”Kursen – 10 lektioner för ett hållbart näringsliv”, Lisen Schultz och Erica Treijs

Boken Kursen beskriver det ledarskapsprogram som Stockholm Resilience Centre erbjudit några av de mest inflytelserika företagsledarna i Sverige. Tillsammans omsätter deras bolag nära hälften av Sveriges bnp, sysselsätter hundratusentals människor och når miljontals kunder världen över.

Ledarskapsprogrammet är en syntes av forskningen om läget på planeten och möjliga vägar framåt. Det startades med syfte att skapa en vetenskapligt baserad förståelse för situationen och sambanden, och få ledare att agera för att vrida om utvecklingen mot en hållbar framtid.

Boken fokuserar på näringslivets roll i omställningen mot en hållbar framtid och visar att många drar åt samma håll. Den är uppbyggd utifrån ledarskapsprogrammets tio lektioner. Det finns också flera intervjuer med deltagare och andra.

Den första lektionen handlar om att gräva där du står. De flesta är med på att vi behöver ställa om och börja göra något annorlunda och bli mer hållbara, frågan är vad? Det enda sättet att få tag i något som gör skillnad på riktigt, en handling som fungerar i en föränderlig och komplex värld, är att gräva där man står. Att utgå från det man bryr sig om och får energi av, det man är bra på och kan bidra med, och de områden och sammanhang där man kan påverka mest.

”Alla vill ha en levande och frisk planet. Men om vi ser hållbarhetsarbetet utifrån företagets synvinkel blir det en omöjlig uppgift om det ligger vid sidan av kärnuppdraget, att driva affärer och utveckla verksamheten. Och om hållbarhetsarbetet ska fortsätta även under nästa lågkonjunktur och inte bara vara välgörenhet måste det gynna själva affären, åtminstone på sikt”, skriver Lisen Schultz.

Självklart måste vi sluta med det som förstör planeten, men vi kan inte sluta existera och inte sluta göra affärer, menar hon. Utmaningen är alltså att styra vår sammantagna påverkan så att den blir positiv eller åtminstone neutral.

Deltagarna i kursen får svara på vad de bidrar med till världen – vad de är bra på. I svaret finns ledtrådar till vilka av världens problem som bolaget kan hjälpa till att lösa.

”Om vi kan hitta det i företaget som är positivt och ska växa så kan vi utveckla vår kreativitet och handlingskraft. Med vetskapen om att företaget behövs kan deltagarna också bli modigare i sin analys av de skadliga effekterna av sin verksamhet, och återvända till arbetet med att minska dem till noll”, skriver Lisen Schultz.

Ett exempel från boken är Scania, vars syfte inte är att sälja lastbilar, utan att leda omställningen till ett hållbart transportsystem och skapa en mobilitet som är bättre för företagen, samhället och miljön. Genom att göra det tydligt har bolaget engagerat medarbetarna i en gemensam riktning som lockar investerare, talanger och kunder.

Även en vd som styr över 100 000 människor världen över kan känna sig maktlös. Om du låter bli att investera i fossilindustrin, sälja bensinbilar och flyga finns det tusen och åter tusen andra som är beredda att göra det i ditt ställe. Därför framhåller de ansvariga på kursen vikten av samarbete med andra företag, politiker och forskare för att lösa klimatkrisen.

Kursdeltagarna får både identifiera de områden där de har störst direkt påverkan på miljön, och fundera på vilka möjligheter de har att påverka andra människor och organisationer i en mer hållbar riktning.

Företagsledarna i programmet vill ofta även veta vad de kan göra i sitt privatliv. En genomsnittlig svensk orsakar utsläpp av växthusgaser motsvarande 9 ton per person. För att klara 1,5-gradersmålet behöver världens genomsnittliga utsläpp 2050 vara 1 ton per person.

Vi i Sverige tillhör de största utsläpparna i världen om vi ser till klimatavtryck per person. Ju rikare vi är, desto mer släpper vi ut. Svenskarnas största utsläppskällor sammanfattas i allitterationen ”biffen, bilen, bostaden, butiken och börsen”. Livsmedel, transporter och bostäder står tillsammans för 80 procent av hushållens konsumtionsbaserade utsläpp. Där kan vi påverka i våra privata val.

Den andra lektionen handlar om att se en ny omvärld. Deltagarna får lära sig och förstå hur illa läget för klimatet är. Klimatet har varit ovanligt stabilt de senaste 11 000 åren, men förändringar av biosfären hotar nu denna stabilitet.

Ekosystem vill skapa jämvikt och återhämtar sig därför efter en störning. Men vid en viss kombination av störningar kommer inte ekosystemet att gå tillbaka till sin ursprungliga jämvikt, utan nå en brytpunkt – tipping point – och bli något annat.

Förmågan att kunna leva med störningar och förändring kallas för resiliens. Om man vill leva kvar i det jämviktsläge man befinner sig i gäller det alltså att bygga resiliens, hålla sig borta från brytpunkter och vara vaksam på signaler som visar att en sådan närmar sig.

När vi väl passerat en tröskel är det svårt att vända eller ens sakta ner förändringarna i jordens system – även om vi lyckas bromsa utsläppen.

Johan Rockström och Will Steffen är två forskare som tagit fram vad som kallas ”planetens nio gränser”. Det är de nio områden där mänskliga störningar måste begränsas. De har också satt upp ett antal mätbara indikatorer för var och en av dessa störningar och vad som anses vara en acceptabel nivå av störning.

Inom två av områdena har gränsen redan överskridits, andra är i farozonen. De områden som befinner sig utanför den säkra zonen är klimatförändring, förlust av biologisk mångfald, tillförsel av kväve och fosfor samt omvandling av ekosystem på land.

I den andra lektionen pratar författarna också om ”doughnut economics” ett förslag från ekonomen Kate Raworth på hur ekonomin måste anpassas för att möta 2000-talets krav och utvecklas inom planetens gränser. Modellen har fått stor spridning och används bland annat av städerna Amsterdam, Köpenhamn och Bryssel som ledstjärna i deras planer för återhämtningen efter covid-19-pandemin. Klädföretaget Houdini har använt den för att analysera sin påverkan på samhällen och ekosystem och Volvo i sin kommunikation för att visualisera sin vision för hållbar utveckling.

Raworth menar att ekonomiskt tänkande måste göras om, från en tilltro till att ekonomisk utveckling sker via evig tillväxt, till en förståelse för att all utveckling och all verksamhet måste ske inom de planetära gränserna.

Modellen definierar de grundläggande villkor som all ekonomisk utveckling under 2000-talet måste förhålla sig till. Om planetens nio gränser ger ett tak som vi måste hålla oss under för vår överlevnad på planeten, skulle golvet utgöra minimikraven för mänskligt välbefinnande, som tillgång på vatten, mat, energi, utbildning, ett tryggt hem och försörjning.

Om man ser det som en ring med ett hål i mitten, som en munk, där den yttre gränsen är planetens och den inre är vad som behövs för mänskligt välbefinnande, är hålet i mitten det ingen ska behöva falla i.

Raworth drar slutsatsen att målet för näringslivet och hela ekonomin inte längre borde vara maximal vinst och oändlig tillväxt, utan i stället att tillgodose allas behov inom planetens gränser.

Dessa tankar skapar viss friktion bland företagsledarna på kursen. Några undrar om det är en form av ny kommunism som ska säljas in. De flesta ser ändå att det är svårt att driva hållbarhet i en kvartalsekonomi fokuserad på kortsiktig vinst, i varje fall i alla branscher, än så länge. Raworth anser att företagen självklart ska göra vinst. Frågan är mer hur mycket som ska gå till ägare och hur mycket som ska ges tillbaka till ekosystemet, samhällen och människor som gjort vinsten möjlig.

Deltagarnas uppgift är att hitta de lösningar som ger lönsamhet – och hållbarhet. Det är vägen framåt. Allt fler tänker också att företagens syfte är att tjäna alla intressenter, inte bara aktieägare.

Deltagarna får diskutera vilken av planetens nio gränser som de påverkar och vilka behov deras verksamhet bidrar till att möta. De tittar också på de fem ambitionsnivåerna för att se hur deras resa mot hållbarhet skulle kunna vara.

Den tredje lektionen handlar om att hitta vägar framåt. När deltagarna kommit så här långt i kursen brukar de flesta konstatera att läget för klimatet är värre än de trott och att det är mer bråttom än de har förstått.

Men hur mycket behöver en vd och ledare kunna om klimatforskningen för att kunna göra hållbara affärer? De flesta som går kursen nöjer sig med en grundkunskap utifrån vad forskningen säger i dag. Samtidigt behöver ledarna kunna tillräckligt för att inte stå svarslösa när klimatförändringar ifrågasätts.

FN:s klimatpanel IPCC har kommit fram till att avgörandets tid är nu. Den globala uppvärmningen måste hejdas nu. Den slutsatsen grundar sig på tusentals vetenskapliga studier. I princip alla jordens klimatforskare står bakom deras slutsatser. Deras slutsatser har anklagats för att vara överdrivna, men om något tenderar de att hamna i underkant. Det beror dels på att forskare generellt tolkar sina resultat försiktigt, dels på att medlemsländernas företrädare ofta pressas hemifrån att inte överdriva hotbilden och behovet av kostsamma omställningar.

Om utsläppen av växthusgaser fortsätter öka i samma takt som i dag, stiger den globala medeltemperaturen med någonstans mellan 3,2 och 5,4 grader jämfört med 1850. Torka och hetta breder ut sig och havsnivåerna stiger så mycket att flera stora städer riskerar att hamna under vatten och flera ö-nationer försvinner helt. I en sådan värld drabbas vi troligen av väpnade konflikter om vatten, el och mat och flyktingströmmarna skulle öka både på grund av konflikter, men också för att flera länder blir för varma att leva i.

I boken beskrivs flera konsekvenser och vad som kan hända om vi inte gör något nu. IPCC har också räknat ut hur bråttom det är att bromsa utvecklingen. De räknar med att vi behöver minska gradvis och ger olika scenarion. De antar att utsläppen har kulminerat 2020 för att därefter sjunka till noll senast 2050, och bli negativa den andra halvan av seklet. Det innebär att vi behöver halvera de globala utsläppen varje årtionde från och med 2020. Hälften ska bort till 2030, och sedan ska hälften bort igen till 2040 för att till sist nå noll utsläpp 2050. Johan Rockström kallar detta ”carbon law”.

Just denna del av kursen brukar vara tung. Deltagarna är vana vid att hantera stora utmaningar, men det här är något helt annat.

”Jag blir också illa till mods trots att jag tittat på IPCC:s grafer så många gånger förut. Det ser oerhört mörkt ut där framme, bara några decennier bort. Uppgiften att vända utvecklingen känns gigantisk och konsekvenserna om vi misslyckas otänkbara. Att ta in vidden av det är krävande och det finns många som låter bli. Men de som ska leda andra måste se sanningen i vitögat. För än finns det lite tid att vända skutan rätt. Hur detta ska gå till är vad resten av kursen handlar om”, skriver Lisen Schultz.

Den fjärde lektionen handlar om konsten att sätta mål. Nu får deltagarna skifta fokus från planeten och forskarnas alla larmrapporter till de egna företagen. De guidas av Nigel Topping, som är en av dem som står bakom Science Based Targets initiative (SBTi), som hjälper företag att sätta klimatmål i linje med vetenskapen och Parisavtalet. Han jobbar även på uppdrag av den brittiska regeringen där han är ansvarig för att höja näringslivets klimatambitioner inför klimatmötet i Glasgow hösten 2021.

Han intresserar sig för skiftet till en ekonomi som verkar inom planetens gränser och pratar gärna om hur processen är som en uppåtstigande spiral, där politikerna och näringslivet sporrar varandra till ständigt höjda ambitioner, med forskningen som gemensam bas.

Nu är alla deltagare i kursen överens om att sätta mål för utsläppsminskning. Det är hög tid, för om inte kraven kommit från kunder och investerare än, så lär de komma inom en snar framtid.

Science Based Targets initiativ var väldigt aktivt innan och under skapandet av Parisavtalet, där flera ledare från näringslivet var med och tryckte på, bland annat genom att skapa en enad front för alla i näringslivet som ville att Parisavtalet skulle lyckas. Det samlar nu över 1 500 företag som vill bidra till att begränsa den globala uppvärmningen till väl under två grader. De flesta branscher siktar mot ungefär en halvering av utsläppen av växthusgaser vart tionde år. Att få sitt mål godkänt av Science Based Targets initiativ är en kvalitetsstämpel som ger legitimitet både internt och externt. Bland de svenska bolag som finns med på listan med godkända mål finns Vattenfall, Ericsson, Stora Enso, Electrolux, SSAB, Telia, AMF Fastigheter och Scania.

”De första årens utsläppsminskningar har vi redan lösningarna för, och åren därefter handlar det om att skala upp innovationer som redan är på väg. Men sedan får vi lita på att utvecklingen fortsätter så att vi kan göra sådant som inte är möjligt i dag de sista åren innan målet ska vara nått”, säger Jonas Samuelson, vd på Electrolux, deltagare på kursen 2019–2020.

Deltagarna får tänka igenom sitt eget företags utsläpp längs hela värdekedjan och kategorisera utsläppen utifrån områdena energi, transport, byggnader, industri och markanvändning. Därefter identifierar de åtgärder som skulle kapa utsläppen, som till exempel byte till fossilfri energi, smartare transporter, miljövänligare råvaror, minskat avfall och mer energisnåla produkter. De diskuterar även vilka andra aktörer de skulle kunna påverka eller samarbeta med för att lyckas nå noll utsläpp. Det blir tydligt att företagen verkligen kan påverka världens utveckling, och att de inte alls är ensamma på resan.

Den femte lektionen handlar om att gå från linjär till cirkulär ekonomi. En cirkulär ekonomi har tre kännetecken:

Allt detta kräver ett större fokus på:

För företagen gäller det att hitta andra sätt att tjäna pengar än att sälja saker som kräver ett linjärt uttag av naturresurser och fossil energi. Här får deltagarna bland annat fundera över hur just deras organisation skulle agera i en cirkulär ekonomi och hur deras erbjudande skulle se ut. Var skulle råvaror och intäkter komma från och vart skulle avfallet ta vägen?

Den sjätte lektionen handlar om att påverka spelplanen. Ett genomgående tema på kursen är vikten av gemensamma normer och regler som gynnar det hållbara och straffar det ohållbara. Det finns en gräns för hur stor omställning ett bolag kan göra på egen hand i en värld där inte alla verksamheter behöver bära de kostnader de orsakar samhället. Reglerna kan komma från politiken via lagar, subventioner, skatter och avgifter. Men de kan också komma från frivilliga överenskommelser där man exempelvis samlar nyckelaktörer i en bransch och skapar spelreglerna tillsammans.

Ett exempel där detta gjorts är SeaBOS– Seafood Business for Ocean Stewardship. De tio största företagen i världen inom fiske och akvakultur har enats om tio gemensamma åtaganden för att bidra till friska hav och hållbar sjömatsproduktion på vetenskaplig grund. Tillsammans utgör de stommen i SeaBOS.

Den sjunde lektionen handlar om att leva med förändring. Nu förbereds deltagarna på att vara i en oförutsägbar och okontrollerbar värld i ständig förändring. De har många idéer som de vill sätta i verket, men vet också att de kommer att möta motstånd och att det gäller att spela korten rätt. Dessutom måste de rusta sig och sin verksamhet för överraskningar. Därför lär de sig nu allt om resiliens – förmågan att klara av störningar och vidareutvecklas. Ett resilient system utvecklas och anpassas alltså av en störning i stället för att kollapsa. Resiliens är en kombination av uthållighet, anpassning och omvandling i mötet med förändringar.

Forskningen har identifierat fyra egenskaper hos resilienta system:

Den åttonde lektionen handlar om att agera. Företagsledare som vill göra skillnad möter ett dilemma. Klimatomställningen måste gå fort och göras gemensamt, samtidigt som samarbete tar tid. Åtgärderna måste vara specifika och effektiva, samtidigt som de tar hänsyn till helheten. Den som är först med ett hållbart alternativ när marknaden väl efterfrågar det och lagkraven finns på plats kommer att vinna, medan den som springer för långt före de andra riskerar att förlora kunder och gå under.

Att söka stöd hos andra och sin branschorganisation är en väg framåt för att gemensamt få upp hastigheten i förändringsarbetet.

Electrolux vd Jonas Samuelson tog, när han avslutat den sjunde lektionen, initiativ till ett manifest för näringslivet och diskussioner med Svenskt Näringsliv för att undersöka möjligheterna att accelerera omställningen till hållbar utveckling tillsammans. Våren 2020 samlades flera av dem som gått kursen för att diskutera frågan med Svenskt Näringsliv.

”Planer, manifest och företag i armkrok för att accelerera omställningen vittnar om både insikt och förändringsvilja hos många svenska företag. Att vd:arna söker stöd hos sina respektive branschorganisationer är ett sätt att kunna gå gemensamt fram och få upp hastigheten i förändringsarbetet ytterligare”, skriver Lisen Schultz.

Den nionde lektionen är en återträff. Där berättar deltagarna om sina funderingar och sitt arbete med klimatsmarta planer och strategier. Mycket har hänt och flera av företagsledarna har startat upp förändringar i sina organisationer. Atlas Copcos vd Mats Rahmström såg till att hela ledningsgruppen fick samma kunskapsbas som han fått i kursen. De började identifiera sina utsläppskällor och fundera över vad de kunde göra för att åtgärda dem. Både Sara Öhrvall, som då var på SEB, och Magdalena Gerger, vd på Systembolaget, bestämde sig för att utveckla obligatoriska online-utbildningar i hållbarhet och klimat för hela sin personal. Flera liknande initiativ har startats av deltagarna på kursen.

De deltagare som representerade ägarbolag berättade att de börjat ta upp frågan om hållbarhet på styrelsemötena, och talar om klimatet med största allvar i många sammanhang som de rör sig i.

”Vi i näringslivet måste visa att vi har en plan nu. Det kommunicerar jag ofta”, säger Jacob Wallenberg.

Den tionde lektionen är ringar på vattnet. Många av deltagarna har efter kursen varit fulla av entusiasm och förändringsiver, men har snubblat på andras ointresse och okunskap. Kraften ligger i att få med sig sina medarbetare, kunder och ibland även hela produktionskedjan. Genom branschorgan och rätt kommunikation kan de också påverka politiker i en hållbar riktning.

Kommunikation kring omställningen är avgörande. Domedagsprofetior och skambeläggning får sällan människor att förändra sitt beteende tillräckligt. Den psykologiska klimatparadoxen innebär att vår oro tenderar att minska ju närmare domedagen vi kommer.

Forskaren, ekonomen och psykologen Per Espen Stoknes har identifierat fem hinder som leder till att människor slutar lyssna. Och vad vi kan göra för att komma förbi dem:

”Det blir allt tydligare att klimatet och biosfärens livskraft är detta och sannolikt det kommande seklets största utmaning. Och det kommer inte att bli enkelt att ställa om våra samhällen så att alla kan leva och verka inom planetens gränser. Vi ska gå från fossilt till förnybart, från linjärt till cirkulärt, och vi ska gå från att exploatera biosfären till att samarbeta med den. Men vi måste försöka. Och bli så många som möjligt som hjälps åt”, skriver Lisen Schultz.