”Imaginable”, Jane McGonigal

Vi lever i tider präglad av händelser och förändringar som vi i förhand inte kan föreställa oss. Den globala spridningen av covid-19 är bara ett av många exempel på snabb och radikal förändring. Rysslands invasionskrig i Ukraina likaså.

Konsekvenserna är många. Och oväntade. Eller är de det?

Boken Imaginable vill göra läsaren bättre på att föreställa sig framtiden genom att träna sig i att se drivkrafter som styr utvecklingen. Det kan vara genom små tecken som är en del av en större trend, eller genom att försätta sig själv i scenarion där man lär sig navigera i framtiden. Författaren har själv använt arbetsmetoden länge och låter ofta sina framtidsövningar formas som stora sociala spel.

Faktum är att hon i en sådan övning i mångt och mycket satte fingret på många av de utmaningar och konsekvenser som skulle komma av en global pandemi där en luftburen luftvägssjukdom satte hela världen ur spel. Redan år 2008 fick tusentals deltagare under några veckor leva sig in i en sådan framtid, en framtid som präglades av restriktioner, social distansering och ekonomiska utmaningar. 

Precis som alla McGonigals framtidsövningar var det människor, inte algoritmer, som fick stå för framtidsprognoserna. Genom att låta deltagare svara på frågor om hur de själva skulle agerat i detta hypotetiska scenario, vilka utmaningar de såg och hur de hade mått om något sådant skulle bli verklighet, fick hon en bild av vad en pandemi kunde innebära för oss.

Exempelvis fann hon att just singelhushåll skulle ha svårt att följa rekommendationer att hålla sig borta från sociala tillställningar. Dessutom var det tydligt att förmågan att följa rekommendationer kunde öka om de parades med ekonomiskt stöd.

Varken människor eller algoritmer kommer såklart att kunna skapa helt säkra framtidsprognoser, men metoderna från Imaginable hjälper oss en bra bit på vägen.

Varför simulera framtiden?

Institutionen för framtidsstudier vid Stanford-universitetet har ett mantra:

”Det är bättre att bli överraskad av en simulering än förblindad av verkligheten.”

Med andra ord, en simulering av framtiden är lite som att torrsimma i ett fiktivt vatten vars verkliga motsvarighet man kan komma att hamna i, åtminstone delvis. Utfallet av den här typen av övningar är därmed inte en serie prognoser som med X procents sannolikhet kommer att inträffa. Snarare syftar övningarna till att bredda deltagarnas tankegångar, tvinga dem att tänka på en framtid som är helt olik nutiden, för att på så sätt bli mer flexibla i sitt problemlösande när framtiden och dess utmaningar väl är här. Inte nog med att individerna som deltar i sådana övningar bli bättre rustade, de tenderar också att bli bättre och mer kreativa problemlösare här och nu.

I framtidssimuleringar som får pågå över längre tid (ofta veckor) får deltagare dessutom chansen att reflektera över aktiviteter som de utför varje dag, och hur det kan te sig om allt plötsligt förändrades radikalt. Det kan handla om att föreställa sig hur ens arbete kan se annorlunda ut, hur ens sätt att resa kan förändras eller hur man umgås med sina vänner på nya sätt. Som deltagare blir man på så vis mer närvarande och reflekterande kring sin vardag, samtidigt som framtiden och de utmaningar som den kan bjuda på blir mer närvarande.

”Framtiden” är till sin natur fluffig, obekant och därmed lite halvklurig att arbeta med. Futuristens uppgift är därför att göra det mer greppbart för dem som deltar i framtidssimuleringar.

En tumregel är att alla scenarion bör utgå från att framtiden är här om tio år. Faktum är att när Stanford-studenter får frågan ”när börjar framtiden?” så är det mest återkommande svaret just tio år. Så ett råd om du skapar egna övningar är att ha utgångspunkten ”om tio år gäller detta, vad innebär det för vår organisation och hur agerar vi?”

Här är några exempel på att framtiden verkligen kan hända på tio år:

Framtidsscenarion som arbetsredskap

Framtidssimuleringar kan lätt föra tankarna till rollspel eller lavj snarare än till strategiska verktyg som hjälper oss att framtidssäkra verksamheten. Inte så konstigt kanske, med tanke på McGonigals bakgrund som spelutvecklare. Trots denna ”spelaktiga” inramning är den här typen av arbete som vilket arbetsverktyg som helst: Det följer en given struktur, ger en output som skapar värde (mer i form av förberedelser än korrekta prognoser) och kräver att användarna följer vissa givna regler.

Framtidsscenarion är alltså detaljerade beskrivningar av en möjlig framtid som kan bli verklighet i morgon, om tio år eller när du som skapare av scenariot väljer att den ska börja. 

När du skapar ett scenario är det viktigt att det innehåller minst en dramatisk skillnad från hur det är i dag. Att för tio år sedan skapa ett scenario utifrån något så främmande som en pandemi var alltså en bra idé. 

Däremot om man i dag skulle säga att ”om tio år öppnar vi kontor utanför Norden” är det inte dramatiskt nog. Det blir helt enkelt för svårt för deltagarna att på ett lustfyllt, engagerande och kreativt sätt navigera utifrån scenariot. Då är det bättre att verkligen ta ut svängarna och säga: ”Om tio år finns 99 procent av våra kunder utanför Norden” eller ”om tio år är det omöjligt att hitta den kompetens som är kritisk för vår verksamhet inom Norden”.

Det är ditt framtidsscenario som utgör själva spelplanen för den här arbetsmetoden. Därefter är det upp till dig, dina kolleger eller vem som nu deltar i övningen (att bjuda in kunder, användare, invånare brukar ge stora insikter) att fylla scenariot med mening och lärdomar. I detta arbete behöver deltagarna följa tre regler.

För det första måste alla tvinga sig själva att acceptera att den hypotetiska framtid de nu ska jobba med kan bli verklighet. Reflexmässigt kommer många att hitta argument mot det ni nu ska jobba med, tecken på att något så konstigt aldrig kommer att kunna ske och så vidare. Vissa kommer kanske att avsky tanken på scenariot och därför avfärda övningen. 

Men faktum är att mycket pekar på att scenarion som väcker just sådana känslor är exakt den typ av reaktioner som man är ute efter. Om du och deltagarna kan överbrygga er skepsis ska ni se att er förmåga att tänka fritt och se möjligheter, utmaningar och vinnande strategier förbättras radikalt.

För det andra är det viktigt att varje deltagare navigerar i scenariot utifrån sitt unika perspektiv. Därför vinner ofta den här typen av övningar på att ha många deltagare vars upplevelser dokumenteras digitalt över tid. Att få hundratals personliga utsagor om hur respektive individ hade mått, känt och betett sig i en värld som präglas av något hittills helt oväntat ger desto mer tillförlitliga data.

För det tredje måste alla deltagare tillåta sig själva att leka och undvika att ta övningen på alltför blodigt allvar. Att som grupp ägna sig åt framtidssimuleringar är på många sätt en form av idégenerering. En tumregel är därför att skjuta upp bedömningar, kritiska kommentarer och problematiseringar tills efter själva genereringen av idéer. Om du och deltagarna kan hålla er ifrån att värdera samtidigt som ni öppnar upp för att ”leka framtid” är förutsättningarna bättre för ett mer oväntat, och mer användbart resultat.

Janes McGonigals framtidsscenarion

Bokens författare hjälper dig som läsare att komma i kontakt med en hypotetisk framtid genom olika framtidsscenarion. Dessa är till sin natur lite galna, provocerande och tankeväckande. Som hon uttrycker det själv: Ett bra framtidsscenario är ett scenario som både är lätt att älska och att hata. Varje scenario avslutas med att du som deltagare ställs inför ett beslut där du tvingas fundera över hur du hade agerat givet situationen.

Här är en sammanfattning av några av bokens framtidsövningar:

Framtidsspana i realtid

Futurister är en yrkesgrupp vars råmaterial är alla typer av ledtrådar som hjälper dem att skapa framtidsscenarion. En viktig färdighet är därför sökandet efter ledtrådar som säger något om framtiden.

En tumregel är att ledtrådar i regel är ganska märkliga. Ta exempelvis fenomenet ”drönarformationer”. Sannolikt har du ännu inte upplevt en svärm fjärrstyrda flygfordon som genom elegant programmering placerar sig på sätt som formar olika typer av budskap. I Seoul användes detta dock flitigt under pandemin, då 300 drönare skapade budskap som uppmanade invånare att följa regeringens allmänna rekommendationer, som att bära munskydd. Samma teknik användes i både London och Philadelphia för att skicka uppskattande budskap till vårdpersonal under samma tid. I Shanghai skapades dessutom en enorm QR-kod med hjälp av 1 500 drönare.

När du hittat en ledtråd, alltså ett litet tecken på en möjlig framtid, är det upp till dig att skapa en berättelse runt det. Försök kontextualisera det du just sett genom att svara på frågor som:

Den här typen av ledtrådar finns förstås överallt, men extra bra jaktmarker för futurister är exempelvis nyheter, sociala medier, vetenskapliga artiklar och TED-talks. När du hittat ett par ledtrådar som alla tyder på samma utveckling är det dags att göra en djupare analys av det du sett. Viktiga frågor att ställa till dig och ditt team är då:

Av allt som Jane McGonigal lär sina studenter vid Institutet för framtidsstudier, är just förmågan att se tecken på förändring den egenskap studenterna värderar högst.

Fokusera på krafterna som färgar framtiden

Alla prognoser och allt siande om framtiden måste utgå från något. Det är därför du ska lära dig att leta efter ledtrådar som kan fungera som tecken på att just det framtidsscenario som du vill jobba med bör tas på allvar. När Jane McGonigal själv skapar den här typen av scenarion utgår hon ofta från Global Risks Report, en årlig rapport från World Economic Forum. Här listas vilka krafter som mest sannolikt kommer att ha en stor påverkan på världen det kommande decenniet.

Föga förvånande domineras listan av risker kopplade till klimatet. Här är några av krafterna som lyftes upp 2021:

Författaren brukar komplettera sina scenarion med drivkrafterna bakom teknik, basinkomst och förändringen av utbildning.

Det var den här typen av drivkrafter som gjorde att McGonigal kunde skapa scenariot kring en hypotetisk pandemi, som gav en skrämmande korrekt beskrivning av hur livet skulle te sig 2020–2022. 

Det blir lätt ganska dystert när man ska välja ut drivkrafter som formar framtiden. Men framtidsstudier ska såklart inte bara handla om att navigera utifrån det ena dystopiska scenariot efter det andra. För att väga upp för människans tendens att fokusera på det negativa har McGonigal också listat ett par mer optimistiska drivkrafter:

Simulera vilken framtid som helst

Du behöver inte vara en världsberömd speldesigner och framtidsforskare för att börja simulera framtiden. Sannolikt kan du och dina kolleger skapa en rad framtidsscenarion som hjälper er att se utmaningar och möjligheter i en potentiell framtid.

Du skapar din egen simulering genom sex enkla steg:

Empati – futuristens viktigaste färdighet

Om förmågan att hitta ledtrådar är en av de mest uppskattade färdigheterna hos världens futurister, är empati sannolikt den viktigaste för att ens prognoser om framtiden ska bli så bra som möjligt.

Att sätta sig in i framtiden, någon annans eller vår egen, är rent neurologiskt en utmaning. Hjärnforskare har nämligen noterat att när de ber personer att tänka på sitt framtida jag, händer något väldigt märkligt i hjärnan – hjärnan agerar som om du tänkte på någon annan. Det finns nämligen vissa delar av hjärnan som är mer aktiverade när vi tänker på oss själva. Aktiviteten i samma område går ner när vi tänker på någon annan, speciellt när vi ombeds sätta oss in i helt främmande personers livssituation.

Samma sak verkar hända när vi ska leva oss in i vårt framtida jag – vi blir främlingar för oss själva.

Hal Hershfield, en av många akademiker som studerat detta fenomen, menar att det inte är så konstigt att vi sällan agerar på ett sätt som gynnar vårt framtida jag då detta jag ju upplevs vara en främling. Precis som det mesta är även det här med empati för vårt framtida jag något vi kan öva upp. Nyckeln är att göra just den typ av aktiviteter som den här boken förespråkar: Att skapa hypotetiska framtidsscenarion och tvinga sig själv att svara på frågor om hur man själv hade agerat, känt och vilka konsekvenser en sådan framtid skulle ha för en.

En positiv biverkning av övningen verkar vara att den som lär sig att se på sitt framtida jag mer som sitt nutida jag också blir mer benägen att agera på ett sätt som gynnar en själv, ens kolleger, organisation och samhälle på lång sikt. Utöver detta har Hershfield kunnat konstatera att den här typen av empatiträning också verkar göra människor bättre på att faktiskt nå sina långsiktiga mål.

Att komma i kontakt med sitt och sina kollegers framtida jag är en viktig träningsform för empati. En annan är att återkommande komma i kontakt med, och försöka förstå hur, en person vars uppfattning och inställning du inte alls delar tänker och känner inför specifika situationer. Facktermen för detta är ”hård empati” och är alltså något vi tränar på i de situationer då vi bara vill säga ”jag kan inte ens förstå vad det här kan innebära för dig”. Här talar vi om en komplicerad föreställningsförmåga, som blir bättre ju mer tid vi lägger på den.

Somring

Hypotetiska framtider som de som lyfts upp i boken ska vara lite larviga. Faktum är att det finns ett namn för denna sanning – Dators law. ”Lagen”, myntad av forskare på Stanford, säger just att alla användbara uttalanden om framtiden ska vara larviga första gången man hör dem. Det är nämligen ganska enkelt att förbereda sig själv och sin organisation på en framtid som känns logisk och rimlig.

Men framtiden är varken logisk eller rimlig. Framtiden är oväntad, svårfångad, chockerande och ja, till synes lite larvig när man hör om den för första gången.

Hur hade du själv reagerat om du 2019 deltagit i en framtidsövning där regeringar världen över avråder invånare från att kramas och förbjuder krogbesökare från att stå upp och konsumera alkohol samtidigt?

Kanske skrattretande då, verklighet 2020–2022.

Att scenarioplanera och framtidssimulera är roligt och kritiskt på samma gång, om man ska tro författaren till denna bok. Det kräver att du ger dig hän och omfamnar arbetet som vilket uppdrag som helst. För att lyckas måste du och dina kolleger regelbundet träna er i de tre aspekter som alla futurister måste bemästra.

För det första måste du träna på att frigöra dig från givna tankemönster, associationer och uppfattningar om hur saker och ting kan vara. 

För det andra måste du lära dig att tänka på det otänkbara. Att delta i framtidssimuleringar placerar dig i situationer som hjälper dig med just detta. Att skapa egna simuleringar är ännu bättre.

För det tredje ska du lära dig att föreställa dig det du tidigare inte kunnat föreställa dig. Här handlar det helt enkelt om att leva sig in i hypotetiska scenarion, att komma i kontakt med hur man själv skulle bete sig för att till sist se möjligheter i just den här framtiden.

Framtidsstudier är varken en spåkula eller en exakt vetenskap som hjälper dig att göra korrekta prognoser om framtiden. Nej, snarare handlar det om att regelbundet ägna tid och tankekraft åt olika framtider. Två saker är nämligen säkra: Framtiden blir aldrig som vi tänkt oss, men vi kan alltid bli bättre på att möta det otänkbara.