Suad Ali: Tjuvlyssna – och se vad som händer

Det är någonting med människors samtal på offentliga platser som är så intressant. Kanske extra intressant för en själ som är nyfiken på människor och deras historier.

Det är på flyget, tunnelbanan, tåget och busshållplatsen som jag har haft de mest otippade mötena, alltid med människor som jag inte känner. Vi har pratat om allt från samhälle och engagemang till mode och haft djupa samtal om livet i största allmänhet, ända fram till våra hållplatser. Ibland har vi kramats när vi ska av, ibland tagit i hand och ibland bara sagt ”hejdå”. Många av dem har jag aldrig träffat igen, en del har jag fortfarande kontakt med.

Dessa möten har bland annat fått mig att inse att vi missar väldigt mycket i vår vardag genom att vi gör väldigt mycket saker på rutin. Vi tar oftast samma väg till jobbet, kanske har vi sällskap i öronen i form av musik eller samtal och vi umgås många gånger med samma skara vänner.

Det här har fått mig att fundera över vikten av att vara helt närvarande i den situation som vi befinner oss sig i. Oavsett om det är att bestämma sig för att åka tåg utan musik i öronen, inte sätta på en film det första vi gör på flyget eller att åka tunnelbana utan att skrolla genom sociala medier. Magin ligger alltid i de små sakerna.

För ett par veckor sen hade jag precis gått av tåget i Stockholm. Jag hade redan planerat att jag skulle ta ett samtal på tunnelbanan och när jag satte mig ner för att ringa insåg jag att jag hade glömt mitt headset hemma. Jag la tillbaka telefonen i väskan. I stället satte jag mig ner och betraktade övriga i vagnen och plötsligt uppenbarade sig samtal och historier mellan människor. Det är intressant vad världen öppnar sig när vi låter den göra det.

Jag kunde höra två kvinnliga röster bakom mig diskutera hur deras företag arbetade med hållbarhet genom att bland annat stötta flickors skolgång i många delar av världen. Genom att lyssna på deras samtal kunde jag utläsa att de inte kände varandra innan. De verkade ha träffats precis nyligen. Utan att se deras ansikten fortsatte jag lyssna och jag kände hur deras positiva energi smittade av sig på mig.

Helt plötsligt hör jag en manlig röst säga till dem: ”Ursäkta att jag hoppar in i ert samtal men jag kunde inte låta bli. Jag sjunger i Amnestys kör och uppträder mycket för psykiskt sjuka människor. Jag har också ett väldigt stort intresse av att vilja göra skillnad på olika sätt och kände att jag ville säga något när jag hörde er prata.”

De två kvinnorna svarade: ”Vad roligt, berätta mer!” Och så fortsatte deras samtal, nu med en ny bekant och jag följde det tills jag skulle av tåget.

Vilken bra dag att glömma sitt headset på, det måste jag göra oftare, tänkte jag när jag gick av tunnelbanan med ett stort leende. Kvar i vagnen satt dessa tre främlingar, vars ansikten jag inte sett, helt ovetande om att de precis gjort min dag.

/Suad Ali