapet på mycket större allvar i näringslivet. Dels genom att che­ferna har bättre förutsättningar där, dels genom att karriärvägarna är tydligare uttryckta. Vi har 1 800 chefer i vår organisation. Vi behöver bli tydligare med vilka spännande möjligheter som finns och vara öppna för att arbeta på nya sätt.”

När du utnämndes till mäktigaste kvinnan i välfärden 2014 innehöll motiveringen en anekdot om när du blev presenterad av en medarbetare som ”vår lilla förtjusande vd”. Hur har synen på kvinnliga chefer förändrats sedan du började arbeta?
”Personer som har den attityden finns i alla typer av verksamheter. Man måste skaka av sig sådant och markera att det inte är acceptabelt. Men det har blivit mycket bättre. Generellt tycker jag att offentlig sektor är bra på att lyfta fram kvinnliga chefer.”