Frans Johansson: Klick – plötsligt händer det

Den moldaviska popstjärnan Dan Balan i bandet O-Zone fick en världshit med låten ”Dragostea din tei” då amerikanen Gary Brolsma spelade in sig själv mimandes till låten och lade ut filmen på den nystartade kanalen YouTube.

Den första virala succén var ett faktum.

Företagaren Howard Schultz tog en ledig förmiddag vid ett mässbesök i Milano och upptäckte hur människorna flockades runt kaffebarerna. Var det något han kunde ta med sig hem till sitt företag, som ju sålde kaffekvarnar och paketerat kaffe?

Namnet på hans företag? Starbucks.

Den legendariske löparcoachen Bill Bowerman fick en idé om en sportsko utan dubbar när han såg sin fru grädda våfflor i ett vanligt våffeljärn. Han hällde latexlösning i våffeljärnet, limmade fast resultatet på undersidan av en sko och lade därmed grunden för Nikes framgångar.

Se där, några exempel på ett tursamt sammanträffande eller en oväntad insikt som mynnar ut i stor framgång. Som om de hade haft ödet på sin sida.

De tre ovan nämnda är exempel på det som den svenska forskaren Frans Johansson ägnar sin bok åt.

Han kallar dem klickögonblick.

”Det är ganska anmärkningsvärt att vi inte ägnar dem mer uppmärksamhet, eftersom de kan förändra våra liv”, skriver han i inledningen och röjer därmed bokens syfte.

”Klickögonblick kan förändra de mest välformulerade planer som smitts av generaler och imperier.”

Men vad är egentligen ett klickögonblick? Johansson själv summerar det ungefär så här:

Genom klickögonblick och medvetna chansningar kan vi ändra på vår syn på världen som förutsägbar. Klickögonblick ger oss chansen att upptäcka möjligheter som vi kanske aldrig hade övervägt med en logisk ansats. När vi gör medvetna chansningar ser vi på världen mindre som en maskin som följer lagar om orsak och verkan och mer som ett spel som bygger på slumpen. Man kan prova en ny metod eller idé – och den kan fungera eller inte. Det är omöjligt att veta med säkerhet, eftersom vi kastar tärningarna på nytt varje gång och utsätter oss för slumpens effekter.

Slumpen, alltså.

Och det går att jobba systematiskt med den. Någorlunda, i varje fall.

Den här boken återkommer ofta till att framgångsrika människor och organisationer som i allt högre grad exponerar sig för slumpmässighet kan dra fördel av slumpen när den dyker upp.

Sluta stirra på bollen

Howard Schultz befann sig i Italien för att gå på en husgerådsmässa. Han var med andra ord inte där för att dricka kaffe på trånga kaffebarer; han var i Milano för att titta på kaffebryggare.

Men han tog sig tid att utforska sådant som inte var direkt kopplat till det omedelbara målet för Starbucks.

Han tog blicken från bollen, som Frans Johansson uttrycker det.

Detta är en stor utmaning för de allra flesta av oss eftersom det ligger i vår natur att verkligen fokusera på det som är vår uppgift, det vi har framför oss. Vi ägnar oss åt selektivt seende, vilket är ett mänskligt fenomen som studerats omfattande av forskare. Vi blir omedvetna om omvärlden.

Även om Howard Schultz hade lagt märke till baristorna och den uppsluppna stämningen runt espressobarerna var sannolikheten stor att han bara hade gått vidare till nästa punkt på dagordningen i stället för att lyssna till sin nyfikenhet. Men Howard Schultz tog sig tid. Han släppte bollen med blicken, om så bara för en kort stund, och det var det som gjorde skillnad.

Det här är motsägelsefullt, inte minst för en chef. För vi uppmanas att inte släppa bollen med blicken. Tydlighet och mål och konkreta uppgifter som måste utföras är vår vardag. Vi reagerar på omedelbara behov: svarar på mejl, ringer tillbaka och går dit våra mejl och sms säger att vi ska gå. Något annat vore ett nederlag.

Vi fokuserar på det vi har för händerna. Och dessutom gillar vi det: det finns något tillfredsställande och tryggt i det förutsägbara.

Men samtidigt gör alla rutiner det svårt att exponera sig för de oplanerade ögonblick som ger oss chansen att upptäcka idéer och möjligheter som andra har missat.

Vi behöver lämna tillräckligt med plats i vardagen för att kunna utforska sådant som inte har direkt koppling till våra omedelbara behov, menar Frans Johansson.

Vi kan göra det genom att lägga in lite flexibilitet i schemat. Och den flexibiliteten ska vi använda till att utforska sådant som inte har någon direkt koppling till det vi gör i vårt dagliga arbete eller för att våga utforska en tanke som vi har haft i huvudet.

Faktum är att vi återkommande bör fråga oss, mot bakgrund av den aktuella planeringen, om det ens är möjligt att något improviserat eller oplanerat skulle kunna smyga sig in?

Och om ett klickögonblick inträffar, har vi då möjlighet att göra något åt det?

Ställ dig i skärningspunkten

Chansen att bli överraskad ökar drastiskt om man blandar koncept som är helt olika varandra. Idén finns i själva skärningspunkten mellan dem.

Om man till exempel försöker kombinera en bikini med tanken på en sandstrand kommer det att vara svårt att komma på ett slumpmässigt eller helt nytt koncept.

De här två idéerna har redan så många beröringspunkter. Chansen att mötet mellan de två ska innebära ett klickögonblick är liten.

Men om man, som australiensiskan Aheda Zanetti, kombinerar en bikini med en burka ser det plötsligt helt annorlunda ut. Om man hittar en koppling mellan olika idéer blir resultatet troligen överraskande.

Det var precis det Aheda Zanetti gjorde när hon uppfann burkinin, den heltäckande, tvådelade baddräkten för muslimska kvinnor som blivit en enorm framgång.

Genom att exponera dig för koncept från andra områden, branscher och kulturer än dem du själv verkar inom, desto större är chansen att du exponeras för en slumpmässig idé.

Resultatet kan bli oväntade idéer som du kan använda till förändringar i organisationen eller din verksamhet.

Ett annat exempel på detta som nämns i boken är historien om Alberto ”Beto” Perez från Colombia, som älskade att dansa men som efter en tragisk händelse inte kunde fortsätta med sin passion.

I stället började han arbeta som aerobicsinstruktör.

Slumpen gjorde att hans två intressen en kväll korsade varandra: när Beto Perez kom till ett aerobicspass upptäckte han att han hade glömt sin vanliga musik hemma. Och ett träningspass utan musik fungerar inte. Valet stod mellan att ställa in passet eller att använda den musik han fick tag i.

I sin ryggsäck fann han en blandskiva med salsa och merengue, som han valde att använda.

En bit in i passet förstod han att det inte skulle fungera. Så han struntade i det inövade och började i stället improvisera fram hela passet med danssteg. Plötsligt blandade Beto Perez sin passion med träning: Zumban var född.

I dag är zumba – träningsformen som kombinerar danssteg från hiphop, reggae, merengue, cumbia och salsa med knäböj och utfall – ett träningsfenomen och världens största träningsprogram. Närmare 12 miljoner människor i 125 länder tränar regelbundet med hjälp av Beto Perez tekniker. Framgången blev en överraskning för alla.

”Allt detta blev möjligt tack vare att Beto Perez klev in i skärningspunkten mellan latinamerikanska rytmer och fitness”, skriver Frans Johansson.

 Ofta får nyfikenheten stå tillbaka för vår upptagenhet. För att hamna i klickögonblicken kan det vara bra att aktivt placera sig själv mitt i skärningspunkterna.

Medvetna chansningar

Klickögonblicket är bara början på det som måste hända för att förändra världen. Idén uppstår av en fantastisk slump – kanske i ett våffeljärn! – men någon måste sedan få idén att verkligen hända för att den ska kunna göra skillnad. Och den som skrider till handling tar en större risk.

För att handla förutsätter att du verkligen tar ställning – du gör en initial investering. Det är omöjligt att veta om idén kommer att fungera innan du satsar tid, pengar, anseende och energi. Du gör alltså en mer eller mindre riskfylld satsning. Du chansar.

Chansningar gör vi hela tiden: vi går över gatan utan att bli påkörda eller att äta frukost utan att sätta flingorna i halsen. Men det är inte medvetna chansningar. Vi har knappast vägt fördelar mot nackdelar i dessa beslut eller tänker särskilt mycket på dem.

Vi vill gärna tro att en väl utförd djupgående analys närmast kan garantera att något ska lyckas. Det är möjligt i tennisspelaren Serena Williams värld, där reglerna förändras långsamt. Om hon tränar mycket på sin serve kommer hon med tiden att bli bättre på den. Hennes investering i tid och resurser kommer nästan garanterat att ge avkastning. Jobbar hon hårdare än någon annan har hon en chans att bli bäst i världen.

Men, menar Frans Johansson, hon gör samma sak som alla andra, bara lite bättre. I en extremt anpassningsbar värld innebär det att alla andra som också följer den rådande trenden till slut kommer att hamna i bakhasorna på någon som gör något helt annorlunda – något som inte ens världens mest djupgående analys hade kunnat identifiera.

Med andra ord: mer pengar, fler medarbetare eller mer tid – större resurser, alltså – är inte någon garanti för en framtida framgång. Ett misslyckande går inte alltid att skylla på att det inte finns tillräckligt mycket resurser.

Riskhomeostas

Det psykologiska begreppet riskhomeostas skulle kunna översättas med riskkompensation.

För att illustrera det berättar Frans Johansson om olyckor inom fallskärmshoppningen och hur risken för dem paradoxalt nog har ökat sedan utrustningen har blivit säkrare.

När den så kallade räddningsutlösaren på fallskärmsutrustningen lanserades gjorde den sporten säkrare och minskade risken för dödsfall. Men då började de erfarna hopparna i stället att öka sitt riskbeteende och ökade därmed också den totala risken – och olyckstalen var tillbaka till där de hade varit från början.

Säkrare utrustning leder alltså till att fallskärmshopparna tar större risker.

Riskhomeostas påverkar också våra medvetna chansningar. Har vi mer pengar att lägga på en chansning motsvarar det att köra på en rak väg med breda vägbanor en solig dag. Pengarna gör att vägen känns säkrare, så vi ökar hastigheten. Vi anställer en bättre talang, investerar i nyare teknik, gör några fler strategiska förvärv.

Om vi hade 500 miljoner till att utveckla en ny produkt, så skulle man väl bete sig på ett annat sätt än om man hade tre miljoner, inte sant?

Nej, återigen, framgång kan inte garanteras av stora investeringar i resurser och marknadsanalys.

Ett utmärkt exempel på det är Apple, som under 1990-talet försökte lansera produkten Newton MessagePad. Det var en handdator med funktioner som anteckningar, kalender och telekommunikation. Det var en jättesatsning som hade en budget på 500 miljoner dollar, vilket gjorde att projektet kunde ta stora risker. Företaget lade till komplicerade förbättringar och krångliga funktioner som gjorde projektet till en riskfylld chansning.

Vad hände? Ingen minns i dag Newton. Däremot minns desto fler handdatorn Palm Pilot, framtagen av konkurrenten Palm Computing, för en betydligt mindre summa och som fullständigt slog undan benen på Newton.

De lägre kostnaderna gjorde att Palm Computings riskekvation kunde se helt annorlunda ut. De hade inte de pengar som krävdes för alla tjusiga funktioner som Apple försökte sig på, så de avgränsade sin satsning och betedde sig på ett mindre riskfyllt sätt.

Och vann.

Det kan, skriver Frans Johansson, vara svårt att greppa tanken att våra chanser till framgång inte påverkas så mycket av planering eller avdelade resurser, oavsett hur stora de är.

Kasta tärningen, uppfinn hjulet

När Picasso satte penseln mot en tom målarduk bestämde han sig inte för att han skulle skapa ett mästerverk. Han drevs snarare av intuition.

Hans väg till framgång handlade inte bara om att använda sin stora tekniska förmåga, som han kunde ha använt för att kopiera andra framstående stilar och tekniker och sedan blivit en i mängden bland alla andra konstnärer. Nej, för att bli bäst i världen behövde han försöka med något nytt, utan att inse hur väl hans nya koncept skulle lyckas.

Picasso var tvungen att kasta tärningen för varje målning han gjorde.

Frans Johansson radar upp följande fem tips för att skapa en framgångsrik kedja av medvetna chansningar:

1. Gör många chansningar

Ju fler chansningar man gör, desto större möjlighet har man att lyckas. Ju fler gånger man försöker, desto bättre chans har man. Picasso skapade drygt 50 000 verk under sin livstid. Bland alla hyllningar är det lätt att glömma att Picasso också är den som troligen har producerat mer usel konst än någon annan känd konstnär i historien.

Picasso kunde inte med säkerhet förutse vilka av hans verk som skulle hyllas och vilka som skulle slängas. Han gjorde i princip en chansning på att en andel av hans verk skulle slå, enligt regeln om lika odds. Därmed gav Picassos produktion honom ett otroligt övertag i fråga om att lyckas. Och han är inte den enda som har följt den här metoden. Virgin Group har startat över 400 företag, Google har skapat hundratals produkter, Albert Einstein skrev hundratals artiklar, Thomas Edison hade 1 093 patent i sitt namn och gjorde tiotusentals experiment.

För Apple har andelen floppar legat runt 90 procent när de tar fram nya idéer.

2. Minimera chansningarnas storlek

Enormt stora medvetna chansningar kan ha stora fördelar, men bara om man får till dem exakt rätt första gången. Och det är inte särskilt troligt.

Och eftersom sannolikheten för framgång inte har något samband med mängden resurser man satsar på en idé eller ett projekt är det vanligen klokt att minska chansningens storlek.

När komikern Chris Rock ska sätta ihop ett entimmesprogram åt en stor tv-kanal tillbringar han först åtskilliga månader med att besöka små standup-klubbar runtom i USA.

Där testar han sina skämt inför en begränsad publik. De allra flesta av skämten floppar och publiken drar slutsatsen att han är slut.

Men det Chris Rock gör är att minimera kostnaderna för sina chansningar, genom att dra ett par skämt åt gången inför en liten publik.

Det ger honom möjlighet att göra massor av medvetna chansningar. När sedan tv-kamerorna sätts på kan han dubbla insatsen.

Många små medvetna chansningar gör att möjligheten att något slumpmässigt och oförutsägbart ska hända maximeras.

3. Ta minsta möjliga genomförbara steg 

Det minsta genomförbara steget kräver vanligen att man tänker väldigt kreativt kring befintliga resurser.

Teamet tvingas att börja testa en idé utan ökad budget eller mer tid. Det framstår först som omöjligt, men snart inser de som utsätts för metoden att om de ska ha en chans att hitta en genombrottsidé inom den tidsramen behöver de hinna med åtminstone två eller tre tester. Så de delar snabbt upp sina närmaste mål i mindre delmål, slutar analysera och sätter i gång med genomförandet.

Detta tvingar dem också, påpekar Frans Johansson, att hitta hjälp där den finns att få. Kan man lita på samarbetspartner eller frivilliga (däribland andra anställda) för att komma i gång? Gör det i så fall. Kan man tänka om i fråga om skalan på projektet för att pröva något inom den närmaste månaden? Gör det i så fall.

4. Beräkna överkomliga förluster, inte avkastning

”Om man gör många innovationer och är villig att misslyckas så kommer man aldrig till den punkten när man måste satsa hela företaget”, har Jeff Bezos på Amazon sagt om projektet med läsplattan Kindle, som har blivit en stor framgång.

”Om man gör tillräckligt många sådana chansningar och gör dem tillräckligt tidigt, kommer ingen av dem att kunna äventyra hela företaget.”

Det Bezos baserar företagets syn på framgång är den slumpmässighet som finns i alla företag:

”Det är bra att vi nu är så pass stora att vi kan göra rätt stora experiment utan att det har någon större inverkan på vår ekonomi på kort sikt.”

5. Använd passion som bränsle

Att passion är ett mycket viktigt villkor för framgång verkar ofta ha glömts bort i organisationer. Vi tvekar att sätta tilltro till passionen.

Vi föredrar traditionella mått, som till exempel roi (return on investment), i vår beslutsprocess. Där har passion ingen plats. ”Det är ett misstag”, menar Frans Johansson.

Eftersom människor tar färre risker när passionen saknas minskar chanserna att något oväntat ska hända.

Därför är det viktigt att idéer bedöms med hänsyn till den passion som dess förespråkare visar. Det är det bästa sättet för dig som chef att bedöma om de kommer att orka göra många chansningar.

Faktum är att den passion någon känner för sin idé kan vara det bästa måttet på dess potential – den ger oss en känsla för hur långt en person eller ett team är villigt att gå för att lyckas.

Det har blivit viktigare än någonsin att hitta och ge näring åt den passion som driver dig och din grupp.

Och vi ser detta i varje berättelse där framgången inte har gått att förutse.

Howard Schultz passion var att skapa den perfekta miljön för att dricka fantastiskt kaffe. Picasso reagerade med starka känslor på tragedin i Guernica och skapade sitt mästerverk.

Passionen skapar grunden för slumpen, som i sin tur skapar framgång.

Hur hanterar du Picasson i din grupp?