Sundhage & Solin: Spela på bästa fot

Den 13 november 2007 ringer telefonen hemma hos Pia Sundhage i Örebro. En röst frågar efter Pia.

”Det är jag”, svarar hon.

”Vi skulle verkligen vilja ha dig som huvudtränare för usa:s landslag i damfotboll”, säger  rösten.

Där börjar fotbollsledaren Pia Sundhages resa att på nio månader leda usa:s damlandslag i fotboll till OS-guld. Där börjar också ledarskapsboken som skildrar resan. I dagboksform berättar Pia Sundhage hur hon lyckades leda sitt team till framgång. För att hjälpa läsaren att förstå Pias verklighet och anpassa den till ett vanligt jobb varvas dagboksanteckningarna med mentorn Elisabeth Solins kommentarerar.

När Pia Sundhage tillträdde som förbundskapten för USA:s landslag i damfotboll blev hon den sjätte sedan starten. Till på köpet den första icke-amerikanen.

Förväntningarna på henne var av gigantiska mått. Året innan hade USA, världens bästa landslag i damfotboll, fått återvända hem med en bronsmedalj från vm, vilket var ett fiasko.

Nu var det bara guldmedalj i OS 2008 som gällde.

På planet över till USA funderar Pia över vilket spel hon vill stå bakom. Hon resonerar med sig själv i dagboken, som hon använder för att sätta ord på sina upplevelser och känslor och komma fram till vad hon kan lära av det som har hänt.

Det är en sak att vara åskådare och ha åsikter, men som tränare har hon också makten att påverka.

Mentorn Elisabeth Solin säger att Pia måste gilla makten mer än behovet av samhörighet och egen prestation för att vara en bra ledare.

Gilla makt?

Pia Sundhage njuter av att se spelare lösa sina problem själva, diskutera sig fram tillsammans. Hon är coachen. De ska lösa sin uppgift – med hennes stöd. Men att gilla makt?

För Pia Sundhage står det för något negativt, som förtryck och orättvisa. I sin dagbok resonerar hon:

”Jag är inte maktgalen, jag vill bara få vara med och påverka i den riktning jag tror på. Kanske är det ordet makt som krånglar till det i min hjärna. Men om makt är detsamma som att ta ansvar att forma en verksamhet och göra det tillsammans, ja, då gillar jag också makt.”

Pia Sundhage fortsätter sin ledarskapsresa i dagboksform, hela tiden med mentorn Elisabeth Solins hjälp.

8 december.

”Inför mitt första möte med spelarna sitter jag och formulerar mina tankar och letar efter positiva, starka ord på engelska. Förutom ’change’, förändring, ska jag komma med något nytt, som både jag och spelarna ska komma ihåg.

När jag vid mötet ställer mig framför spelarna är jag nervös. I stället för ett platt tal tar jag hjälp av Bob Dylan och sjunger ’The times they are a-changin’, a capella. Efter en trevande inledning kommer den härliga känslan och sången hjälper mig att komma loss.

Så står jag där och viftar med armarna och säger ’times are changing, och jag tänker inte göra det här själv. Inte heller du eller du eller du’. Jag pekar på några av spelarna som sitter närmast.

’Nej, det är vi tillsammans. Vi ska samarbeta, vi ska hjälpas åt. Vi ska lyfta varandra, laget’, säger jag och låter blicken svepa över gruppen.

’Är ni med på att målet är OS-guld?’

Först ett trevande, sedan ett rungande: ’Yes!’

Jag säger: ’Mycket kommer att bero på ert engagemang, er vilja att utvecklas – och sist men inte minst – er förmåga att lyfta varandra. Ni är varandras miljö. Det kommer att krävas mycket arbete, vi ska jobba ihop och vi ska göra varandra bra!’

Efter mötet väller känslorna över mig. Jag fick dem med mig. De vill följa mig, nyfikna på det nya jag kommer med! Härligt och viktigt!”

Pia Sundhages mentor Elisabeth Solin konstaterar att Pia  har slagit ihop tesen ”Vi är varandras miljö” med ”och vi gör varandra bra”. Pia kallar det att spela på hennes bästa fot. Det handlar om att känna lagkompisens styrkor och att utnyttja dem.

Elisabeth Solins tips är att tänkesättet kan användas om man i ett arbetslag ger sig sjutton på att spela på de andras bästa fot, lyfta fram och dra nytta av varandras kompetenser, dra nytta av olikheter, uppmärksamma framsteg, visa uppskattning och ge ärligt beröm – då händer det saker.

Pia Sundhage fortsätter sina reflektioner i dagboken.

12 december.

”När jag sätter mig vid datorn och funderar på vad som har hänt, och alla möjligheter som väntar, så hisnar det. Samtidigt vet jag att jag kommer att stå med båda fötterna på jorden. Vad som än händer kommer jag att förbli Pia, behålla min stil. Att få vara mig själv skapar trygghet.

Och skulle det gå åt helsefyr så är det bara samma flyg som tog mig till USA tillbaka till Sverige. Värre än så är det inte.”

18 december. 

”Jag kommer att skapa ett ledarteam där vi kompletterar varandra, som vill och vågar ta utrymme så vi kan lära av varandra. Spelarna ska känna att vi ledare hör ihop och coachar som ett team. Samtidigt ska de upptäcka att vi är olika och tar olika mycket utrymme vid olika tidpunkter.

Sedan tror jag att det är hälsosamt om de ser att vi skrattar tillsammans. Humor är viktigt. Vi kommer att spendera mycket tid tillsammans, umgås på olika hotell, träna på många planer och förbereda oss för matcher med olika förutsättningar. Det gäller att gilla läget – tillsammans!”

21 december. 

”Eftersom många verkar behöva prata om den nya informationen med andra, för att kunskapen ska bli deras, får jag inte glömma att låta dem prata om det jag har informerat om; låta dem diskutera och fråga.

Och så detta med görandet: att vi minns bättre det vi faktiskt har provat i praktiken, kan jag förstås dra nytta av som fotbollstränare. Om spelarna får lyssna, se, göra och känna, då sitter nog det nya.”

3 januari. 

”Läger i Los Angeles. På ett möte ber jag spelarna diskutera fysisk träning och fysisk status. Abby Wambach säger: ’usa har alltid varit känt för sin överlägsna fysiska form’.

Jag målar då upp en bild av en annan diskussion, där man i framtiden pratar positivt om hur ’USA är känt för sitt sätt att spela sig in i anfallande tredjedel’. Intresserade blickar möter mig. Jag vill få dem att tala lika engagerat om fotbollsspelet som om deras berömda fysik.

Vi diskuterar begreppet kommunikation. Det räcker inte att de kommunicerar, det handlar om hur de kommunicerar. Hur kan de kommunicera så att det gör varandra bra?

Någon föreslår att man kan säga ’du kan bättre än så’ i stället för ’det är inte bra nog’. Vilken skillnad!”

Men Pia Sundhages tränarliv är inte bara en dans på rosor. Likt alla chefer måste hon också hålla svåra samtal.

6 januari. 

”Jag och Helena Andersson, som ansvarig för den fysiska träningen, pratar individuellt med de som är sämst tränade och gör dem medvetna om att vi ser deras fysiska status och att det är deras ansvar.

Vi är deras stöd, men de har ansvaret.

Den första spelaren säger att hon är medveten om det och att hon känner sin kropp. Jag säger att vi inte vill ta ifrån henne ansvaret. Vi är här för att hjälpa.

Den andra har en helt annan reaktion. Hon börjar gråta. Hon vet inte vad hon ska göra, hon är desperat. Vi frågar, stöttar och funderar på järnhalt, mat, vila. Jag säger att förändringen med ny tränare och ny fystränare kommer att även förändra hennes fysik – om hon försöker. ’Lita på oss. Vi tror på att leda med inspiration och lust.’

Vi bestämmer oss för att fortsätta i samma stil, att anpassa oss till situationen. Ibland är det läge att betona spelarens eget ansvar. Ibland viktigt att betona att spelaren litar på oss.

Det finns inga standardsamtal eftersom det inte finns några standardspelare. Jag måste – och vill – möta varje spelare där hon är och det kräver mental närvaro och lyhördhet.”

Att Pia Sundhage anpassar sin ledarstil till vilken situation och person det gäller innebär inte att hon ska frånsäga sig sin egen personlighet. Mentorn Elisabeth Solin konstaterar att Pia lyckas avväga vilken strategi hon ska ha i mötet med den andra.

Elisabeth Solins allmänna chefstips är att man likt Pia Sundhage ska öka sin medvetenhet om i vilken ledarstil man har sin egen trygghetszon. Genom att bredda sitt register och anpassa sin ledarstil efter person och situation kan man öka effektiviteten i sin verksamhet.

Pia Sundhage vet när det är dags att vara extra tydlig. På ett träningsläger har hon problem med en av spelarna, vilket hon också talar om. Men förändringen är inte i hamn direkt.

9 februari. 

”Natasha Kai riskerar att bli utslängd från laget. Varför? För att hon inte agerar professionellt. Hon kom sent till vårt läger, hon tillbringar tid med andra i stället för med laget under lägrena, hon stukar foten utan att se till att få den behandling hon behöver. Hon tar inte chansen att förbereda sig för prestation.

Jag har ett samtal med henne när jag berättar vad jag ser: inte mycket. ’Om jag skulle ta ut ett lag i dag så är du inte med i truppen’, säger jag.

Då syns det på hennes ögon att hon förstår. Ärlig, tydlig feedback får henne att bli medveten om hur långt ifrån hon är internationell nivå just nu.”

10 februari. 

”Jag väntar på en anledning att bryta Natashas kontrakt. Hoppas jag på ett misslyckande? Jag, som väntar mig positiva resultat, jag som försöker inspirera och hjälpa, jag väntar på att Kai ska misslyckas? Bara för att göra det svåra beslutet lättare? Nej, jag måste skaffa mig nya glasögon och leta efter små frön till förbättring hos henne.”

14 februari. 

”Vi hade precis bestämt oss för att bryta Natasha Kais kontrakt, och så går hon och gör två mål i en träningsmatch! Så vi tänker om. Man skickar inte hem en spelare som gör mål.”

Dagboken och mentorns kommentarer gör Pia Sundhages ledarfilosofi allt tydligare vartefter boken fortskrider. Det är i glädjen framgångarna finns.

20 februari. 

”Glädje är den sanna motivationen, i alla fall för mig. Så har det alltid varit. Det är helt enkelt roligt att utvecklas. Rolig träning ger bra inlärning, är ord som jag som vuxen har tagit till mig. Då går jag tillbaka till när jag står där vid garageporten hemma i Marbäck, där jag stod och sparkade på bollen om och om igen.

Om spelarna upplever en övning som rolig kan de hålla på med den länge och ofta. När de då märker att de blir bättre och bättre så kommer glädjen ännu mer. Då kan jag bara ställa mig och applådera och säga: ’Det här är skitbra!’.”

2 mars. 

”Om det är någon jag vill visa till rätta, något som rentav fungerar dåligt då använder jag taktiktavla, och skriver kryss och ringar. Då blir det opersonligt och avskalat och det är lättare att få spelarna att använda sin analytiska förmåga och sitt fotbollskunnande. Jag visar en situation och ställer frågan: hur skulle man kunna göra i stället? Alla vet vem jag talar om, men vad vi tittar på är ringar och kryss. Det hjälper att skilja på sak och person.

Men när spelare misslyckas då? Hur coachar jag då? Hur rättar man till fel utan att spelaren tappar självförtroendet eller glädjen? Inte genom att säga ”det duger inte, så kan du inte göra”. Jag är övertygad om att är man bra på att ge positiv feedback, som är väl motiverad, finns det utrymme att ta tag i det som inte fungerar.

Jag kör min 7–1-teori. Det tar sju positiva saker för att balansera upp en negativ. Och man gör det genom att fråga. Hur tänkte du här? Vad ville du uppnå med den passningen? Då kommer dialogen igång och man kan prata om sina och andras misstag på ett konstruktivt sätt.

Som exempel har jag inte en enda gång visat ett mål som vi släppt in under alla de videovisningar av matchavsnitt vi haft. Det ska inte memoreras!”

Mentorn Elisabeth Solin konstaterar att Pia Sundhages ledarstil präglas av hennes utvecklingssyn. Hon tror på att i första hand ge återkoppling på det som är bra. Inte det självklara, det förväntade, utan ansatser mot en förbättring, en utveckling. Det stämmer dåligt mot det problemfokuserade samhälle vi lever i. Men det är bättre att få veta vad man bör göra än vad man inte bör göra. Pia låter spelarna titta på en bildsekvens och själva lägga märke till vad som fungerade bra. Det ökar deras analysförmåga.

8 juni. 

”Peace Queen Cup i Sydkorea. Här ska vi vara i femton dagar och spela fyra matcher, ett litet ’för-OS’, där vi får chansen att pröva taktiska saker under en turnering. Varje samling är unik och ett steg närmare målet: os. Det är viktigt att känna ”vägen dit” och vara närvarande. Jag drar mitt strå till stacken och startar mötet annorlunda. På blädderblocket står det  ’USA’. ’Dessa tre bokstäver ska genomsyra vår turnering. Unpredictable (oförutsägbar), Set pieces (fasta situationer) och Accurate (noggrann). Hur kan du gå från ord till handling?’ frågar jag och så har vi dragit i gång en diskussion.”

För Pia Sundhage är arbetsspråket engelska, men det är inte hennes hemspråk, vilket kan bädda för otydligheter och missförstånd, konstaterar mentorn Elisabeth Solin. Men Pia har vänt detta till en fördel. Hon menar att hon, för att undvika språkförbistringar, behöver upprepa sina budskap på lite olika sätt för att vara säker på att de ska gå fram. Det faller sig också naturligt för henne att fråga dem hon pratar med vad de uppfattar att hon har sagt. Det är ett sätt att säkra kommunikationen, som även alla med samma hemspråk kan använda i högre grad. Det är stor skillnad på att säga ’har ni uppfattat vad jag vill få fram?’ och ’vad har ni uppfattat att jag vill få fram?’.

21 juni. 

”Jag har samtal med de spelare som vi ska plocka bort från OS-truppen. Cheney storgråter när hon sittande på min hotellsäng får beskedet. Ingenting skulle kunna trösta henne. När hon plötsligt börjar snyfta något i stil med ”thank you for the opportunity”, tack för möjligheten, så stoppar jag henne och säger: ’Var ledsen! Vi kan prata sedan.’”

Mentorn Elisabeth Solin återger hur olustigt Pia Sundhage tycker att det är när en spelare gråter, men att hon har lärt sig att låta allt ha sin tid. Hon kan sitta tyst en stund, kanske spegla vad hon noterat (”Jag ser att du är ledsen”). Det fungerar för alla chefer. Man behöver inte trösta. När Pia Sundhage fortsätter prata är hon noga med att hålla fast vid det hon vill få fram. När spelaren har invändningar så lyssnar hon lugnt, utan att komma i försvar eller diskussion.

Som avslutning på samtalet är det klokt att sammanfatta det ni har pratat om. Det finns en risk att den andra blivit så upptagen med sina känslor och inte lyssnat eller kanske misstolkat det du sagt.

28 juni. 

”I Oslo för att spela träningslandskamp mot Norge. Därefter väntar en match mot Sverige i Skellefteå. Under samlingarna med laget pratar jag om att stå på egna ben.

’Under os hoppas jag att ni inte behöver mig längre’, säger jag lite filosofiskt. ’Jag tycker att vi har bevisat hur skickligt vi kan spela, så nu gäller det för oss alla att skapa den miljön vi behöver för att prestera. Glädjen är den sanna motivationen och vi är varandras miljö och kan därför påverka varandras prestationer!’

Spelarna tittar på mig med uppskattande ögon.”

16 juli. 

”Match mot Brasilien. Det som inte får hända händer. Abby har just slagit en dålig frispark och är väl lite frustrerad och satsar för fullt i en närkamp. Sen ligger hon bara ner. Hand upp i luften, hon måste byta. Jag förstår att skadan är allvarlig. Benet är kanske brutet. Ambulansen kommer. Dramatiskt.

En kort stund tar känslan över – där försvann vårt OS-guld – för att i nästa trängas undan av en annan: matchen! Jag släpper Abby och fokuserar på spelet och letar taktiska lösningar i huvudet. Här och nu.

I halvlek nämner jag inte ens hennes namn. Det är medvetet. Jag känner mig lugn, klok och fokuserad. Vi pratar om Brasiliens snabba omställning till anfall. Och jag tar upp statistiken; de har bara haft en målchans. Det borde ge vår backlinje stort självförtroende.

Ledarstaben i US Soccer är imponerad av mitt agerande. Det kan tyckas vara känslokallt att bara ’lämna Abby’ och gå vidare med coachningen. Men det är ett kristallklart val: jag coachar laget medan andra hjälper mig med ompysslandet av Abby. Det är så man hjälper varandra.”

Även om inte alla har Pia Sundhages naturliga fallenhet för att glömma det tråkiga så kan alla öva upp den förmågan, konstaterar mentorn Elisabeth Solin.

Att acceptera att det blev som det blev är oftast den mest gynnsamma förutsättningen för att sedan göra ett avslut. Konstatera, acceptera och stäng sedan det tankerummet, vänligt men bestämt.

23 juli. 

”På plats i Kina. En träningsmatch mot värdlandet slutar mållös. Jag ser bekymrade miner och lagkaptenen Christie säger något ansträngt att matchen är okej.

Då tar jag ett steg, ber gruppen om uppmärksamhet och förstärker Christies ord. Att hantera en sådan här matchkänsla är viktig och den borde vara positiv då vi skapar många chanser och dominerar under långa stunder.

Jag visar vikten av att vara positiv. Christies ord var viktiga, fast hon hade svårt att dölja sin ängslan över resultatet.

’Tänk på ert kroppsspråk. Vi har tre matcher på oss och efter varje match har vi ett val hur vi vill dela med oss av den energi som resultatet ger/tar av oss’, säger jag.”

6 augusti. 

”Vilken jäkla mardröm. Vi förlorar mot Norge i första gruppspelsmatchen i OS! Nu gäller det att hantera denna förlust, den andra någonsin i USA:a OS-historia. När vi samlas efter matchen påminner jag dem om kroppsspråket.

’Folk tittar på oss. Vad vill ni att de ska se? Ett lag som kan resa sig och bli vinnare igen? Sträck på er, känn hur ni blir starkare och säkrare. Visa omgivningen att ni kan komma igen’, säger jag.”

För Pia Sundhage hör gester och leenden ihop med styrka och tillit, kommenterar mentorn Elisabeth Solin. Pia vet att dessa känslor lättare kan väckas i henne när hon sträcker på sig, ler och viftar med händer och armar. När hon blir medveten om att hon ”säckat ihop” kroppsligt och känslomässigt kan hon locka fram sin styrka genom ett medvetet ”starkt” kroppsspråk.

Det mest centrala för henne är vad hon visar upp inför spelarna, att hon med sitt kroppsspråk ingjuter hopp och tillit hos dem. Hon kan känna sig orolig eller nedstämd, men hennes professionalitet säger ifrån: ”Din uppgift är att visa hopp och tillit!”

8 augusti. 

”Ordet change, som varit vårt mantra sedan jag började, räcker inte längre. Jag upptäcker att med ett enda streck mindre får ordet en helt annan innebörd. G blir till c, change blir chance. Spännande symbolik. För första gången har USA förlorat en match i ett gruppspel. Denna unika situation får inte bli ett hot utan ska ses som en möjlighet, en chans att spela bättre fotboll under press. Då måste vi våga ta chansen.

Jag tänker lätta upp stämningen med att förstärka budskapet – och göra bort mig. Vad vore bättre än att dansa in till Abbalåten ’Take a chance on me’?

När mötet börjar sätts musiken på och jag kommer indansandes, iklädd indisk dräkt, kineshatt och solglasögon. Först förvånade miner som förändras till gapflabb. Jag mimar med i ’Take a chance on me’ och slänger av mig det ena plagget efter det andra och står snart i kortbyxor och fotbollsskor. Hoppandes med taktiktavla i högsta hugg. Jag avslutar hela bravaden med att säga: ’Våga ta chansen. Japan, here we come.’ Laget jublar.

Sedan vinner vi med 1–0. Jävlar vad gött.”

11 augusti. 

”Men vilket flyt! Norge förlorar med 1–5 mot Japan medan vi vinner med 4–0 mot Nya Zeeland. Stort jubel efter matchen när spelarna får veta att vi blev etta i gruppen och därmed slipper Brasilien och mycket resande till finalen. Allt bara faller på plats och fotbollslivet skjuter i höjden en dag som denna.”

15 augusti. 

”Kvartsfinal mot Kanada. I förlängningen – i 101:a minuten – spelar Rodriguez tillbaka till Boxx som slår ett vänsterinlägg och Kai gör en språngnick. 2–1! Ett underbart jubel och underbara segrar. Åh, vilken härlig känsla att få dela denna upplevelse med detta lag som verkar klara av vad som helst!”

16 augusti. 

”Matchgenomgång inför semifinalen mot Japan. Det finns en psykologisk kamp mellan Japans ’inget att förlora’ mot usa:s ’vi har vunnit och kan vinna igen’.

Vi förstärker närvaron och tron på oss själva med att visa positiva videosekvenser från förra matchen. Vi kan göra det igen! Vi påminner varandra om att vi har spelat bättre och bättre sedan första gruppspelsmatchen. Laget är med på noterna och alla hjälps åt att berätta. Vi skapar den här miljön som är så viktig för att kunna prestera maximalt.”

18 augusti. 

”Matchen slutar 4–2. Finalplats!”

20 augusti. 

”OS-finalen närmar sig och jag blir ombedd att lista tre saker och tillfällen som tagit oss till finalen. Jag nämner alla positiva bilder vi skapat. Att greppa stunderna och fånga tillfällena då jag befäster och bekräftar spelarnas positiva insatser är viktigt. En annan detalj är frågorna – genom att fråga spelarna om situationerna på plan blir de mer medvetna om sitt ansvar och sitt agerande.

För det andra har vårt tålamod varit viktigt. Att tro på vår plan och våra idéer och hålla fast vid dem.

För det tredje gäller det att skapa en lustfylld miljö där vi presterar bra när miljön tillåter det. Alla minns: vi är varandras miljö och vi gör varandra bra.”

21 augusti. 

”Final. 90 minuter. 0–0.

I den 96:e minuten slår inhopparen Cheney en passning till Lloyd som spelar vägg med Rodriguez. Lloyd tar emot bollen, tar några steg och drar till bollen med vänsterfoten intill bortre stolpen.

1–0! Vilket jubel. Och vilken känsla – det bubblar