”Donutekonomi ”, Kate Raworth

Det finns ett glapp mellan de nationalekonomiska modellerna och teorierna, och den faktiska verkligheten. Inget i modellerna adresserar klyftan mellan den nationalekonomiska huvudfåran å ena sidan och klimatförändringar och global ojämlikhet å andra sidan.

Det menar Kate Raworth, som är en av många ekonomer som blivit frustrerad över nationalekonomins svårigheter att ta tag i globala problem. Hon bestämde sig för att skapa en ny modell – donutmodellen. I sin bok beskriver hon modellen och presenterar sju principer som vi alla kan tänka kring, och som kan inspirera den sortens nationalekonomer som hon anser att 2000-talet behöver. Hon vill blottlägga gamla idéer som har låst fast vårt tänkande och ersätta dem med nya.

”Vi lever i ett århundrade med stort behov av insiktsfulla ledare som kan se efter vårt globala hushåll, ledare som är villiga att uppmärksamma alla människors behov”, skriver hon.

De senaste 60 åren har levnadsstandarden i världen stigit enormt. Den förväntande medellivslängden har ökat från 48 till 71 år. Andelen människor som lever i extrem ekonomisk fattigdom har minskat med drygt hälften. Över två miljarder har fått tillgång till rent dricksvatten och toaletter. Samtidigt har jordens befolkning ökat med nästan 40 procent.

Det är fortfarande miljontals människor som lever i extrem fattigdom, och inte har tillräckligt att äta. Klyftorna har ökat enormt. Sedan 2015 äger jordens rikaste procent mer än de övriga 99 procenten tillsammans.

Till detta kan läggas den eskalerande klimatkrisen och förstörelsen av vår planet. Genomsnittstemperaturen har ökat och vi ser ännu inte ut att nå målet för att stoppa utvecklingen. 40 procent av all jordbruksmark är allvarligt utarmad och allt fler kommer att ha bristande tillgång till vatten. Haven är överfiskade och snart finns det mer plast än fisk i haven.

Fakta är överväldigande i sig, men tillväxtprognoser pekar mot ännu större utmaningar i framtiden, med ökad befolkningsmängd och allt fler i medelklassen.

”Hur vi än väljer att bemöta alla dessa tätt sammanlänkade utmaningar är en sak klar: Nationalekonomiska teorier kommer att spela en avgörande roll. Nationalekonomi är politikens modersmål, det offentligas språk och det tänkande som formar våra samhällen”, skriver Kate Raworth.

Hon beskriver hur det ekonomiska språket och synsättet blivit alltmer dominerande och till och med smugit sig in i den offentliga sektorns språk. Patienter och läkare har förvandlats till kunder och leverantörer. På ängar och i skogar går ekonomer omkring och beräknar pengavärdet hos naturkapitalet, våtmarker och samlade insektpollineringstjänster.

Även om man aldrig studerat nationalekonomi genomsyras språket, attityderna och våra samtal av gamla teorier. De politiker, entreprenörer och företagare som utbildas i dag får ett ekonomiskt tänkande som grundar sig i läroböcker från 1950-talet, som i sin tur grundar sig på teorier från 1850-talet, menar Raworth.

”Med tanke på det nya årtusendets snabba förändringar är det upplagt för katastrof. Det tjugoförsta århundradets verklighet kräver att vi gör upp med dessa antaganden och synliggör de blinda fläckarna så att vi ännu en gång kan återuppfinna nationalekonomin”, skriver hon.

När Kate Raworth började tänka på hur en ekonomisk modell för mänsklighetens långsiktiga mål skulle se ut, fick hon upp en bild av en donut – en friterad munk, som en ring med ett hål i mitten.

Den består av två ringar. Innanför den inre ringen finns allvarliga bristtillstånd, som svält och analfabetism. Den yttre ringen är det ekologiska taket med allvarliga hot mot vår planet, som klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald. Mellan de två ringarna finns själva donuten – det utrymme vi har för att tillgodose alla människors behov inom ramen för jordens resurser.

Med donuten som grund jagade Kate Raworth fram samtidens bästa idéer och nya sätt att tänka kring ekonomi, beteende och samhälle. Hon fann sju principer som en 2000-talsekonom bör ha i bakhuvudet.

Den första principen är att förändra målet. Nationalekonomer har länge varit fokuserade på BNP, bruttonationalprodukten, för att mäta framsteg. Raworth menar att vi behöver en större målsättning framöver, som att tillgodose varje människas mänskliga rättigheter inom ramen för vad vår planet klarar av. Vi behöver hitta sätt att sluta jaga efter ständigt växande BNP och i stället ta reda på hur vi kan leva i balans. Detta är också hennes grundtanke i donutmodellen. Utmaningen är att konstruera ekonomier både lokalt och globalt som bidrar till att hela mänskligheten hamnar innanför donutmodellens säkra och rättvisa zon.

Modellen definierar de grundläggande villkor som all ekonomisk utveckling under 2000-talet måste förhålla sig till. I den yttre delen av donuten finns det som kallas planetens nio gränser, framtagna av forskarna Johan Rockström och Will Steffen. Det är de nio områden där mänskliga störningar måste begränsas. Forskarna har satt upp ett antal mätbara indikatorer för var och en av dessa störningar och vad som anses vara en acceptabel nivå. Inom två av områdena har gränsen redan överskridits, andra är i farozonen. De områden som befinner sig utanför den säkra zonen är klimatförändring, förlust av biologisk mångfald, tillförsel av kväve och fosfor samt omvandling av ekosystem på land.

Planetens nio gränser ger ett tak som vi måste hålla oss under för vår överlevnad på planeten. Golvet, den inre delen av donuten, är minimikraven för mänskligt välbefinnande, som tillgång till vatten, mat, energi, utbild­ning, ett tryggt hem och försörjning. Hålet i mitten av donuten är det som ingen ska behöva falla igenom.

I stället för att ha BNP som mål anser Raworth att målet för näringslivet och hela ekonomin ska vara att tillgodose allas behov inom planetens gränser. Hon anser att företagen självklart ska göra vinst. Frågan är mer hur mycket som ska gå till ägare och hur mycket som ska ges tillbaka till ekosystemet, samhället och människorna som gjort vinsten möjlig.

Raworth ser donutmodellen som en kompass som kan leda mänskligheten genom det tjugoförsta århundradet. Inne i donuten, mellan de yttre och inre gränserna, finns en optimal zon som rymmer både ekologisk stabilitet och social rättvisa.

Hon önskar att alla företag skulle bygga sin strategi runt donutmodellen och fråga sig: Är vårt varumärke ett donutmärke, vars kärnverksamhet bidrar till att leda mänskligheten mot den trygga och rättvisa zonen?

I vissa länder och företag pågår redan dessa samtal. Oxfam har redovisat hur flera länder håller sig inom donutmodellen. Företag som Patagonia och den brittiska stormarknadskedjan Sainsbury’s har använt sig av donutmodellen i utformningen av sina affärsstrategier. I den sydafrikanska staden Kokstad har kommunen tillsammans med stadsplanerare och medborgargrupper tagit hjälp av donutmodellen för att utforma en hållbar och jämlik framtid för sin stad.

Den andra principen är att se det större perspektivet. Den nationalekonomiska huvudfrågan försöker fånga hela det ekonomiska systemet i en väldigt begränsad bild: det ekonomiska kretsloppet. Det beskrevs av Paul Samuelson i klassikern Economics från 1948. I modellen finns hushållen som tillhandahåller arbete och kapital i utbyte mot löner och vinster, vilka de sedan spenderar på att köpa varor och tjänster av företagen. Det är detta ömsesidiga beroende mellan produktion och konsumtion som ger det ekonomiska kretsloppet.

I övriga delar tillkommer banker och den offentliga sektorn. Det som saknas i modellen är den energi och de material som alla ekonomiska verksamheter är beroende av och samhället där dessa verksamheter äger rum.

Modellen över det ekonomiska kretsloppet gjordes efter depressionen och andra världskriget. Då var det viktigt att få pengar att flöda i samhället igen.

”Låt oss i stället börja med en fråga som är bättre lämpad för vår egen tid: Vad behöver vi för att kunna tillgodose våra behov?”, skriver Raworth och sammanfattar svaret i en bild hon beskriver som en inbäddad ekonomi där samhället och naturen är med. Där finns jorden, solen och naturen med som en första del. Sedan finns vårt mänskliga samhälle där sammanhållning är grundläggande för att allt ska fungera. Sedan finns ekonomin, hushållen, marknaden, företagen med mera.

Att lägga det ekonomiska kretsloppet åt sidan och i stället utgå från bilden av den inbäddade ekonomin är ett sätt att förskjuta startpunkten för all ekonomisk analys. Det är ett sätt att göra upp med myten om den oberoende, självförsörjande marknaden och ersätta den med en produktionsmodell bestående av hushåll, marknad, allmänningar och stat – som alla är inbäddade i och beroende av samhället, som i sin tur är inbäddat i den omgivande miljön.

Det är ett sätt att få oss att skifta fokus från att bara följa inkomstflödena till att förstå hur många olika källor till välstånd – naturella, sociala, mänskliga, fysiska och finansiella – vi faktiskt är beroende av.

Den tredje principen är att släppa fram den mänskliga naturen. I den traditionella bilden av människan i 1900-talets ekonomi ses människan som ekonomiskt rationell. Bilden säger att vi drivs av egenintresse och är isolerade och beräknande, med en beständig smak och att vi kan härska över naturen. Trots att de flesta inser att bilden är större än så, har den påverkat både politik och ekonomi och hur vi själva agerar. Vi blir som vi tror att vi är.

Raworth beskriver olika forskningsprojekt som studerat mänskligt beteende. En grupp israeliska ekonomistudenter på tredje året värdesatte altruistiska värderingar, som hjälpsamhet, ärlighet och lojalitet, mycket lägre än de som gick första året på samma utbildning.

Efter en kurs i ekonomisk spelteori uppvisade amerikanska universitetsstudenter ett mer själviskt beteende och förväntade sig detsamma av andra.

Ett experiment i USA fann att vd:ar som fick lösa enkla gåtor innehållande ord som ”profit”, ”kostnad” och ”tillväxt” därefter bemötte sina kolleger med mindre empati och oroade sig för att det skulle verka oprofessionellt att bry sig om andra människor på arbetsplatsen.

Annan forskning har visat att attityder kan förändras om vi använder ordet konsument i stället för medborgare. Säger vi konsument får människor en starkare dragning till begrepp som rikedom, status och framgång, jämfört med andra som fått höra ordet medborgare.

Vilken bild vi målar upp av oss själva påverkar vilka vi blir.

”Om vi fortsätter att betrakta oss, bete oss och rättfärdiga oss själva som homo economicus – ensamma, beräknande, konkurrensinriktade och omättliga – är chansen liten att vi ska lyckas tillgodose alla mänskliga rättigheter inom ramarna för vad vår levande jord klarar av”, skriver Raworth och menar att vi måste få en ny självbild.

Hon ser fem skiften vi behöver göra i vår syn på oss själva och andra. Med denna självbild kan vi lättare verka i den trygga zonen av donutmodellen.

Den fjärde principen är att få koll på systemet. Kurvorna över tillgång och efterfrågan är det första en student i ekonomi stöter på. Men de bygger på en liknelse om jämvikt från 1800-talet, samt en mängd antaganden, som sällan gäller i verkligheten. Många ekonomer börjar överge teorin och utforska andra sätt att se på ekonomi.

Raworth menar att systemtänkande är en bättre startpunkt om man vill förstå den ekonomiska dynamiken. Där ses ekonomin som ett komplext system som ständigt är i förändring. I centrum för systemtänkande finns tre viktiga koncept: förråd, flöden och feedbackslingor. Förråd och flöden är grundelement i varje system, de kan fyllas på och tömmas ut. Som vatten i en tank, fisk i havet, människor i en organisation, tillit i ett samhälle eller pengar på banken.

De är i balans om det som töms ut fylls på i samma mängd.

Feedbackslingor är länken mellan dem. De kan vara förstärkande eller balanserande och positiva eller negativa. Med förstärkande feedbackslingor gäller att ju mer du har, desto mer får du. De förstärker ett skeende som ger upphov till goda eller negativa cirklar som leder till explosiv tillväxt eller kollaps, om man lämnar dem utan tillsyn.

Balanserande feedback är det som hejdar ett system, som motverkar eller väger upp ett skeende och därmed reglerar systemet och ger det stabilitet.

Komplexitet uppstår ur samspelet mellan förstärkande och balanserande feedbackslingor. Ofta är utveckling oförutsägbar och sker genom olika händelser som mognar och strålar samman.

En ekonomi som är konstruerad för fördelning har en inneboende dynamik som tenderar att sprida och cirkulera det värde som skapas, snarare än att koncentrera det i allt färre händer.

I ett systemtänkande ses ekonomin som en organism snarare än en maskin, ekonomi är något man odlar och vårdar snarare än något man skapar. Här vill man se ekonomer som trädgårdsmästare snarare än hantverkare. Komplexa system utvecklas genom innovation.

En viktig konsekvens av att se ekonomi som något komplext är att det etiska i beslutfattande får större vikt. I många andra yrken finns etiska koder, men inte bland ekonomer, trots att alla nationer påverkas av ekonomin och vi lever i en global värld där vi påverkar varandra, påpekar författaren.

Vår tids stora utmaning kräver en förmåga att etiskt omfamna komplexiteten.

Den femte principen är att planera för fördelning. Under 1900-talet talades om Kuznetskurvan, som sa att det måste bli värre innan det kan bli bättre och att tillväxt så småningom jämnar ut det hela. Men det har visat sig att ojämlikhet inte är en ekonomisk nödvändighet. 2000-talets ekonomer kommer att inse att det finns många sätt att utforma en ekonomi så att den fördelar sitt välstånd mer jämlikt. Om hela mänskligheten ska kunna blomstra inom ramen för donutmodellen måste varje person kunna leva ett liv som präglas av värdighet, möjlighet och gemenskap.

Tidigare bodde de mest fattiga människorna i de fattigaste länderna. Den ökade ekonomiska ojämlikheten i världen har lett till fattigdom även i höginkomstländer. Där är klyftan mellan de rika och de fattiga större nu än för 30 år sedan och väldigt många människor får inte sina grundläggande behov tillfredsställda. Bara i USA lever ett barn av fem under den nationella fattigdomsgränsen.

Förutom det mänskliga lidandet orsakar denna ojämlikhet många andra problem, som sociala, politiska, ekologiska och ekonomiska. Forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett har funnit att det är jämlikheten, inte förmögenheten, som har störst inverkan på ett lands sociala välfärd. Mindre jämlika länder, såg de, drabbas i högre utsträckning av problem som tonårsgraviditeter, mental ohälsa, droganvändning, övervikt, kriminalitet, avhopp från skolan och urholkning av samhällskontraktet och tilliten mellan människor.

Jämlika samhällen är alltså både friskare och lyckligare, oavsett om de är rika eller fattiga. Även demokratin hotas av ojämlikhet när makten koncentreras hos ett fåtal aktörer. Forskare har även sett att en långsammare tillväxt med större jämlikhet leder till starkare samhällen. Ojämlikhet gör att människor som skulle kunna utbilda sig, bli entreprenörer, lärare eller vårdpersonal i stället ägnar sin tid åt att försöka tillgodose sina familjers grundläggande behov.

I dag är de flesta ekonomer överens om att vi inte behöver ha ett ojämlikt samhälle innan det kan bli bättre. Men de är inte överens om hur denna jämlikhet ska uppnås. Raworth tittar bland annat på nätverksekonomi, som är konstruerad som ett distribuerande nätverk. Det har en bättre chans att ge en mer jämlik fördelning av inkomst och förmögenhet. Det nya ekonomiska tänkandet, menar hon, handlar om att skapa en ekonomi med inbyggda fördelningsmekanismer, omfördelningspolitik, omvandling av det monetära systemet samt utveckling av olika organisations- och företagsformer.

I den digitala revolutionen som pågår behöver man se till så att inte ägandet blir alltför koncentrerat, samt hitta vägar för att undvika negativa effekter av robotisering, som arbetslöshet.

Den sjätte principen är att planera för återväxt. Miljöproblemen är resultatet av destruktiv industriplanering, menar Raworth. Vi behöver ett ekonomiskt tänkande som använder regenerativ design för att skapa en cirkulär – inte linjär – ekonomi.

Vi har länge haft en linjär syn på ekonomi. Vi utvinner olika former av energi eller material, tillverkar något, använder det och sedan slängs det, vilket ger överskottsvärme och/eller restprodukter.

I en cirkulär ekonomi strävar man efter att allt på olika sätt ska komma in i systemet igen. Verksamheter drivs av förnybar energi, som sol, vind, vågkraft, biomassa och geotermiska energikällor, och de är konstruerade för att ta hand om sitt eget avfall. I stället för att skickas till tippen förvandlas resterna från en produktionsprocess till råmaterial i nästa process. Allt material betraktas som tillhörande ett av två kretslopp av näringsämnen: de organiska näringsämnena som jord, växter och djur, och tekniska näringsämnen som plaster, syntetmaterial och metaller. Inget kastas, utan används igen och igen och igen i ständiga cykler av återanvändning och förnyelse.

Flera städer och byar använder regenerativa principer och försöker skapa en cirkulär ekonomi så mycket de kan. Det finns också företag som har gjort det cirkulära till sin affärsidé. Ett exempel är det brasilianska företaget Procomposto som samlar in organiskt avfall från restauranger, bostäder och mataffärer och gör om det till gödningsmedel för ekologiskt jordbruk.

Intresset för cirkulära fördelar växer snabbt och de företag som går i bräschen har fokuserat på vissa tekniker, som att eftersträva avfallshantering, sälja tjänster i stället för produkter, till exempel att sälja utskrifter i stället för en skrivare, samt återvinna varor av det egna märket, allt från traktorer till datorer, i syfte att rusta upp och sälja dem igen.

Ofta är dessa strategier väldigt lönsamma. Tillverkaren Caterpillar har ökat sin bruttovinst på vissa produktionslinjer med 50 procent, samtidigt som de minskat användningen av vatten och ström med cirka 90 procent.

Kate Raworth anser att många av dessa initiativ är positiva, men samtidigt går de inte tillräckligt långt eftersom de bygger på en gammal syn på nationalekonomi. Hon menar att vi måste omdefiniera syftet med att göra affärer och att vi behöver ett sätt att mäta som känns vid och belönar regenerativa metoder. Och den uppgiften är den stora utmaningen för dagens ekonomer.

Hon efterlyser även det som många organisationer redan i dag har börjat göra, nämligen att bli mer värderingsstyrda och titta på sin mission – varför finns vi och vad bidrar vi med för gott till världen.

Även finanssystemet behöver göras om. Ofta drivs finansiärer av kortsiktiga vinster på investerat kapital, vilket gör det svårare för många organisationer att jobba långsiktigt.

Kate Raworth har presenterat donutmodellen för en mängd företagsledare, chefer och medarbetare i allt från stora Fortune 500-företag till lokala småföretag. Hon har mötts av väldigt varierande reaktioner och har delat in dem i fem olika nivåer.

Den äldsta reaktionen är att inte riktigt lyssna och inte göra något utan fortsätta fokusera på maximal vinst. Den andra reaktionen, som är vanligast, är att göra det som lönar sig genom att vidta ekoeffektiva åtgärder som sänker kostnaderna och stärker varumärket.

En tredje reaktion är att göra sin rättmätiga del i omställningen till långsiktig hållbarhet. Det kan vara bra, men problemet är att det man anser är sin rättmätiga del ofta är mindre än vad som krävs. I denna modell fastnar organisationer lätt i hur stor del just de kan släppa ut och förorena av de begränsade kvoterna. Denna lösning leder sällan till något långsiktigt bra, även om det kan vara en bra början.

Den fjärde reaktionen är att inte göra någon skada alls, en ambition som också kallas ”uppdrag noll”. Det är produkter, tjänster, byggnader och företag som siktar på att ha noll miljöpåverkan. Exempel på detta är Bullitt Center i Seattle som är ett nollenergihus, och Nestlés fabrik i Jalisco i Mexiko, som inte använder något grundvatten alls genom att kondensera ångan från kornas mjölk.

Den femte reaktionen är att vara generös genom att utforma en verksamhet som är regenerativ till sin struktur och ger tillbaka. Det kan exempelvis betyda att ett företag inte bara producerar lika mycket energi och rent vatten som det använder, utan mer. Att inte bara eliminera alla giftiga material utan även introducera hälsofrämjande material.

Den sjunde principen är att vara agnostiker i fråga om tillväxt. I vår ekonomi ser vi tillväxt som ett måste, hela ekonomin går ut på att öka tillväxten. På kort sikt kan det te sig bra, men det börjar bli problematiskt när man frågar sig hur länge tillväxten faktiskt kan öka. Vad händer med naturresurser och klimat om världens ekonomier ständigt ökar och ökar?

Dilemmat är att hittills har inget land gjort slut på fattigdom utan en växande ekonomi, samtidigt som inget land klarat av att göra slut på miljöförstöringen i en växande ekonomi.

Raworth presenterar inga tydliga svar, men en sak är hon säker på och det är att vi behöver utforska hur ekonomier som är beroende av tillväxt skulle kunna lära sig att leva både med och utan den.

I dag finns en debatt mellan de som tror på en grön tillväxt – alltså att ekonomier kan fortsätta att växa, men samtidigt hålla sig inom de planetära gränserna, bland annat tack vare ny teknik, innovationer och förnyelsebar energi. Och de som tror att vi måste hitta ett annat sätt att styra våra ekonomier utan ständig tillväxt.

Med att vara agnostisk i fråga om tillväxt menar Raworth att vi bör utforma en ekonomi som kan tillhandahålla välstånd oavsett om BNP stiger, sjunker eller ligger still. Det innebär att kunna tänka fritt om hur vi ska bygga våra ekonomier och samhällen, utan att vara låsta i gamla tankar om hur saker och ting ska vara.

Just detta är en utmaning eftersom vi på många sätt är så vana vid en ekonomi, en politik och ett finansliv som bygger på tillväxt, vinster och avkastning. På samma sätt som konsumtion blivit en livsstil.

Oavsett vad man tycker om tillväxt är det ett faktum att de flesta höginkomstländer har ett ekologiskt fotavtryck som vida överskriver vad jorden tål. Om alla människor skulle leva som i Sverige, Kanada eller USA skulle det krävas fyra jordklot, och fem jordklot om alla skulle leva som i Australien eller Kuwait. Enligt ledande klimatforskare som Raworth hänvisar till behöver höginkomstländernas utsläpp minska med minst tio procent om världsekonomin ska ha en chans att ta sig innanför planetens gränsvärden.

”Om det finns en enda uppgift som 2000-talets ekonomer borde ägna sig åt, är det att utveckla metoder för länder som närmar sig slutet på sin BNP-tillväxt att lära sig leva utan tillväxt”, skriver Kate Raworth.

Med sina sju principer vill inte Kate Raworth ge några färdiga svar eller politiska inriktningar. Hon ser dem som ett hjälpmedel för den nya tidens nationalekonomer och oss alla för att utforma en ekonomi som är till nytta för alla och för jorden vi lever på.

”Det bästa vi kan göra i dag – och vi måste göra det väl – är att samla de bästa bland de nya idéerna och med deras hjälp skapa ett nytt ekonomiskt tänkande som inte är fast utan i ständig förändring. Med samtidens kriser med klimatförändringar, krig, migration, ökade klyftor och främlingsfientlighet är det lätt att tappa hoppet och se mänsklighetens glas som halvtomt. Men tillräckligt många människor är fortfarande öppna för alternativet, en framtid där glaset är halvfullt, och de jobbar för att göra verklighet av den.”