”Digital Minimalism”, Cal Newport

Cal Newport inleder boken med att berätta att han själv alltid varit en naturlig digital minimalist. Till skillnad från nästan alla andra i sin generation har han till exempel aldrig haft något konto på sociala medier. Sina insikter om hur otroligt starkt vi påverkas av skärmar i våra liv har han i stället fått i mötet med andra. Bland annat i sitt arbete med en tidigare bok, Deep work, om metoder för fokuserat arbete. Där stötte han på gott om människor som vittnade om inte bara svårigheter med distraktioner på jobbet, utan om hur mobiler och skärmar tagit kontrollen över deras liv även utanför jobbet. Människor som kunde hålla koll på gamla vänner hundratals mil bort med hjälp av Facebook, men samtidigt var helt oförmögna att fokusera på ett samtal med personen på andra sidan köksbordet — eftersom digitala verktyg hela tiden pockade på deras uppmärksamhet.

Problemet med beroendeframkallande tekniktjänster är inte bara att det hela tiden stör vår förmåga till riktad uppmärksamhet. Många beskriver också hur upplevelsen är utmattande eller dränerande, hur deras skärmbeteenden gör dem negativa och nedstämda.

I vissa fall är den beroendeframkallande tendensen i våra digitala tjänster helt oavsiktlig. Ingen hade nog räknat med exakt hur kraftfullt vi skulle dras in i chatt och meddelandetjänster. I andra fall är den ytterst välkalkylerad av företagen bakom. Den amerikanska teknofilosofen Jaron Lanier har sammanfattat teknikföretagens framgångsformel ungefär så här: Framkallandet av ilska och missnöje är en helt central del av dessa webbtjänster. På en marknadsplats för uppmärksamhet — som exempelvis Facebook, Youtube och Twitter är — kommer mörka känslor att dra till sig fler blickar än mer konstruktiva och positiva känsloyttringar. Mörkret är inbyggt i affärsmodellen.

Samtidigt betonar författaren att internet, skärmar och de tjänster som hör till kan vara källor till enorm nytta och glädje. Det handlar om att inte vara slav under dem. Med bättre kontroll över ditt beteende kan du fortfarande njuta av Google Maps eller ha kvar ditt Instagram-konto.

Samtidigt förespråkar författaren radikal förändring. Kanske hör du till dem som skapat små regler för att få bättre kontroll över ditt skärmliv. Det kan handla om sådant som att inte ha mobilen på nattygsbordet, eller att stänga av notifieringar. Det blir allt tydligare, hävdar han, att den typen av små åtgärder inte är tillräckliga för att hålla ny teknik från att ”invadera ditt kognitiva landskap”, som han uttrycker det. Den nya tekniken är alldeles för beroendeframkallande i sin design, och det kulturella trycket att använda tjänsterna är alldeles för stort. Lösningen är att utgå från en fullfjädrad filosofi för teknikanvändande.

Sådana finns visserligen redan, men enligt författaren är de otillfredsställande. I ena änden av skalan finns de han kallar neoludditerna, som skyr allt vad ny teknik heter. I andra änden finns den så kallade quantified self-rörelsen, med anhängare som kopplar upp sig själva så mycket det bara går för att kunna optimera sina liv. Den sunda väg som författaren tycker att vi ska följa kallar han ”digital minimalism”, samma som boken, och det är ett angreppssätt som följer less is more-principen — du får ut mer av den nya tekniken genom att på ett genomgripande sätt förhålla dig medvetet till hur du använder den. Och nyckeln till att lyckas och må bra i vår högteknologiska värld är att använda sig mycket mindre av ny teknik.

Boken är indelad i två delar. I den första går han igenom grundfundamenten i själva filosofin, och introducerar läsaren till det 30-dagarsprogram för digital storstädning som återger dig kontrollen över din uppmärksamhet. I del två går författaren igenom praktiska och konkreta tips och verktyg för att implementera de stora idéerna i din vardag.

Poängen med den här tillbakablicken är att visa hur dessa tjänster liksom smugit sig in i våra liv. Vi har inte aktivt fattat beslut om att våra liv ska levas på det här sättet. Personer som författaren kallar teknoapologeter brukar alltid bemöta kritik mot nätjättarna och våra uppkopplade liv på samma sätt: med fallstudier där enskilda haft enorm glädje av digitala tjänster. Hur kan de vara dåliga eller värdelösa när en soldat långt hemifrån kan hålla kontakt med sitt barn via Whatsapp? Eller när en begåvad men okänd artist når sitt rättmätiga genombrott via sociala medier?

Teknoapologeterna har rätt i att tjänsterna är långt ifrån värdelösa, men de missar också poängen. Att ifrågasätta vårt sätt att leva, invaderade av digitala tjänster, har inget att göra med om de är användbara eller inte. Det handlar snarare om att vi har tappat kontrollen — de dikterar hur vi tänker, känner och beter oss. Och det är precis dit nätjättarna vill få oss. Tristan Harris, en välkänd Silicon Valley-profil som bland annat jobbat för Google och senare blev visselblåsare i den här frågan, jämför mobilen med en enarmad bandit. Han pekar på hur digitala tjänster precis som spelautomater noggrant designats för att vara så oemotståndliga och beroendeframkallande som möjligt. Orsaken är simpel: Ju mer tid du tillbringar med tjänsterna, desto mer pengar tjänas på dig. Tristan Harris lämnade så småningom Google för att starta motståndsrörelsen ”Time well spent”.

På vilket sätt är då webbtjänster eller appar som Facebook, Instagram och Youtube beroendeframkallande? En som tittat närmare på detta är psykologiforskaren och för­fattaren Adam Alter. Han hade precis som många andra noterat hur ett ohälsosamt mobilanvändande med åren börjat sprida sig. Efter en sextimmarsflygning som han hade bestämt att han skulle ägna åt jobb — men uteslutande ägnade åt ett spel på mobilen — bestämde sig Alter för att ägna sig åt frågan akademiskt. Alter, och andra forskare i fältet, har funnit att det framför allt är två olika psykologiska mekanismer som tycks göra det nästan omöjligt för oss att hålla fingrarna från mobilen. Dessa mekanismer är dels något som kallas intermittent förstärkning, dels vårt behov av så kallad social validering. Låt oss titta på dem en och en.

Forskning om intermittent förstärkning, eller varierad belöning som det också kallas, visar att belöningar blir enormt mycket mer kraftfulla om vi får dem med oförutsägbara och oregelbundna intervaller. Det är något med oförutsägbarheten som frisätter mer dopamin, den signalsubstans i hjärnan som spelar en huvudroll i vårt belöningssystem. Originalexperimenten på 1970-talet, när fenomenet blev känt, använde sig av duvor som fick picka efter frön i en automat. När duvan väl lärt sig att pickande på automaten resulterade i ett frö med oregelbundna intervaller, blev driften att picka så stark att den inte gick att stoppa.

En väldigt tydlig motsvarighet i sociala medier-världen är den gilla-knapp som Facebook introducerade 2009. Det kan inte nog betonas hur mycket den psykologiska förändringskraften är i en till synes så liten förändring. Psykologiforskaren Adam Alter kommenterar förändringen så här: Det som började som ett passivt sätt att hänga med i vad dina vänner gjorde blev plötsligt djupt interaktivt, och med precis samma sorts oförutsägbara belöningar (exempelvis de med oregelbundna intervaller illrött lysande notifieringarna) som motiverade experimentets duvor till ett nästan tvångsmässigt beteende. Facebook är långt ifrån den enda aktör som använder sig av den här typen av varierad belöning för att få användare att återkomma gång på gång. Tvärtom är de noggrant uttänkta och standard i så väl sociala medier som spel och helt andra webbtjänster.

Den andra mekanismen som driver oss in i nätjättarnas fålla är vårt behov av social validering eller bekräftelse. Vi är evolutionärt hårdkodade att alltid eftersträva social tillhörighet — när vi utvecklades som art betydde social tillhörighet trygghet, medan uteslutning tvärtom var bokstavligt talat livsfarligt. Det är ett faktum som nätjättarna exploaterar till max. Ett tydligt exempel är de hjärtan vi samlar under Instagram-inlägg – ju fler sådana vi får, desto större upplever vi att vår ”flock” är. Ett annat exempel är så kallade ”snapchat-streaks”, alltså lång och obruten kommunikation med en vän i appen, som signalerar en stark relation. Och teknikutvecklingen går hela tiden framåt när det handlar om att trycka på dessa knappar för social validering. Då kan det till exempel handla om förslag på ”taggning” av vänner i foton, baserat på automatisk ansiktsigenkänning.

Digital minimalism — en minimalistisk lösning

Författaren berättar hur han läste en artikel där en teknikjournalist entusiastiskt berättade att han hittat lösningen på sitt osunda överanvändande av mobilen. Han tog helt enkelt bort notifieringar för de 112 apparna i sin mobil.

Cal Newport är själv skeptisk till den typen av snabba ”lösningar”. För att återta kontrollen behöver man mer än enkla ”hacks” — man behöver helt se över sitt förhållande till ny teknik, med utgångspunkt i egna, djupt rotade värderingar. Det grepp författaren själv förespråkar är som sagt digital minimalism, och han definierar begreppet så här:

”En filosofi för teknikanvändning som innebär att du fokuserar din uppkopplade tid på ett fåtal noggrant utvalda och optimerade aktiviteter som starkt hänger samman med sådant som du värderar högt. Allt annat missar du gladeligen.”

En digital minimalist gör ständiga utvärderingar av ny teknik eller nya tjänster. Om den inte erbjuder mer än lite nytta kommer den digitala minimalisten att ignorera den. Även om den ligger helt i linje med minimalistens värderingar och till och med verkar stötta dem, måste den nya tekniken ändå passera ännu ett nålsöga: Är detta den teknik som allra bäst stöder mig i att leva utifrån denna värdering? Notera kontrasten här till den maximalistiska princip som många av oss utgår ifrån i bruket av ny, uppmärksamhetskrävande teknik. Vi frågar oss då enbart om den nya tekniken kan vara till någon som helst nytta innan vi kastar oss in med hull och hår.

Författaren listar tre principer för digital minimalism, som ut­gångs­punkt för sin argumentation om varför filosofin är så an­vänd­bar och effektiv i praktiken.

Tre principer för digital minimalism

Princip 1: Digitala röror är kostsamma. Digitala minimalister inser att uppmärksamhet som överlastas med för många skärmar, appar och tjänster skapar kostnader som överstiger summan av vinsterna.

Princip 2: Optimering är viktigt. Digitala minimalister inser att det bara är ett första steg att avgöra om en viss teknik stöder något de värderar. För att verkligen uppnå nytta är det nödvändigt att noggrant fundera över hur tekniken ska användas.’

Princip 3: Avsiktlighet är tillfredsställande. Digitala minimalister upplever en betydande tillfredsställelse baserad på deras avsiktliga användande av ny teknik — oavsett vilka specifika beslut de fattar.

Argument för sin princip 1 hämtar han från den amerikanska författaren och filosofen Henry David Thoreau, och hans syn på ekonomi. Thoreau ägnade mycket tid åt att noggrant räkna på förhållandet mellan tid och pengar, och vände på det tankesätt som är så självklart för de flesta av oss. Thoreau frågade sig helt enkelt ”hur mycket liv kostar detta mig?”, vilket resulterade i ett liv som i allra högsta grad var minimalistiskt — men enligt många definitioner mer rikt.

Basen för princip 2 hämtas från den nationalekonomiska teorin om avtagande marginalnytta. Den innebär i korthet att man inte får samma ökade nytta av att investera ökade resurser i något i all evighet, till slut planar kurvan ut. I praktiken handlar det här om att välja med omsorg hur man ska utnyttja den nya tekniken — hålla sig långt ut i den tidiga änden av kurvan, där den nytta man får per nedlagd tidsenhet är stor. I praktiken handlar det om att skapa regelverk som hjälper en att göra just så. Författaren nämner ett par konkreta exempel från verkliga livet. Som en bekant med stort filmintresse som gärna ville se på Netflix, men märkte att det lättspårade ur i nästan tvångsmässigt maratontittande. Regeln som hjälpte den personen att optimera var att bestämma sig för att bara titta på Netflix i sällskap med andra. Tittandet blev då mer medvetet och kontrollerat, samtidigt som det främjade en annan viktig värdering hos personen — om socialt umgänge.

Argument för princip 3 hämtas bland annat från den filosofi som präglar den amerikanska religiösa Amish-minoriteten. Medan ­gruppen har ett rykte om sig att sky all typ av teknologi, är det i själva verket så att den är öppen för alla typer av teknik — men väljer med stor omsorg, och med utgångspunkt i gruppens viktigaste värderingar. Ett exempel: Det är fullt accepterat att resa med bil, men inte att äga en. Skälet är att just bilägande visat sig förödande för det sociala kitt som håller gruppen samman. Personer i gruppen som varit bil­ägare har exempelvis visat sig lämna den viktiga sociala gemenskapen på helgerna för att åka på utflykter. Det är alltså inte tekniken i sig utan hur den samspelar med grundläggande värderingar som är avgörande för hur Amish-folket ser på ny teknik. Men det är inte bara den betydelse tekniken faktiskt får som spelar roll. Faktum är, argumenterar författaren, att avsiktligheten i besluten i sig ger en stark känsla av frihet och autonomi.

Digital storstädning

Följande tre steg är grunden i författarens 30-dagarsprogram för ­digital storstädning. Gör så här:

Författaren efterlyste deltagare för att testa processen i praktiken och konstaterade något förvånat att intresset var stort — hela 1 600 ville delta. När han sedan analyserade processen kunde han konstatera att en rad faktorer påverkade om den digitala storstädningen blev en framgång eller inte. Han listar därför en rad steg att följa om du tänker ta steget.

STEG 1. ➜  Definiera dina teknikregler

Som framgår ovan är det valfria tekniker som omfattas i den digitala storstädningen. Hit räknas tjänster som Facebook, Instagram, Reddit, sms- eller chatt-tjänster. Däremot inte din mikrovågsugn eller elektriska tandborste. Uppdelningen kan verka enkel så långt, men var noggrann i din definition så att du kan avgöra vilka tekniker i ”gränslandet” som ska ingå. Hur ska man exempelvis tänka kring tv, Netflix och dataspel? Författarens huvudregel lyder så här:

Tekniken är frivillig (och ska därmed bort) om dess tillfälliga avlägsnande inte på ett avgörande sätt skadar ditt privata eller professionella liv.

STEG 2. ➜ Ta en 30 dagars paus

En utmaning är att verkligen hålla i den digitala storstädningen i 30 dagar. Många deltagare vittnade om att det var svårt, riktigt svårt, till en början. Men det går över. Medan det i början kliar i fingrarna så hade många deltagare två veckor in i experimentet nästan helt förlorat intresset för att kolla upp saker online. En anledning till att det blir lättare, baserat på rapporter från deltagare, var att det en bit in i experimentet blir väsentligt lättare att återuppta och uppskatta aktiviteter som man ägnat sig mer åt tidigare. Flera vittnade om ett kraftigt uppsving i sådant som läsning och sociala aktiviteter.

STEG 3. ➜ Återintroducera teknik

Detta kanske låter som det lättaste steget, men är svårare än du kan tro. Vissa deltagare hanterade sin digitala storstädning som en klassisk ”detox”, och började genast använda sig av all teknik igen när perioden var slut — det är ett misstag. I det här läget gäller det i stället att utgå från ett oskrivet blad och strikt bedöma vilken ­teknik som ska få plats framöver. Här finns en rad frågor som du måste ställa gällande varje teknik — app, webbtjänst, eller pryl — som du återintroducerar. Först ska du ställa dig frågan: Stöder denna ­teknik på ett direkt sätt något som jag värderar högt i livet? Att skrolla på Twitter i jakt på distraktion kanske inte gör det, medan ett konto på Instagram som möjliggör att följa med i familjemedlemmars liv kanske gör det.

Att en teknik passerat det första nålsögat innebär inte nödvändigtvis att det passerar det andra. Är denna teknik det allra bästa medlet för att leva i enlighet med den här värderingen? Är exempelvis Instagram verkligen det bästa sättet ett upprätthålla starka familjerelationer? Troligen är svaret nej — ett telefonsamtal en gång i måna­den skulle göra ett bättre jobb i det avseendet. En mycket viktig sak att ta med i det här steget är också att all teknik du återintroducerar ska ha en tydlig avgränsning för hur och när du ska använda den. Ska du titta på eller posta bilder på Instagram en gång i veckan? Oftare än så? I så fall varför?

Digital minimalism i praktiken

I bokens avslutande del lyfter författaren fram en rad vanor och praktiker som ökar dina chanser till att över tid leva ett liv präglat av digital minimalism.

En sådan sak är att vänja dig vid att lämna mobilen hemma. Enligt författaren är ensamhet då och då ett naturtillstånd som vi behöver för att må bra, men som i vår tid gått helt förlorat. Denna reflek­terande ensamhet är en viktig del i den digitala minimalismen.

De flesta av oss känner ett obehag inför tanken på att vara utan mobilen, inte bara som distraktion utan som praktiskt hjälpmedel. Hur ska man hitta ställen utan kartan? Hur ska jag få tag på mina föräldrar när jag behöver skjuts för att säga till när träningen är slut? Men faktum är att så gott som alla födda första halvan av 1980-talet eller tidigare har tydliga minnen av en tid där mobiler saknades. Och mer än så — de minns den här typen av problem som små eller icke-existerande. Författaren är noga med att påpeka att han inte vill hänge sig åt nostalgi — våra liv har helt klart förbättrats på många sätt av den nya tekniken. Men poängen är att förändringen till en livsstil präglad av digital minimalism inte behöver vara så dramatisk som man kan tro. Det finns gott om nedskrivna rapporter från personer som övergått till ett liv utan smartphone som vittnar om just det. Särskilt i början kan det upplevas som praktiskt problematiskt, men det dröjer inte länge förrän personer som börjat leva utan smarta mobiler anpassar sig till det nya — utan att sakna det gamla.

Ett sätt att motverka det som författaren kallar ensamhetsbrist, är att ta för vana att ge sig ut på långa promenader — och då ensam, och utan mobilen som sällskap. Författaren lyfter särskilt behovet av det han kallar självvald ensamhet. Den definieras av att den är ett tillstånd där du är ensam med dina egna tankar, utan input från andra. En väg dit, ett särskilt effektivt ”solitude hack”, är att skriva brev till dig själv — kanske i formen av dagboksanteckningar, eller i någon annan variant.

Författaren argumenterar också för att konversation behöver få mer utrymme — det är bara konversation som på allvar bygger och fördjupar relationer — på bekostnad av det han betecknar som enbart nätverkande. Riktig konversation är i den här strikta definitionen sådan som involverar att man ser den andres ansiktsuttryck. Allt chattande och mejlande faller bort med en sådan distinktion, och är bara användbart för att planera för verkliga möten och ­riktig konversation.

Ett viktigt steg i att återerövra konversationen från det moderna, sociala medier-baserade är att aldrig klicka ”gilla” på Facebook eller andra sociala medier. Och inte heller skriva några kommentarer, inte ens ett ”grattis” eller ”cool!”.

Varför denna hårda hållning? Författaren menar att vi lurar oss själva och andra att dessa mikrobeteenden i sociala medier är meningsfulla och fungerande sätt att bygga och hålla i relationer. Men det är de inte, utan i själva verket bara något som dödar verklig kommunikation. Att låta bli är en motståndshandling och ett litet men viktigt steg på vägen mot verkliga samtal som betyder något.

En annan viktig sak som han lyfter fram är att schemalägga ­sms-ande. Täta, parallella smskontakter drar i vår uppmärksamhet hela tiden. Författaren föreslår en lösning där du schemalägger ditt sms-ande till särskilda tidpunkter. Telefonen är däremellan inställd i ett ”stör ej-läge” (som finns både i Iphone och Android-telefoner). Om du oroar dig över att inte vara nåbar för några särskilda personer går det lätt att ställa in att just dessa ska kunna bryta stör ej­läget och nå igenom.

Ett annat råd är att du schemalägger det han kallar ”lågkvalitativ fritid”. Här finns stor frihet att göra precis vad som helst — som att skrolla på Twitter medan du kollar på Netflix. Men låt perioden vara tydligt avgränsad och förutbestämd, och se till att vara offline utanför denna avgränsade period.

Ett sätt att underlätta för sig själv att närma sig digital minimalism är ett klassiskt grepp — ta bort alla sociala medierappar från din telefon. Tjänsterna är oftast fortfarande via browser, men det ­kräver ett mer medvetet förhållningssätt att använda dem. Ett sätt att ta det hela ett steg längre är att ersätta sin smartphone med en ”dumb phone”, en äldre variant som du bara kan ringa och skicka sms med.

En avgörande anledning till att vissa som försöker sig på digital minimalism misslyckas är att de inte funderat på vilka engagerande, lustfyllda och meningsfulla aktiviteter de ska återuppta när ny tid frigörs. En viktig del i filosofin är därför att ta fritiden på allvar. Här handlar det ofta om att faktiskt göra något aktivt, snarare än att passivt konsumera (ett tillstånd vi ofta förknippar med att vara lediga). Hantverk i olika former är ett alternativ som många hittar tillbaka till. Att fixa, bygga eller plantera något varje vecka är en praktik Cal Newport rekommenderar. Något författaren kallar ”supercharged socializing” — socialt umgänge av mycket högre intensitet än vid vanliga, vardagliga möten — är ett annat alternativ som många digitala minimalister tycker är tillfredsställande. Där kan det handla om sådant som klassiska sällskapsspel eller träning i gruppformat. Att gå med i klubbar, föreningar, frivilligorganisationer eller andra sammanslutningar som skapar meni­ng och engagemang är också på författarens rekommendationslista.

Tar du klivet finns en hel värld att upptäcka — och återupptäcka.­­