Nassir Ghaemi: A first-rate madness

Ja, det är i varje fall vad den amerikanske psykiatriprofessorn Nassir Ghaemi hävdar i sin bok ”A first-rate madness”. Enligt honom skapar den mentala ohälsan bra resultat medan mental hälsa är ett problem.

Dock inte alltid. I goda tider, när det råder fred eller högkonjunktur och skeppet, så att säga, bara behöver segla rakt fram är den mentalt friske ledaren den bästa. I fredstid belönas ledarskap som möter omgivningens förväntningar.

Det är när kaos utbryter som de som lider av mental ohälsa kommer till sin rätt. I kristid är hon eller han bättre än den som är normal, mentalt sett.

Nassir Ghaemi kallar det för ”den omvända lagen om mental hälsa”.

När han skriver om mental sjukdom så är det främst maniskhet och depression han har i åtanke.

De mentala sjukdomar som främjar ledarskap i kristid kan delas upp i fyra nyckelelement:

Realism, anpassningsförmåga (resiliens), empati och kreativitet.

Det är vetenskapligt bevisat att samtliga dessa element återfinns i depression och att två av dem (anpassningsförmåga och kreativitet) återfinns i maniskhet.

Abraham Lincoln och Winston Churchill är exempel på sambandet mellan depression och verklighetsuppfattning. Mahatma Gandhi och Martin Luther King Jr står som exempel för sambandet mellan depression och empati. Franklin D Roosevelt och John F Kennedy, som båda hade milda maniska drag, visar sambandet mellan mental sjukdom och förmågan att hantera oförutsägbarhet.

Nassir Ghaemi är noga med att poängtera att depression inte alltid leder till en bättre verklighetsuppfattning eller ökad empati, eller att maniskhet alltid utvecklar kreativiteten eller förmågan att hantera förutsägelser.

Det han menar är att dessa mentala avvikelser utvecklar eller främjar dessa kvaliteter oftare än i de fall där det saknas mentala avvikelser.

”Dessa sjukdomar är i sina grövsta former invalidiserande och farliga. De ska inte romantiseras.”

Stark chef, klen hälsa

Om man ska generalisera så blir, skriver författaren, icke-krisledaren endast framgångsrik i tider av stabilitet. Denna chef är idealistisk, aningen för optimistisk när det gäller omvärlden och sig själv. Han eller hon kommer från en privilegierad bakgrund, har stött på få motgångar och ser sig själv som lite bättre än alla andra. Han eller hon har svårt att anpassa sig till nyheter.

Denna icke-krischef är representerad överallt: vd:n, avdelningschefen, bankdirektören eller presidenten. Han eller hon har aldrig lidit av depression eller maniskhet eller en psykos. Psykiatern är fortfarande obokad.

Ledarna i kristid är inte som resten av oss. De är, menar Nassir Ghaemi, ofta intelligenta, har klen fysisk hälsa, har haft en välbärgad uppväxt, är uppfostrade av föräldrar där det förekommit konflikter, icke-religiösa och ambitiösa.

Mycket av det som passar in under epitetet ”normal” hittas inte hos framgångsrika militära eller politiska ledare, i synnerhet inte i kristid.

Den som har en mental sjukdom är inte nödvändigtvis galen, världsfrånvänd eller psykotisk. De flesta mentala störningarna har ingenting med tankens förmåga att göra, utan handlar mer om sinnesstämningar.

Mental störning kan innebära att den drabbade är känslig för maniskhet eller depression, inte nödvändigtvis att den är manisk eller depressiv. Dessa stämningar är inte heller konstanta; de flesta som lider av manodepressivitet är inte alltid antingen maniska eller depressiva.

För det mesta är de väldigt friska.

Kreativ ondska

Ett långt avsnitt i boken handlar om general William Sherman, som i historieböckerna betraktas som en av det amerikanska inbördeskrigets hjältar. På flera punkter bekräftar han testen om hur mental ohälsa kan förbättra ledarskapet: hans verklighetsuppfattning, empati, förmåga att se det oförutsägbara och kreativitet.

Det han gjorde som var nytt var att han angrep motståndarens ekonomiska hjärta i stället för att låta sina soldater möta fiendens soldater i strid, på traditionellt stridsvis. Han lät bränna sädesfält och ödelade hela städer och såg till att människor blev utan hem.

Han var intresserad av att utforska hur man kunde bryta ner moralen hos människorna i Sydstaterna.

Det må vara en kreativ, men knappast särskilt ömmande metod för att vinna ett krig.

Författaren poängterar också att William Sherman löste ett problem genom att skapa ett nytt och större problem: han började använda civila människor som mål.

Men faktum kvarstår att hans kreativa lösningar för all framtid förändrade krigföringen.

Och detta på grund av generalens väldokumenterade maniskhet, som gav honom ett annorlunda sätt att tänka. Under pågående krig gick han in i en lång sjukdomsperiod som gjorde honom oförmögen att delta i strid över huvud taget. Därigenom kunde han identifiera helt nya problem och dessutom arbeta tills de var lösta, tack vare den energi som maniskheten medför.

Avvikande medieman

En definition av kreativitet är ”avvikande tänkande”, att generera olika lösningar på ett problem. När en person som bär på en mental sjukdom inte är manisk eller deprimerad så fungerar den precis som alla andra. Fast ändå inte riktigt: för när personen är frisk behåller den en medvetenhet som gör hans eller hennes uppfattningsförmåga tillräckligt annorlunda för att vara ovanligt kreativ.

I en stark ekonomi är den idealiska chefen en person som får tåget att gå i tid, den organisatoriska ledaren. Han eller hon är inte särskilt kreativ, men heller inte i behov av nya idéer, utan behöver bara hålla verksamheten i gång.

Denna typ får det svårare att klara sig i kristid, då ett mer entreprenöriellt ledarskap efterlyses. Den kreativa chefen skapar nya idéer som navigerar det gamla företaget genom förändringen.

I boken beskrivs mediemannen Ted Turner, som bland annat skapade tv-kanalen CNN, som exempel på det sistnämnda. På honom passar alla diagnostiserande bevis in: symtomen, sjukdomsförloppet, generna och behandlingen. Hans far var bipolär, hans egna humörsymtom började redan i barndomen. Han behövde nästan aldrig sova, han var lättdistraherad, han kunde inte sitta still och hade ett impulsivt beteende (han var till exempel en hänsynslös bilförare).

Ted Turner ser sig själv som en ”avvikande tänkare”.

»Jag har alltid letat efter en okonventionell vinkel eller inställning. Inget lömskt eller oetiskt, bara att dra problemet till sin spets och göra det till en fördel.«

Huruvida Ted Turner var mer realistisk än någon annan är svårt att säga, men hans maniska energi och kreativitet är klar.

Med väldigt lite pengar på hand och utan möjlighet att få lån lanserade han CNN, trots att han visste att han bara hade pengar att driva kanalen under ett år.

Nederlag stärker

Har du inte upplevt motgångar kommer du att få det knepigt när de svåra tiderna infinner sig. Då är du extra sårbar.

Det spelar ingen roll om du har varit framgångsrik på grund av tur eller skicklighet; tidig framgång kan påskynda framtida nederlag.

Har du däremot tidigt fått uppleva motgångar är risken mindre att framgångarna sedan kommer att stiga dig åt huvudet. Det är en enkel logik, baserad på den hårda skolans lag.

Men om du dessutom kombinerar det där tidiga nederlaget med att du är mottaglig för depression kan det komma att vaccinera dig extra bra mot framtida illusioner.

Genom det lidande som du upplever som deprimerad blir du mer realistisk inför din omvärld och kan på så sätt bli bättre på att förändra den.

Om det är du som beskrivs på det här sättet så är du i gott sällskap. Nassir Ghaemi nämner Abraham Lincoln och den gamle krigshjälten William Sherman som exempel.

Störst utrymme får den brittiske premiärministern Winston Churchill. Psykiatern Anthony Storr har skrivit så här om honom:

”1940 fanns det ingen annan politisk ledare som skulle ha försökt ena Storbritannien med hjälp av sådana modiga ord, fastän hans hjärta var fullt av förtvivlan. Bara en man som själv hade känt och burit en sådan förtvivlan inom sig kunde bära en övertygelse i ett sådant ögonblick.”

När vi minns Winston Churchill tänker vi gärna på den starka ledaren, den stora talaren, geniet i krigstid. Demokratins räddare.

Hans mentala problem har uppmärksammats, men få har dragit slutsatsen att dessa skulle ha relevans för hans häpnadsväckande ledarskapsförmåga.

”Jag tror att Churchills återkommande depressiva perioder höjde hans förmåga att se realistiskt på det hot som Tyskland utgjorde”, skriver Nassir Ghaemi.

För trots hjälterollen så var inte Winston Churchill någon hälsosam person, varken fysiskt eller mentalt. Han hade knappast krafter som sträcker sig över genomsnittet.

Premiärministern kallade sina perioder av depression för sin ”svarta hund”. Genom hela sitt liv hade han återkommande, större depressioner. Han hade tankar om att ta sitt liv, precis som hans syster Diane hade gjort.

Winston Churchills humör pendlade ständigt mellan ett enormt självförtroende och djupa depressioner, då han kunde bli obehaglig, oberäknelig och aggressiv.

”Av ungefär hundra idéer om dagen var fyra bra”, lär Franklin Roosevelt ha sagt om sin brittiska kollega.

Ur allt detta kom det ett ledarskap som har gått till historien. Bland annat förutspådde han det andra världskriget och förespråkade därför tidigt militär upprustning.

Till en början var det ingen som lyssnade på honom, eftersom många av hans landsmän med beundran betraktade det ledarskap som Adolf Hitler visade upp i Tyskland.

Vad var det som gjorde att Winston Churchill såg sanningen medan hans företrädare på premiärministerposten, Neville Chamberlain, höll fast vid sin illusion om fred?

Här var de båda statsmännens respektive mentala hälsa en nyckelfaktor.

Neville Chamberlain var, precis som nämnts tidigare, idealistisk och blåögd. Och sannolikt mentalt frisk.

Winston Churchill hade envist vägrat ge upp kampen mot den svarta hunden som tuggade på honom inifrån. Han tänkte inte ge upp mot någon annan hund heller, vare sig den hette Adolf Hitler eller Benito Mussolini.

Här stannar Nassir Ghaemi upp och frågar sig: var inte Winston Churchill bara en pessimist som hela tiden förväntade sig det värsta? Är han inte bara ett undantag från den allmänna uppfattningen om att mental ohälsa försämrar ledarskapet?

Nej, menar Nassir Ghaemi, och beskriver en ”depressiv realism”, en egenskap som fick Winston Churchill och den amerikanske presidenten Abraham Lincoln, som led av manodepressiv sjukdom, att inse att krig var nödvändigt, på samma sätt som det fick Mahatma Gandhi och Martin Luther King att förkasta våld.

Empati = i lidande

På samma sätt som det egna lidandet öppnade Winston Churchills ögon inför Adolf Hitlers ledarskap så vet den som lider av depression sanningen om empati – att våra fundamentala likheter får oss att känna oss på samma sätt – i högre grad än andra människor.

Depression lockar fram empatin. Och i gengäld frambringar empati oanade krafter i ledarskapet.

För några ledare, till exempel Mahatma Gandhi och Martin Luther King Jr blev empatin kärnan i deras budskap. Förutom att de båda förespråkade icke-våld så hade de depressionen gemensamt.

Empati handlar om att känna igen sig i en annan människas känslor. Nassir Ghaemi påpekar att det grekiska ordet ”empatos” enligt 1910 års engelska översättning betyder ”i lidande”.

Det finns en orsak till varför vi som människor har en empatisk förmåga. Vi kan nämligen inte enbart förstå varandra genom ord. Någon har räknat ut att hälften av all mänsklig kommunikation är icke-verbal. Vi behöver känna och röra varandra känslomässigt och även fysiskt för att verkligen förstå varandra. Att känslomässigt laddade e-post och textmeddelanden så ofta missförstås är med andra ord inte så konstigt: de berättar bara halva budskapet.

Detta gör att empati har central betydelse för vad det innebär att vara människa.

Men går det att uppnå en högre nivå av empati än genomsnittet?

Ja, för den som är deprimerad. Nassir Ghaemi berättar om studier som visar att en grupp av dep-rimerade nådde mycket högre på en empatiskala än en försöksgrupp med studenter. Och ju högre grad av depression, desto högre var deras empati.

Samma undersökning visar också att när den dep-ressiva perioden är över så stannar den intensiva upplevelsen av emotionell identifikation kvar i minnet. Så känslomässig empati, skapad av allvarlig depression, kan förbereda hjärnan på en långsiktig vana att uppskatta andra människors synvinkel.

Ur detta framträder en starkt empatisk ledare, så fängslande att de som lyssnar på honom eller henne tror att de har att göra med ett helgon, en riktigt unik människa.

Och ja, det är en passande beskrivning av både Mahatma Gandhi och Martin Luther King Jr.

Men gemensamt för båda dessa ledare var att de som unga hade försökt begå självmord och att de genomled åtminstone en längre period av depression i sina liv.

Mahatma Gandhi övergav det moderna livet i väst, förkastade materiell välfärd och blev asketisk. Han uppfann icke-våldets politik.

Hans melankoli färgade hans liv och hans politik. I jämförelse med sin omgivning såg Mahatma Gandhi ut att vara avvikande, som ett helgon vars empati inte kände några gränser.

Men det fanns en förklaring som var mer prosaisk: han var deprimerad.

Hans styrka var att han lyckades göra sina tillkortakommanden till viktiga egenskaper i den bild som framträdde av honom. Till exempel tolkades hans blyghet som en uppmuntran till att förkunna vikten av spirituell tystnad. Han tolkade själv sin introverthet som att människan ska reflektera över hur vi kan leva våra liv mer asketiskt.

Men framförallt förstod Mahatma Gandhi empatins mekanik så väl att han kunde använda det till strategi.

Martin Luther King Jr tog inspiration från Mahatma Gandhi, när han startade sin medborgarrättsrörelse i mitten av 1950-talet.

Likheterna mellan dem var, som sagt, ganska många. Martin Luther King Jr:s vän, pastor Joseph Lowery, har förklarat det bäst.

”För att uppnå förändring måste man vara lite galen. Alla ledare i den där rörelsen var lite galna. Även Martin.”

Nietzsche förstod resiliens

När psykologerna talar om resiliens menar de ”bra utfall trots en serie hot mot anpassningsförmåga eller utveckling”.

Det handlar om förmågan att klara av stress av olika slag; att återanpassa sig till ett normalläge trots en kris.

Det är inget man föds med, utan något som växer fram genom interagerande mellan faktorer som påverkar det och skadliga händelser i livet.

När folk utsätts för skadliga händelser kan de antingen skadas psykologiskt av dem eller så kan de bli starkare av det. Det är som ett vaccin som bygger upp ett mentalt immunförsvar.

När Friedrich Nietzsche sade att ”det som inte dödar dig gör dig starkare”, var det för att han förstod resiliens.

I boken berättar författaren om en studie som han gjort kring människors posttraumatiska stress-syndrom i samband med terrorattacken den 11 september 2001. De allra flesta som sedan tidigare bar på bipolär sjukdom drabbades av posttraumatiskt stressyndrom i samband med terrordådet.

Men en grupp drabbades inte alls: de bipolära som redan tidigare hade drabbats av posttraumatiskt stressyndrom och återhämtat sig från det.

Av detta drog Nassir Ghaemi och hans forskarkolleger slutsatsen att den som en gång har upplevt posttraumatiskt stressyndrom är skyddad mot framtida sådant.

I denna upptäckt fann de också en förklaring till varför Winston Churchill och Franklin Roosevelt och även John F Kennedy blev så lyckade i sina respektive ledarskap; deras tidigare erfarenheter – eller posttraumatiska stressyndrom – gav dem ett stöd för att hantera risker och en förmåga att åter-anpassa sig till ett normalläge.

Roosevelt och katastrofen

Franklin Roosevelts hyperaktivitet fick aldrig någon diagnos, men rapporterna om hans beteende är många och övertygande. Han var ständigt talande, ständigt i rörelse, med massor av energi. Åtskilliga av hans gäster har, oavsett grad eller betydelse, kunnat berätta om hur de inte fått en syl i vädret. Han läste sex till åtta dagstidningar om dagen och gjorde sig förstådd på franska, tyska och spanska.

Men 1921, när Franklin Roosevelt var 39 år gammal, drabbades han av katastrofen. Han fick sjukdomen polio, som gjorde honom delvis förlamad.

Likväl var det efter detta livsomvälvande trauma som hans karriär satte fart. Tolv år senare valdes han till usa:s president, en post som han hade i tolv år, fram till sin död.

Hans hyperaktivitet gjorde honom öppen för nya idéer och karismatisk. Hans sjukdom gjorde att han lyckades förstå mänskligt lidande.

Denna kombination gjorde honom resilient och gjorde så att han med fast hand kunde leda usa både genom den ekonomiska depressionen och det andra världskriget.

Likheterna mellan Franklin Roosevelt och John F Kennedy är många. JFK var karismatisk, charmig, med mycket energi och – som det gärna beskrivs – hypersexuell.

De båda presidenterna var ständigt tänkande, talande, planerande, läsande. Alltid på väg. Båda hade mental sjukdom i släkten.

Dessutom var John F Kennedy, precis som Franklin Roosevelt, svårt drabbad av sjukdom. Han led av Addisons sjukdom, som påverkar immunförsvaret, och som fanns med honom under hela livet.

Flera gånger var han nära att dö, men forskningens framsteg gjorde att han överlevde sjukdomen.

Hitler medicinerade sönder sitt ledarskap

John F Kennedys kraftiga medicinerande – han tog bland annat steroider – innebar i de flesta fall att hans ledarskap förbättrades.

I fallet Adolf Hitler innebar medicineringen tvärtom. Fram till 1937 hade han haft relativt god kontroll över den bipolära sjukdom som han diagnostiserats för. Den hade också bidragit till att förstärka hans karisma och även hans ledaregenskaper.

Han hade gjort en snabb politisk karriär och tagit sig till toppen av det nationalsocialistiska partiet. Han beskrevs som intelligent, en god lyssnare, begåvad med ett utmärkt minne, flexibel i tanken och beslutsam. Han var en både slug och realistisk politiker.

Han var resilient och kreativ, menar Nassir Ghaemi. Däremot var han inte särskilt empatisk och redan från början ganska våldsamt lagd.

Men ännu hade han inte begått några folkmord.

Runt 1937 började han behandla sin depression genom att ta amfetamin, vilket han fortsatte att göra dagligen fram till sin död. Detta förvärrade bara hans tillstånd, med fler perioder av såväl depression som maniskhet som följd.

Under långa perioder varken åt, drack eller sov han. Amfetaminet gjorde honom mindre vänlig och mer misstänksam mot andra. Han hade varit ganska duktig på att delegera, men blev nu besatt av detaljer.

Att ge amfetamin till en bipolär person får allvarliga konsekvenser för hans beslutsprocess, menar Nassir Ghaemi.

Konsekvenserna av detta drabbade hela världen.

Flytande gräns

Fördomar mot mental sjukdom har funnits i alla tider. Det har alltid varit förenligt med skam och är det mer än någonsin i dag.

Det är svårt för en politisk ledare – eller någon annan chef heller för den delen – att vara öppen med sin sjukdom. Abraham Lincoln skulle inte kunna bli president i dag. Winston Churchill skulle inte ha valts till premiärminister.

Vi vill att våra politiska ledare ska vara sansade och inte sticka ut.

Men psykologisk sans är inte vad som utmärker en bra ledare, menar Nassir Ghaemi, som frågar sig om vi kan acceptera en ledare som uttrycker passion, oro, irritation och som uppskattar risktagande och rentav lider av depression?

”När vi har en sådan ledare – en karismatisk, känslosam person som till exempel Bill Clinton – måste vi också acceptera en del laster som priset för deras psykologiska talanger”, skriver författaren och syftar naturligtvis på den före detta presidentens sexuella affär med Vita huset-praktikanten Monica Lewinsky, som han i sin tur ser som en följd av Bill Clintons hyperaktiva personlighet (hypersexualitet är ett vanligt symtom hos maniska personer).

Inte heller skulle vi acceptera Winston Churchills alkoholism, William Shermans våldsamhet, Mahatma Gandhis kyla gentemot sin familj eller John F Kennedys oärlighet när det handlar om hans kvinnoaffärer.

I stället väljer vi ledare som George W Bush, som enligt författaren står som exempel på god mental hälsa men dåligt ledarskap i kristid.

Våra ledare kan inte vara perfekta, skriver Nassir Ghaemi. Deras brister är orsaken till deras storhet.