Så rekryteras eliten till civilsamhällets topp

Folkrörelser, fackförbund och föreningsliv hör till de ofta inflytel­serika organisationer som utgör vad som kallas för civilsamhället.

Det är en från staten oberoende arena, som erbjuder eftertraktade karriärmöjligheter och toppositioner av typen generalsekreterare och förbundsordförande. 

Hur rekryteringen av eliten i civilsamhället går till var länge höljt i dunkel. Likaså vad som egentligen är kännetecknande för denna elit. Ny forskning har ändrat på det.

Håkan Johansson är professor vid Socialhögskolan vid Lunds universitet, och lett ett forskningsprojekt som mynnat ut i rapporten Civilsamhällets eliter? En jämförande studie av europeiska civilsamhällen.

”Civilsamhällets eliter har mycket gemensamt med andra eliter, exempelvis den ekonomiska. Det är personer som är högutbildade, nästan alltid födda i Sverige och i slutet av sin karriär, det vill säga i 50–60-årsåldern. En skillnad är att elitorganisationerna leds av kvinnor i väsentligt högre grad än andra toppskikt i samhället”, säger Håkan Johansson till Chef.

Han fortsätter:

”Det är attraktiva verksamheter att vara ledare i. Konkurrensen om toppjobben är hård.”

För att ta sig framåt och uppåt i denna idéburna sektor är personliga relationer avgörande.

Urval och rekrytering sker inte i verklig konkurrens, konstaterar forskarna, utan är betydligt mer beroende av informella nätverk än i andra sektorer och länder.

”Rekryteringen till det svenska civilsamhällets elit är den som är minst professionaliserad, jämfört med exempelvis Storbritannien där rekryteringen sker enligt de mer strukturerade metoder som används i näringslivet. De svenska elitorganisationerna gör ofta upp rekryteringarna internt, på grundval av personliga relationer, insiderkännedom och hur pass länge ledarkandidaten har arbetat i verksamheten”, säger Håkan Johansson.

Och tillägger:

”Rekryteringen till civilsamhällets maktpositioner är en icke transparent process, med koder och regler som är svåra att få syn på för den som kommer utifrån och saknar access till de rätta nätverken. En följd är förstås bristande cirkulation, och en fortsatt eller ökad homogenitet i toppen av civilsamhällets hierarkier.”

Hur rimmar det med den mångfald och inkludering som organisationerna gärna vill stå för?

”Ja, de är ju rätt noga med att beskriva sig själva på ett bra sätt. Men har svårt att uppnå sina ideal, kanske framför allt internt”, säger Håkan Johansson.

Forskargruppen landar i slutsatsen att civilsamhället trots högt ställda förväntningar om motsatsen är ojämlikt, domineras av stora och inflytelserika organisationer samt av en liten grupp ledare, som genom sin position får sin röst hörd betydligt mer än andra.

”Så länge ledarna klarar av att vara lyhörda för medlemmarnas önskningar och värderingar är det kanske inget större problem. Men om skillnaden mellan elitledarna och dem de företräder blir allt för stor, riskerar bandet att brista.”

En pikant observation är hur viktigt det är för civilsamhällets elit att förneka personlig vinning och maktanspråk, karriärhunger eller ens förekomsten av en karriär.

Trots exklusiva resurser i form av personliga kontakter med prominenta politiker och näringslivstoppar, är det inget de gynnas av, enligt vad toppledarna själva hävdar i intervjuer med forskarna.

Håkan Johansson liknar den verklighetsbeskrivningen vid ett manus som eliten i civilsamhället behöver följa, för att inte bli ifrågasatt, misstrodd eller förbigången.

”Ambition och personlig vinningslystnad uppfattas som något fult, och bryter troligtvis mot tanken om civilsamhället som en sfär för allas bästa. Att dölja eller förneka maktanspråk är viktigt för att legitimera den egna positionen och karriären”, menar han.

”Engagemanget i organisationens värderingar är det väsentliga, inte den egna karriären och statusen, en inställning som är djupt förankrad i sektorn.”

Vad händer framöver? Hur säkert i sadeln sitter civilsamhällets ledare?

”Det etablerade organisationerna har varit väldigt, väldigt, dåliga på att fånga upp de demografiska och kulturella förändringar som sker i Sverige”, svarar Håkan Johansson och tillägger:

”Vi ser ett ökat ifrågasättande av civilsamhällselitens legitimitet och rekryteringsgrund. Visst har civilsamhället framgångsrikt bidragit till en demokratisering av den politiska maktens rum, men ledarnas exklusiva sociala bakgrund och de stängda vägarna uppåt kan leda till ökad splittring mellan gräsrötter och ledarskikt.”