”Megathreats”, Nouriel Roubini

Alla beslut och strategiska åtaganden är förknippade med risk. En satsning kan falla väl ut, eller leda till det omvända. Den typen av vardaglig risk är något som organisationer och ledare är vana vid att exponera sig för. Om en risk kan leda till allvarlig och långvarig skada är den dock att betrakta som ett hot. I Megathreats beskriver författaren Nouriel Roubini så allvarliga hot att de utsätter hela mänskligheten för både allvarlig och långvarig skada. Han kallar dem megahot.

Som nationalekonom är det hans jobb att tänka på risker och deras konsekvenser. 2006 försökte han få världen att förstå vilket megahot vi stod inför som en följd av den amerikanska bostadsbubblan. Där och då sålde hus sig själva, alltid till nya rekordpriser. Få verkade dock förstå att festen snart skulle sluta i en kollaps, vars konsekvenser skulle nå långt utanför USA:s gränser. Trots välgrundade argument lyssnade ingen på Roubini då. 

Nu är det dags igen, men nu är det inte ett hot han varnar för – utan tio! Tio hot, som alla hänger ihop med varandra. Tio hot som, om deras konsekvenser realiseras, kommer att påverka länder, organisationer och människorna i dem. Hoten är just ”mega” för att deras förödelse kan bli total, men också för att deras lösningar varken är enkla eller snabba.

Här sammanfattar vi åtta av de tio hoten. Två av hoten går vi inte in på. Det gäller hot nummer 6, Valutornas härdsmälta, eftersom det hotet tangerar många av de andra som har med finansmarknad och penningpolitik att göra. Och det gäller hot nummer 9, Det nya kalla kriget, för att det hänger ihop med andra hot av geopolitisk karaktär.

Här kommer alltså åtta av Rouibinis tio megahot:

Megahot 1: En skuldkris av guds nåde

Precis som hos svenska bolånetagare har nästan all form av skuldsättning ökat dramatiskt de senaste tio åren. Redan 2016 började varningar komma från diverse globala finansinstitut. Nationer, företag och konsumenter var redan då överbelånade. Förvisso har det varit ”rea på ränta”, men när nationers skuldsättning accelererade ytterligare under pandemin var gränsen nådd. Nu, när räntan behöver öka som en följd av inflationen, drabbas många hårt.

Författaren har inget principiellt emot lånade pengar, men han har länge ondgjort sig över att låntagare inte verkar följa den gyllene regeln för lån: Låna till investeringar, inte till konsumtion. 

I stället har vi, under ett decennium, sett hur konsumenter tar lån för att täcka sina levnadsomkostnader; för att resa, köpa ny bil med mera. Eftersom löneutvecklingen i många utvecklade länder i princip stagnerat har många valt att bryta den gyllene regeln. Även nationer har fastnat i samma onda spiral, och lånat för att fylla budgetunderskott. 

Skeendet är förstås inte unikt för 2000-talet. Vem har exempelvis inte hört talas om tulpankrisen i 1600-talets Holland där flockmentalitet och drömmen om snabba pengar drev upp priserna på tulpanlökar högre än värdet på många hus? 2021 års motsvarighet var småsparare som flockades kring utdömda aktier, som butikskedjan Gamestop. Hundratusentals privatpersoner, många av dem med mycket sparpengar som en följd av lägre omkostnader under pandemin, hoppades kunna tjäna rejält med pengar på Gamestop-aktien. När allt kraschade hade några lyckats, men de flesta hade det inte.

De stora förlorarna i den skenande skuldkrisen är varken aktieintresserade eller svenska bolånetagare. De som kommer att få det värst när priset för skulderna ökar är utvecklingsländerna. När de får svårt att betala sina (ofta internationella) långivares räntor försvagas den egna valutan kraftigt, vilket leder till en ekonomisk avgrund med hög inflation och oförmåga att konkurrera på den globala marknaden. Små valutor, som den svenska kronan, har erfarit en liknande utveckling. 

Roubini menar dock att en av de största konsekvenserna av utvecklingsländernas skuldsättning och dess effekter är att dessa kommer att börja exportera sin arbetskraft i stället för varor.

Megahot 2: Privat och offentlig sektors misslyckande i skuldfällan

Nyss nämnda skuldsättning må vara ett hot, men det är åtminstone ett synligt sådant. Vi vet vem som är skyldig vem, och hur mycket. Betydligt mer oroande är alla dolda kostnader som kommer av att institutioner underfinansierat eller ignorerat framtida kostnader som äldrevård, framtida pensioner, kostnader för klimatförändringar, pandemier, osv. 

Författaren frågar sig vem man ska vända sig till när de som är tänkta att vara de mest robusta aktörerna – nationer – också är djupt skuldtyngda. Nationerna ska vara de som har bäst tillgång till kapital, men så är inte längre fallet. Få regeringar och världsledare har visserligen visat sig lika oseriösa som USA:s tidigare president, Donald Trump, som skämtsamt sa att han alltid kan göra sig av med USA:s statsskuld genom att försätta landet i konkurs, på samma sätt som han gjort med många av sina företag. Men det är fler världsledare än Trump som hanterat ekonomin på ett kortsiktigt sätt. 

Det övergripande felet är att länder låtit skuldsättningen skena trots att det varit goda tider. Att länder lånar sig ur en lågkonjunktur är inget nytt, men att göra det under en högkonjunktur är minst sagt slarvigt. I USA har skuldsättningen framför allt drabbat invånarna, medan det främst varit länder som dragit på sig lejonparten av skulderna i Europa. Hur kommer det sig? Det beror på att Europa har en tradition av en mer omfattande välfärd. Ländernas skulder beror på generösa program för arbetslösa, olika konsumtionsrelaterade avdrag och ökade vårdkostnader. Ambitiösa räddningsprogram för företag tillhör också den här typen av skuldsättning. 

När högkonjunktur går över till lågkonjunktur sitter länderna kvar med höga skulder samtidigt som skatteintäkterna minskar när invånarna konsumerar mindre och fler blir arbetslösa. I det långa loppet blir kommande generationer förlorarna, eftersom de ärver både skulder och ett urholkat välfärdssystem som hade behövt rustas upp för länge sedan. Men hur ska något sådant nu finansieras?

Under en längre period har många länder försökt låna sig ur skuldfällan – ironiskt, men sant. På kort sikt har det funkat, samtidigt som ett så riskfyllt beteende bara spätt på riskaptiten hos många aktörer i systemet. Det är allmänt känt att ju mer skulder man har, desto lägre är tröskeln för att dra på sig ytterligare skulder, något som gäller för människor i allmänhet såväl som för människor som styr länder.

Roubini ser bara två möjliga sätt att avvärja hot nummer två (som alltså hänger ihop med hot ett): Att länder, institutioner och privatpersoner väljer att gå i konkurs eller bita i det sura äpplet och drastiskt dra ner på sina kostnader. Dessvärre ser han hittills inga tecken på att något av alternativen lockat någon. 

Megahot 3: En demografisk bomb

Det tredje hotet går att koka ner till en enda fråga: Hur ska vi betala notan för att befolkningen bara blir äldre och äldre? Att människor lever längre och friskare liv är naturligtvis glädjande, men världens pensionssystem är inte skapade med sådana medicinska framsteg i åtanke. Det är ingen överdrift att hävda att det inte var så länge sedan det var vanligt att människor dog både innan och strax efter att de uppnått pensionsåldern. Numera lever många aktiva och friska pensionärsliv i flera decennier. Det håller tyvärr inte pensionskalkylen för – då går den inte ihop.

Ta USA som exempel. Under 1960-talet gick det fem yrkesaktiva på varje pensionär. 2009 var siffran nere på tre per pensionär, och enligt den amerikanska motsvarigheten till SCB kommer det bara att gå två yrkesaktiva på varje pensionär från och med 2030. Precis som i Sverige bygger den amerikanska inkomstpensionen på att yrkesaktiva finansierar pensionärernas pension. Trots att en del amerikaner har ett eget privatsparande är det fortfarande ovanligt sett till hela befolkningen. Att få ihop ekonomin i pensionssystemet blir svårt när för få jobbar och för många är pensionärer.

Samma utveckling gäller för länderna i Europa. 1950 var hälften av befolkningen i Polen under 26 år. Hundra år senare, 2050, förväntas landet ha sex miljoner färre invånare än 1995 – vilket betyder en dramatiskt förändrad befolkningspyramid.

Som med alla sina megahot ser författaren inte hur mänskligheten ska kunna avvärja detta hot. En konsekvens blir att de yngre som arbetar kommer att se en allt större del av sin lön gå till att upprätthålla skyddsnätet för de äldre. Den utvecklingen blir en broms för den ekonomiska utvecklingen, eftersom det helt enkelt blir mindre pengar kvar att spendera för de som arbetar.

Två sätt att avvärja hotet vore att antingen skära ner på kostnaderna för pension och äldrevård eller att dramatiskt höja pensionsåldern. Inget av alternativen är särskilt sannolikt, enligt Roubini, eftersom starka intresse- och väljargrupper inte accepterar det förstnämnda, och det sistnämnda skulle förstärka klyftorna mellan grupper i samhället ytterligare. Det är exempelvis ett faktum att tjänstemän i regel lever längre än arbetare, och att de går i pension med bättre hälsa och färre förslitningsskador.

Ökad invandring är i stället den lösning författaren tror mest på. Dels har han som invandrare goda erfarenheter av att etablera sig i ett nytt hemland, dels har han statistiken på sin sida. Mer än hälften av alla startup-företag i USA som nått en värdering på över en miljard dollar har startats av just invandrare. 

Men de skenande kostnaderna som kommer av en förändrad befolkningspyramid är inget diffust hot, de är i princip redan här. Så även om världens utvecklade länder skulle kunna ta emot mängder av nya invånare kan det vara för sent.

Megahot 4: De enkla pengarnas fälla

Med ”enkla pengar” syftar författaren främst på de låga räntor som gällt världen över de senaste tio åren. Enkla pengar kan också vara subventioner, så kallade ”helikopterpengar”, tillfälliga klumpsummor som dimper ner från ovan (i form av politikers engångsbidrag till medborgare, till exempel de nu aktuella elstöden i Sverige) och generösa skattelättnader som ökar företags och privatpersoners riskaptit. Det är exempelvis ingen slump att fenomenet kryptovalutor, som bitcoin, blev allmängods precis i slutet av den högkonjunktur vi nu lämnar bakom oss. Utan ”enkla pengar” hade vi troligen aldrig fått bevittna försäljningen av ett digitalt konstverk för över 65 miljoner dollar, vilket skedde under 2021.

Så vad händer när det blir svårare att komma över dessa ”enkla pengar”? Som vid alla rekorduppgångar förväntar sig Roubini inget annat än en krasch. Det börjar med en inflation som är högre än under 80-talets början. Övervärderade tillgångar, som teknikaktier, digital konst och kryptovalutor, rasar först och mest, men även verkliga tillgångar, som hus, tappar markant i värde.

När detta väl börjar ske står politiker ofta inför en omöjlig uppgift. Om de inte agerar riskerar krisen att förvärras rejält. Om de agerar finns alltid risken att deras åtgärder, som lägre räntor och tillfälliga stöd, urholkar statskassan ännu mer och rent av förvärrar hotet. I ett sådant skede räddas förvisso hushåll, banker och företag, men det räddar också företag som är så ohälsosamma att de egentligen borde ha gått i konkurs för länge sedan. Att ge ekonomin konstgjord andning slutar sällan bra.

Mitt i allt detta ställer sig författaren frågande till hur politiker, företagsledare och allmänheten kan se den här typen av hot och kriser som något slumpmässigt, hur detta kan komma som en chock. I Roubinis värld är det fullt naturligt att tider med överflöd leder till slarv och överbelåning, vilket förr eller senare måste få ett slut – en lågkonjunktur. 

Exakt vad som kommer ur den lågkonjunktur som världen nu står inför är oklart. Roubini hoppas att politiker och världsledare kan inleda en nykter dialog om det faktum att enkla pengar förr eller senare alltid leder till krascher. I den bästa av världar skapas då regler för hur mycket marknader får stimuleras, och exakt hur enkla ”enkla pengar” får vara. Om inget görs nu står vi sannolikt med samma problem igen inom 10­–15 år.

Megahot 5: Stagflation

Hur många yrkesaktiva minns 1970-talet? Kommande decennium kan, rent ekonomiskt, komma att påminna en hel del om just 70-talet. Låt oss börja med hur ekonomin sett ut de senaste 30 åren. Många kan säkert räkna upp en och annan kris, men minns nog också att världen återhämtat sig relativt snabbt från kriser som it-kraschen, finanskrisen och pandemin. 

Så snabbt gick det inte förr. Många nationalekonomer pratar i stället om 70-talet som ett förlorat decennium. Varför? För att det präglades av stagflation. När stagflation råder är inflationen hög, samtidigt som hög arbetslöshet också bitit sig fast. Att vi skulle stå inför något liknande 2022 ser författaren som högst sannolikt. Låga räntor och räddningspaket för företag har drivit upp priset på tillgångar, som fastigheter, aktier och fonder, samt på konsumtionsvaror. Det här gör det svårt för politiker och beslutsfattare att ta i med rätt sorts åtgärder för att få ner inflationen – hur många skulle klara boräntor på 10 procent?

70-talets stagflation bröts i början av 80-talet, åtminstone i USA, just tack vare en rad krassa och impopulära, men avgörande åtgärder. 

Stagflation börjar alltid med ökad inflation, att allt blir dyrare och dyrare. Att inflationstakten började accelerera världen över 2022 har som sagt delvis att göra med generös finanspolitik samtidigt som covid-pandemin orsakade en utbudsbrist. Fabriker var tvungna att hålla stängt, problem uppstod i logistikkedjor samtidigt som efterfrågan på prylar förblev densamma, eller rent av ökade. När vi trodde oss se slutet på detta invaderade Ryssland Ukraina, vilket bland annat ledde till ökade priser på mat och jordbruksvaror. 

Att världen står inför en kris just nu är inte att tvivla på, och stagflation och skuldsättning spelar huvudrollerna i denna kris. Ska man hitta det perfekta namnet för den föreslår Nouriel Roubini ”Den stora stagflationsskuldkrisen”.

Megahot 7: Slutet för globalisering

Kapitlet om hot nummer sju inleds med en berättelse om en ingenjör som hade sitt första arbete inom tillverkningsindustrin i USA på 90-talet. Där och då tjänade fabriksarbetare cirka 20 procent mer än juniora ingenjörer, som han själv. Tjugo år senare tjänade han nästan tio gånger så mycket som i början av sin karriär. Fabriksarbetarna han arbetat med hade å sin sida blivit av med sina jobb, och fick aldrig motsvarande jobb någon annanstans. I stället arbetar många inom detaljhandeln där de tjänar hälften av vad de gjorde i industrin.

Historien är ett sätt att illustrera att det finns offer för globaliseringen. Ett annat exempel är att cirka 600 000–1 000 000 arbetstillfällen inom tillverkningsindustrin i USA har flyttat till Kina mellan 2000 och 2011. Man talar om att totalt cirka två miljoner jobb försvunnit som följd av globaliseringen. Det låter mycket, men är ändå bara en bråkdel av de jobb som försvunnit på grund av teknisk utveckling och normala upp- och nedgångar i ekonomin.

Med andra ord, globalisering är kanske inte den rätta syndabocken för åsidosatta yrkesgrupper och populister. Dessvärre har den redan blivit det – flera av världens länder har anammat en mer nationalistisk och protektionistisk politik och retorik. Tro inte att detta bara uttrycks i populistiska slagord. Geopolitiken har redan börjat bli mer negativ till globalisering. USA:s finansminister Janet Yellen sa 2021 exempelvis följande:

”Säker handel och friend-shoring ska ersätta ogenomtänkt off-shoring i länder som kan ses som USA:s rivaler” och “vi kan inte låta länder utnyttja sina egna tillgångar till viktiga mineraler och teknologier för att sätta press på andra länder”.

Konsekvenserna av hotet om minskad globalisering drabbar främst flödet av varor. När det kommer till tjänster kan man räkna med att handeln bara ökar. Om globaliseringen tidigare utgjorde ett hot mot arbetare inom tillverkningsindustrin, är det snarare tjänstemännen som ska vara oroliga nu. Pandemin har lärt oss att väldigt mycket av tjänstemäns arbetsuppgifter kan ske digitalt, så varför skulle det vara omöjligt att en del jobb utförs av läkare, ekonomer och jurister som alla arbetar från något annat land?

Megahot 8: Hotet från artificiell intelligens

Trots att många av oss fortfarande möts av frågan ”är du en robot?” när vi ska logga in på en digital tjänst minskar gapet mellan oss människor och maskiner varje dag. Fabriksarbetare har länge känt hur robotar flåsat dem i nacken och många har, med viss rätt, oroat sig för att maskinerna ska ta deras jobb. 

Det senaste decenniet har det dock skett en revolution inom så kallad artificiell intelligens, AI, som innebär att långt fler än traditionella arbetaryrken är hotade. Varken tjänstemän eller experter går säkra längre. Under 2021 byggdes exempelvis världens första helt 3D-printade hus. Utöver en enorm ”skrivare” behövdes endast två ingenjörer för att överse byggandet av det 130 kvadratmeter stora huset, som stod klart på någon vecka!

De som bör oroa sig mest är kanske världens alla tjänstemän. Framför allt de vars arbete består av att ta in stora mängder information för att sedan, med hjälp av sin erfarenhet, se mönster och dra slutsatser. Det är exakt den typen av arbete som AI gör allra bäst. 

Ingen påstår att hela organisationer kan skötas av ett par maskiner, men de människor som lär sig använda de verktyg som finns kommer att bli effektivare, vilket gör att det krävs färre anställda. Att dagens teknikjättar lyckas ha både större omsättning och högre vinster än traditionella industribolag, men med en bråkdel av personalstyrkan, är således bara början på det skiftet. 

När välutbildade tjänstemän förlorar sina fasta anställningar och karriärer till AI hamnar de i vad författaren kallar för det nya prekariatet. Här tvingas de in i korta konsultuppdrag, gig-arbeten, utan vare sig stabil inkomst eller tillgång till trygghetssystem och pensionsavsättning. Detta utanförskap är bara ett av flera bidrag till de ökade inkomstklyftor vi kommer att få se i framtiden. 

Framtiden är dessvärre här snabbare än man kan tro. Enligt en studie av McKinsey förändrar AI samhället tio gånger snabbare än den industriella revolutionen gjorde. Ingen som lever i dag upplevde den samhällsförändring som kom av att man började arbeta i fabriker i stället för i småskaliga jordbruk. Kanske är det lika svårt att föreställa sig en värld där all enklare form av textproduktion utförs av maskiner och inte människor. Ändå är den tiden troligen närmare än många tror.

Megahot 10: En obeboelig planet

När det gäller människans förmåga att agera snabbt och tillräckligt kraftfullt på klimatförändringarna får vår art underkänt av författaren. Redan 1965 varnades USA:s dåvarande president Lyndon Johnson att atmosfäriska förändringar var en följd av ökade koldioxidutsläpp. Där och då hände lite eller ingenting. Detsamma gäller fortfarande. 

Till exempel varnar FN:s klimatpanel för att de 40 indikatorer de följer i arbetet med att halvera utsläppen av växthusgaser till 2030, förändras alltför långsamt. Att världen skulle vara utsläppsfri till 2050 känns med andra ord osannolikt redan nu, trots att det är vad som krävs för att nå målet om 1,5 graders uppvärmning. Och det är ingen hemlighet att konsekvenserna av klimatförändringarna redan är här. Exempelvis finns uppskattningar på att hela 80 procent av Kinas grundvatten är för förorenat för att dricka. Så det är inte bara Nouriel ”Dr Doom” Roubini som hävdar att arbetet med att avvärja detta megahot går för långsamt. 

När det handlar om just klimathotet har han flera, dystra, argument för sin dystopi. För det första skapar klimatkrisen en klyfta mellan utvecklade länder och utvecklingsländer. Det är de rika länderna som hittills stått för majoriteten av utsläppen och som dessutom blivit ännu rikare eftersom de inte behövt ta ansvar för sina utsläpp. De kommande decenniernas utsläpp kommer däremot från utvecklingsländer, som så klart inte är lika resursstarka som de rika länderna när det gäller att hantera dessa utsläpp.

För det andra saknas det förståelse för vad det skulle kosta att stoppa den globala uppvärmningen. Går det ens att stoppa den, utan att också helt stoppa den ekonomiska utvecklingen? Frågan är omöjlig att svara på, men den beräkning som gjorts av miljöorganisationen Natural Resources Defense Council menar att, givet rådande utveckling, kommer den globala kostnaden för orkaner, skador på fastigheter, energi- och vattenkostnader att landa på 1,9 biljoner dollar per år i slutet av detta århundrade. Självklart en spekulativ beräkning, men organisationen hävdar också att de varit försiktiga i sin uppskattning.

För det tredje finns det fortfarande för många subventioner för fossila bränslen världen över. Internationella valutafonden, IMF, visade att så sent som 2020 uppgick dessa subventioner till 6,8 procent av världens samlade BNP. Subventionerna innebär bland annat att man inte betalar för de miljömässiga konsekvenser fossila bränslen för med sig. 

För det fjärde skulle kostnaden smärta för mycket om vi ska få upp en koldioxidskatt till det belopp den behöver vara för att förändringen till förnybart ska accelerera. Om det skulle kosta 35 dollar att släppa ut ett ton CO2 skulle priset på kolkraft dubbleras. 

Enligt ekonomipristagaren William Nordhaus räcker inte det. Han menar att ett pris på 40 dollar per ton utsläppt CO2 skulle leda till en uppvärmning på tre grader, vilket inte heller det är tillräckligt – FN:s mål ju är 1,5 grader. För att nå dit behöver det kosta 200 dollar att släppa ut ett ton CO2. I dag kostar det två dollar per ton.

Känns det troligt att världens länder skulle gå samman och höja denna skatt med 100 gånger? Författaren ställer sig än en gång tveksam.

Summering: ”Spänn fast säkerhetsbältet”

Nog för att författaren har haft rätt tidigare, men självklart ska du som läser ta hans prognos med en nypa salt. Förhoppningsvis besannas inte ett enda av hoten, eller så blir deras konsekvenser mildare än väntat. I bästa fall lyckas vi avvärja dem just för att nationer, organisationer och individer tar hoten på allvar redan nu.

Oavsett utfall, är hoten en effektiv sammanfattning av världsläget några år in på 2020-talet. Världen har lämnat ett decennium av börsyra, högkonjunktur och högteknologisk frenesi. I skrivande stund är tongångarna annorlunda, men, som du just lärt dig av Chefboken Megathreats, är det mycket i historien som upprepar sig. Högkonjunkturer byts till lågkonjunkturer och vice versa. I den skarv som vi nu befinner oss har Roubini satt fingret på tio obehagliga krafter som man bör ta på allvar. 

Som han uttrycker det själv mot slutet av boken:

”Det finns inga ursäkter. Att snooza bjuder in katastrofen. Spänn fast säkerhetsbältet. Det kommer bli en obekväm åktur och en väldigt mörk natt.”