David DiSalvo: What makes your brain happy

David DiSalvos bok ”What makes your brain happy and why you should do the opposite” (Vad som gör din hjärna glad och varför du bör göra det motsatta) handlar om precis vad den heter. Författarens tes är att hjärnan förvisso är en smart maskin, som processar information för att kunna förutse det som ska hända härnäst, men som också är en smula lat.

För att hjärnan ska vara glad strävar den efter stabilitet, visshet, konsekvens. Den vill ha koll på läget.

Men den kan också skarva med information, hitta genvägar och blunda för det obekväma för att kunna fatta ett beslut och uppnå denna kontroll.

Den slarvar lite för att uppnå säkerhet.

Motsatsen till säkerhet upplevs som hot mot dess överlevnad. Och att känna sig hotad är det värsta hjärnan vet. Att inte ha svar på alla frågor som ställs är enerverande. Ja, det är så enerverande att hjärnan fyller i vad som saknas.

Därför, när du står inför situationen på din arbetsplats, väljer hjärnan den kortaste vägen och det som känns rätt.

Även om det inte nödvändigtvis är rätt.

Så är det verkligen rätt beslut som du har fattat eller är det bara en nödlösning för att göra din hjärna glad?

Hinder i stället för fördelar

Den lyckliga hjärnan – som i sig är en metafor, en hjärna i sig kan inte vara lycklig, på samma sätt som den inte kan vara ledsen eller arg, vilket författaren noggrant påpekar – styr oss mot att minska förlust, risk och skada. Det är naturligtvis bra.

Men ibland går hjärnan för långt och de beskyddande tendenserna blir hinder i stället för fördelar.

Vår utmaning är att veta när vi ska tänka och agera i motsats till hjärnans vilja. För det är när vi utmanar vår hjärna och dess tillkortakommanden som vi utvecklas som människor. Det är utifrån dessa utmaningar som innovationer och framgång skapas.

Det är då vi fattar beslut som är rätt, inte bara kortsiktigt, utan även i långa loppet.

Men detta är inte hjärnan naturligt inställd på att göra. Att vända sig mot detta skapar instabilitet och drar i gång ett larm i hjärnan.

Att förstå varför vi gör som vi gör är ett första steg mot handling, vilket i sin tur är ett steg mot utveckling, eftersom det kräver att vi varvar ner och försöker förstå vad som händer.

Detta är syftet med David DiSalvos bok.

Fysisk oro

Men vad är det som händer i hjärnan när vi känner osäkerhet? Forskare har sett att ett stort mått av otydlighet triggar i gång verksamhet i amygdala, alltså de delar av hjärnan där känslor som fruktan och njutning har sin hemvist. Otydligheten blir med andra ord fysisk.

Information passerar amygdala, där graden av hot fastställs och där ett försvar mobiliseras.

Parallellt med detta dämpas verksamheten i den del av hjärnan som registrerar belöningar, striatum.

Försvar upp, belöning ner.

Och det gillar inte hjärnan. För är det något den strävar efter så är det att bli belönad.

Mat och sex

Belöningar kan ta många uttryck. Att kunna tillfredsställa någon annans behov av hjälp kan vara en belöning. Men en belöning behöver inte betyda att man får något i handen, det kan lika gärna vara känslan av att ha lyckats undgå obehagliga förpliktelser.

Våra hjärnor är utrustade med ett belöningsverktyg som motiverar uppförande som gynnar människan. Det är ganska primitiva funktioner som i grund och botten handlar om överlevnad och fortplantning. Mat och sex, alltså. Det är belöningar som stimulerar dessa behov som får oss att trivas i vår omgivning. Dessa är prestationsmotiverande.

Utan dem skulle människan vara en hotad ras.

Från belöning till beroende

Detta belöningsverktyg kan användas av yttre belöningar – mat, droger, sex eller något annat – som använder sig av samma krets av neuroner för att belöna oss som de gynnande belöningarna.

Och eftersom hjärnan inte kan skilja mellan belöningar som är bra och dåliga blir hjärnan överväldigad av alla belöningar.

Ur detta kan det skapas ett beroende.

I ett experiment som gjorts på råttor har deras hjärnor försetts med stimulerande elektroder som de själva kan aktivera genom att trycka på en knapp.

Experimentet visar att de glömmer bort att äta, sova och dricka när de själva kan aktivera elektroderna.

Vilken hjärna som helst kan med andra ord bli beroende av en substans eller ett beteende om det ges tillräckligt mycket exponering.

Fördomarna frodas i hjärnan

”Om vi kunde leva våra liv utan fördomar, störningar och inbillningar skulle världen vara en idyll. Men det gör vi inte”, påpekar författaren.

I själva verket styrs vi av en stor mängd fördomar. David DiSalvo nämner ordet ”meme”, en term som han lånat av författaren Susan Blackmore. Ett meme är en ”enhet av kulturella idéer och vanor överförd från ett sinne till ett annat”.

Nedärvda kulturdrag, med andra ord.

Susan Blackmore själv beskriver ett meme som ”något som är imiterat”.

Andra däggdjur har mer enkla, grundläggande behov än människan och deras hjärnor har utvecklats för att möta dessa. De har inget behov av att känna sig säkra eller få belöningar, de vill bara överleva.

Späckhuggaren, till exempel.

I boken berättas om ett tillfälle då forskare blev vittnen till hur en späckhuggare jagade en vithaj, vilket var en förbluffande upptäckt. Dels för att späckhuggaren över huvud taget jagade vithaj, men också sättet som den gjorde det på (det blev en ganska kort strid mellan de två giganterna).

Att bevittna denna tvekamp upplevdes som förbluffande eftersom det blev en påminnelse om späckhuggarens drivkrafter. Späckhuggarens sätt att närma sig den hotande vithajen har den lärt sig genom memes. Genom att se hur andra gör har den snappat upp välbehövliga signaler från sina flockkamrater, som handlar om vilka tekniker som är viktigast för att överleva.

Lär oss inte av misstag

Den mänskliga hjärnan är utan tvekan planetens mästare när det gäller inlärning. Våra nedärvda kulturdrag är betydligt mer komplexa än späckhuggarens, eftersom de har både större volymer och djup.

Avigsidan med detta är att det med denna komplexitet följer en hel del tillkortakommanden, som också tyvärr förs vidare mellan hjärnorna.

Ett av dem är uppfattningen av säkerhet, eller övertygelse. Vi har lärt oss att tro att vi har rätt oavsett om vi har det eller inte.

En späckhuggare skulle aldrig lära sig att jaga en vithaj på fel sätt. Människor hanterar däremot problem på fel sätt dagligen. Gång på gång går vi på minor, men det hindrar oss inte från att fortsätta.

Att inte känna sig säker upplevs som något väldigt obekvämt. Ju större osäkerhet, desto större obehag.

Missa det uppenbara

Andra exempel i boken handlar om att vi ibland är så övertygade om att vi har rätt att vi inte kan förstå vad som har hänt när något går fel. Det berättas om hur en vakt vid en internatskola för blinda brukade kontrollera att alla var på sina rum när det var dags för sänggående. Av säkerhetsskäl – och eftersom det inte spelade någon roll för dem som bodde på internatet – släcktes aldrig ljuset på rummen.

På så sätt var det lätt att kontrollera att studenterna var på sina rum på kvällarna.

Men när vakten kom till ett rum som var släckt ropade han studentens namn, men fick inget svar. Han ropade en gång till men fick fortfarande inget svar. Paniken kom krypande. Var befann sig eleven? Vad hade hänt?

Vakten letade i alla angränsande utrymmen innan han slog larm och hela skolan genomsöktes.

Någon gång under sökandet drabbades vakten av en insikt. Han sprang tillbaka till rummet, letade efter ljusknappen och tände ljuset i rummet.

I sängen låg studenten. Med hörlurar i öronen.

Hur kunde han missa det så uppenbara? Eftersom hans jobb var så enkelt – han förväntade sig att alla studenter skulle ligga i sängen och att det skulle vara tänt – gjorde hans hjärna en rad förenklingar som fick honom att glömma bort att tänka logiskt.

Vad skulle han ha gjort annorlunda?

Han skulle ha saktat ner.

Tavelramar

Vi ramar in situationer som vi ställs inför med hjälp av den information vi har till hands. Det är ungefär som en tavelram, där allt utanför ramen är skymt. Om vi försöker se vad som finns utanför ger hjärnan ifrån sig en varningssignal som är så obehaglig att vi omedelbart riktar tillbaka uppmärksamheten mot vad som finns innanför ramen.

Att fatta beslut utifrån det som endast finns innanför kan vara vanskligt, eftersom ramens gränser utelämnar en hel del information. Dessutom är informationen innanför ramen uppblandad med personligt präglade föreställningar och fördomar.

I boken nämns ett exempel om hur två butiksanställda ska försöka stoppa två tjuvar – en man och en kvinna – som försöker smita undan en stöld.

Den första koncentrerar sig på att försöka gripa kvinnan, eftersom han lever i förvissningen om att kvinnan är det svagare könet och att han är starkare än henne. Ett dåligt beslut, visar det sig. Kvinnan griper tag i ett av hans fingrar och böjer det tills det går av, vilket fäller honom till marken.

Den andra butiksanställda är tränad i kampsport och förlitar sig helt och hållet på sin skicklighet utan att veta något om rånarnas.

När han ställer sig i försvarsställning framför rånaren slår denna honom hårt i ansiktet och den anställda faller till marken. De båda tjuvarna kan fly i sin bil.

Vad gjorde de för fel? Den ena lät sina fördomar styra. Den andra förlitade sig på sin egen kunskap, utan att reflektera över rånarens förmåga att försvara sig. Eller om rånaren rentav var beväpnad.

Det bästa beslutet de hade kunnat fatta hade varit att låta tjuvarna fly och i stället ringa polisen.

Övertrumfa dig själv

Inom psykologin talas det om tumregler, som är enkla, effektiva, antingen nedärvda eller inlärda, som sätts i gång när vi ställs inför ett problem där vi har ofullständig information.

Dessa tumregler är viktiga verktyg som vi förlitar oss på, men som kan leda oss in på fel spår. Därför ska vi tillåta information från utsidan komplettera – och kanske övertrumfa – kunskapen som vi har innanför ramen.

När vi fördjupar oss i en uppgift söker vi oftast information som bekräftar vår övertygelse. Vi vill ha rätt. Därför ger vi oss själva möjligheten att blunda för bevis som motsätter sig vår förvissning.

Associationer sammanfogar

På samma sätt är vi aldrig riktigt objektiva fastän vi tror att vi är det. Hjärnan organiserar information i ett diagram, som en karta.

Det spelar ingen roll hur ärliga och objektiva vi vill vara i våra svar; vår hjärna använder sig av denna mentala karta, där information fogas samman med hjälp av associationer som vi gör.

Ordet ”skola” länkar samman begreppen ”lärare” och ”bok”. Och alla begrepp har i sin tur olika associationer; ”ämne” länkar samman ”matematik” och ”litteratur”.

De beslut vi fattar bygger på de länkar som finns på vår mentala karta. Om inte informationen hänger samman på ett strukturerat sätt skapas oro och otydlighet. Hjärnan agerar som om den vore hotad. Då blir det svårt att fatta beslut.

Vad kan vi göra?

Vi kan antingen välja att låta hotet stå kvar och väga det mot den ofullständiga informationen. Eller så kan vi avfärda eller ignorera hotet.

David DiSalvo förespråkar det sista alternativet.

”Vi måste lära oss att strunta i larmet som ringer i vårt huvud och välja att ta den mindre bekväma vägen. För det är att utmana hjärnans uppfattning om vad som är bekvämt som får oss att göra vetenskapliga eller teknologiska upptäckter”, skriver han.

Eller att utveckla organisationer.

Ett lyckligt slut

Med tanke på vår hjärnas strävan efter att hitta och dra slutsatser utifrån olika mönster är det inte så kons-tigt att vi gärna ser sammanträffanden omkring oss.

Våra hjärnor älskar att själva fylla i den information som saknas för att göra bilden komplett. Våra hjärnor vill ha en story, en historia. Att förstå världen gör våra hjärnor glada.

Inget gör oss gladare än svaret på frågan ”varför?”.

Historier med öppna slut upplevs som ett hot. För att överbrygga dessa hot skapar vi själva ett begripligt avslut. Eller någon att skylla på för det uteblivna slutet. Inom psykologin talas det om hur vi söker efter en agent, en verkande kraft, som kan ställas till svars för att något har hänt eller inte hänt.

Vi lägger skulden på datorn för att den inte fungerar eller bilen för att den inte startar. Vi refererar till objekt som om de hade sinnen, för att kunna ta en genväg till att förstå vad som egentligen har hänt.

Slumpen och lyckan fungerar som ersättare för den troliga utgången.

Om en tornado drar igenom ett samhälle och tar med sig allt utom ett hus, som får stå kvar orört – till och med de trimmade häckarna är intakta – så kommer de som bor i huset att kallas för tursamma. Det var tack vare tur som de klarade sig.

En statistiker skulle däremot påvisa att det var en trolig utgång på grund av tornadons hastighet eller struktur, husets placering i jämförelse med andra. Samma statistiker skulle förmodligen också påvisa hur ofta tornador verkligen krossar hus.

Inget skulle svara på frågan ”varför?”.

Behovet av att få tag på en agent, en verkande kraft, för vad som hände är tillräckligt stark för att överbrygga vetskapen om att många saker faktiskt händer utan att det finns svar på frågan ”varför?”.

Framtida åtaganden

Ett annat exempel: Du får av din chef veta att ett nytt projekt ska dras i gång och att just du och dina kvalifikationer skulle passa utmärkt i det. Du påpekar att din arbetssituation just nu är alldeles för ansträngande och att det inte ryms mer uppgifter, men får då veta att projektet ska dra i gång först om sex månader. Du känner att det vore dumt att tacka nej till ett sådant fint och smickrande erbjudande, så du tackar ja. Efteråt känns det som ett bra beslut. Du fortsätter att jobba som vanligt.

Sex månader senare ser din arbetssituation fortfarande likadan ut, med massor av jobb. Då får du en lista över saker du ska ta hand om i det nya projektet. Du har två veckor på dig.

Panikalarmet ringer högt i dina öron. Du klandrar dig själv för att du tog på dig det där uppdraget för ett halvår sedan.

Men varför gjorde du då det?

Det är lätt att underskatta ett åtagande som ligger långt bort i tiden, i synnerhet när det finns en belöning med i bilden.

Våra hjärnor har fullt upp med att försöka lokalisera faror och hot i vår närmiljö och har svårt att föreställa sig hur saker kommer att se ut om bara några veckor.

Samtidigt strävar hjärnan efter att bli matad med snabba belöningar.

Detta innebär en krock som skapar en mängd problem. För vad som gör våra hjärnor glada i början av en tunnel kan lika gärna skada oss och andra i den andra änden av tunneln.

I det här exemplet känner du dig uppskattad och högt värderad av din chef, vilket bidrar till en känsla av behaglig säkerhet. Men när du väl står där, med både de gamla uppgifterna och de nya, kommer dina insatser i samtliga projekt att försämras.

Jaha, nu då?

Vår hjärna uppfattar ånger som en form av förlust.  Och att undvika förlust gör, som vi vid det här laget vet, vår hjärna lycklig. Men att helt undvika ånger är knappast möjligt. Och att försöka undvika det är direkt farligt.

Man kan ångra sitt karriärval eller saker som man inte har gjort. Man kan också drabbas av en form av saknad när man faktiskt har genomfört något som man strävat efter och drabbats av en tomhetskänsla. ”Jaha, nu då?”

Hjärnans belöningssystem är strukturerat för att få oss att kontinuerligt hitta nyttiga förmåner, som till exempel mat, vatten, sex eller logi.

Eller pengar, som kan köpa allt det där.

Problemet är att när vi väl har fått allt vi har önskat så är spelet över. En känsla av tomhet infinner sig.

Dessutom har vi skaffat oss en vana att ha tillgång till belöningarna i fråga och redan efter några dagar börjar vi sträva efter nya belöningar. Vi sneglar på nya datorer, spelkonsoler eller telefoner att köpa, vi gör det innan vi till sist tröttnar på dem och börjar leta efter nya belöningar som gör våra hjärnor glada.

Forskning visar att denna typ av saknad är en av de mest inflytelserika faktorerna när det gäller beslutsfattande, eftersom känslan då en förväntan på en belöning övergår till något mycket mindre stimulerande är så stark.

Nyhetens behag är starkt, nästan övernaturligt, trots att det är så kortsiktigt och sällan lever upp till sina förväntningar.

Men trots alla sina avigsidor så har saknad en viktig funktion när det handlar om vår förmåga att lära.

Det brukar kallas kontrafaktiskt tänkande.

När vi tittar tillbaka på ett beslut som vi har fattat så kan vi tänka ”om jag hade gjort A i stället för B så hade jag inte behövt hantera det hemska C”. Vi lär av våra misstag genom att begrunda konsekvenserna av dem, helt enkelt.

Att uppehålla sig alltför mycket i ett kontrafaktiskt tänkande kan dock vara hämmande för inlärningen, eftersom det kan framkalla negativa känslor över ett misslyckande.

Så vad kan man göra åt det, det här med saknad? Det går, menar forskarna, att träna upp våra hjärnor att dämpa förväntningarna på en belöning.

Tips för lata hjärnor

Över huvud taget finns det mycket att göra för att lära oss att hantera våra glada hjärnor. David DiSalvo upprepar gång på gång sitt budskap om att öka medvetandet kring detta.

Att ändra hjärnans beteenden är inte lätt och tar lång tid, men är möjligt så länge vi är medvetna om hur våra hjärnor fungerar och i vilken riktning de knuffar oss om vi inte utmanar dem.

Boken avslutas med en lång lista tips på hur vi kan utvecklas genom att tala tvärtomspråket med våra hjärnor.

1. Sakta ner farten. Många problem går att lösa om man bara saktar ner och omsorgsfullt går igenom hur en viss situation ska hanteras. På den lilla stunden extra hinner du utmana dina impulser och förhindra konsekvenser som du kanske kommer att få ångra senare.

2. Vi är alla fördomsfulla i vårt sätt att tänka. Ingen är fri från förutfattade meningar. Ingen utgår från ett »tomt blad«. Kanske kommer dessa fördomar från din uppväxt? Kanske från din utbildningstid? Oavsett vilket så finns det mycket att vinna på att ifrågasätta sin egen övertygelse.

3. Din hjärna fattar beslut utifrån den mest tillgängliga och lättbegripliga informationen. Du känner igen ett budskap eller en värdering hos en person och bygger din bedömning av hela personen efter det.

4. Du har din världsbild – liksom din bild av dig själv – klar och agerar utifrån den. Den har en tydlig ram. Att tänka på det som finns utanför ramen är ansträngande och uppfattas av din hjärna som ett hot. Att lära dig att hantera ramen hjälper dig att se alternativa förklaringar. Det gör din världsbild också lite större.

5. Hjärnan fokuserar gärna på det kortsiktiga. Genom att bryta ner det stora, slutgiltiga målet i mind-re, kortsiktiga mål hjälper du hjärnan att fokusera på uppgiften i stället för att känna dig överväldigad av slutmålets storhet.

6. Gör målen mätbara. Det gör det lättare att se framstegen.

7. En av hjärnans mest frustrerande vanor är att den hela tiden är ute efter belöningar och sedan drabbas av en känsla av förlust när den väl får belöningen. Jakten är mer intressant än bytet, alltså. Det leder oss in i en olycklig spiral av att vilja ha, få och sedan ångra. Stanna upp och gå därifrån.

8. Tvärtemot mycket av självhjälpslitteraturen så föredrar David DiSalvo att du ska fråga dig själv om du kan uppnå ett mål i stället för att intala dig att du kan det. Då får du lättare att motivera dig själv.

9. Minnet är inte en inspelning, det är en rekonstruktion. Det är lätt att glömma bort att det du ser i ditt minne är en ihoplappad bild från olika tillfällen. Det perfekta minnet finns inte. Acceptera det.

10. Tack vare hjärnans prefrontala cortex har vi förmågan att vara självreflekterande, att tänka på hur vi tänker. Det gör människan unik. Använd det.

11. Att känna sig rätt är inte detsamma som att vara rätt.

12. Gör checklistor.