Simon Baron-Cohen: Zero degrees of empathy

I sin bok ”Zero degrees of empathy” nämner författaren och forskaren Simon Baron-Cohen ett antal händelser, bland annat dessa tre.

Och han påpekar det som de allra flesta av oss vet; att när vi ställs inför dessa bilder plockar vi fram ordet ”ondska” för att förklara dem. Den som stänger in sin dotter i en källare i över tjugo år och regelbundet våldtar henne måste tveklöst vara ond. Liksom den som använder judar för att utföra mänskliga experiment. Eller som med brutala och vidriga medel utplånar hela familjer.

Ondska, ondska, ondska.

Men det är för lätt, menar Simon Baron-Cohen. Ondska som begrepp är för diffust och därmed för lätt att slå ifrån sig.

För att verkligen kunna förstå mekaniken bakom vidriga handlingar som dessa krävs spadtag i det mänskliga psyket som är större och djupare än så. I stället för att prata om »ondska« använder sig Simon Baron-Cohen hellre av begreppet ”nedbrytning av empati”.

”Till skillnad från begreppet ondska har empati en förklarande kraft”, skriver Simon Baron-Cohen, som tidigare har skrivit flera böcker i ämnet.

Han delar upp graden av empati i en sjugradig skala. Inte helt överraskande hamnar Josef Fritzl och koncentrationslägrens chefer allra längst ned på denna skala.

Jag och Du

Det värsta en människa kan göra mot en annan – vilket är exakt vad Josef Fritzl och de andra har gjort – är att börja betrakta den som ett objekt.

Vi skalar bort subjektet och ser på den andra människan som en sak, ett objekt.

Simon Baron-Cohen hänvisar till filosofen Martin Buber, som talar om ett ”Jag och Du”-läge som ställs i kontrast mot ”Jag och Det”-läget, där personen som jaget interagerar med har objektifierats.

När empatin stängs av återstår endast Jag-läget och det är, menar Martin Buber, kraftigt nedvärderande.

Det här är något som vi alla då och då ägnar oss åt. Vi är så fokuserade på våra arbetsuppgifter att vi inte ser den hemlösa person som sitter utanför kontoret. Eller helt enkelt bara stressade så att vi undviker att se att en medarbetare mår dåligt.

I bästa fall – och i de flesta fall – befinner sig den person som är helt och hållet upptagen av sitt eget intresse i sin egen lilla bubbla, fullt upptagen med sina egna sysslor och tankar. Och då skadas ingen annan.

Det är när en person lämnar bubblan men fortfarande befinner sig i Jag-läget som det blir farligt.

Tänk dubbelsidigt

Men vad är egentligen empati? Simon Baron-Cohen skriver så här: ”Empati uppträder när vi avbryter vår ensidiga uppmärksamhet och i stället börjar tänka dubbelsidigt.” Alltså när vi i stället för att enbart tänka på oss själva och vårt eget sinne börjar inkludera någon annan människas känslor och intressen i våra tankar.

Med empatin påslagen kan vi fokusera på både vårt eget och någon annans intresse.

Det är själva grunden för empati, men inte hela förklaringen.

Simon Baron-Cohen fortsätter:

”Empati är även vår förmåga att identifiera vad någon annan tänker och känner och utifrån det respondera på detta med en lämplig känsla”.

Att ha empatisk förmåga innebär att fullständigt förstå en annan människas situation, att identifiera var den befinner sig. Empati får den andra människan att känna sig värdefull genom att hans eller hennes tankar och känslor blir hörda, uppmärksammade och respekterade.

Och genom empati undviker du missförstånd och misskommunikation.

Detta innebär att det finns två stadier av empati: igenkänning och gensvar. Du känner igen någon annans känsla och responderar på detta på lämpligt sätt. Du närmar dig en person som har sorg på ett visst sätt, för att ta ett exempel.

Om du har det första (igenkänning) men inte det andra (gensvar) så kan du inte hävda att du har visat upp någon empatisk förmåga.

Genom att äga båda dessa förmågor kan du inte bara fråga någon – som uppenbart mår dåligt – hur denna mår, utan även tänka på hur du kan undvika att såra och i stället stötta personen. Du förstår vilken påverkan det du säger har.

När de berättar hur de känner sig kan du följa upp inte bara vad de säger men också hur de säger det, genom att till exempel läsa av i deras ansikte.

Om du noterar att de utstrålar någon form av lidande så bara vet du att du ska erbjuda trevnad och sympati.

Men det är skillnad mellan att vara tillfälligt disträ och att vara fast – Simon Baron-Cohen talar till och med om att vara »fånge« – i sin egen ensidighet.

För dem som bara upplever ensidighet finns inget hopp. Det är som att en funktion – eller ett datachip – saknas.

Simon Baron-Cohen anser att empati är som en dimmer snarare än en strömbrytare med två lägen.  Det är inte så enkelt som att du antingen har en empatisk förmåga eller inte.

Han delar upp empati i sju olika nivåer, från noll till sex.

Att det finns ett brett spektra av empati betyder inte att människor hur lätt som helst kan hoppa mellan dessa nivåer. Empati är svår att utveckla, åtminstone i positiv riktning. Skador på hjärnan kan bidra till en försämrad empatisk förmåga.

Att empati kan delas upp i olika nivåer är en helt ny tes som lanseras i den här boken. Att ha vetskap om den är viktigt för alla som interagerar med människor, oavsett det handlar om ledarrollen eller i privatlivet.

Här är de olika nivåerna av empati:

Nivå 0: Ingen empati alls. Vissa människor som befinner sig på denna nivå är kapabla att begå brott, även allvarliga som mord eller våldtäkt. Men det gäller lyckligtvis långt ifrån alla. Många har absolut ingen önskan att skada någon, utan har bara svårt för relationer. De känner ingen ånger eller skuld eftersom de inte har förmågan att förstå vad den andra personen känner.

Nivå 1: Visar svaga tecken på ånger. Personer på denna nivå har förvisso förmågan att skada andra, men kan reflektera över vad de har gjort och visa tecken på ånger. Men de saknar förmåga att stoppa sitt beteende. I ögonblick av ilska ser de rött och kan inte längre uppfatta den andra människans känslor på sin inre radar. I sin våldsamhet kan personer på den här nivån bli gränslösa.

Nivå 2: Människor på den här nivån har fortfarande svårt för empati, men kan svagt förnimma hur en annan människa känner, vilket gör att den kan lägga band på fysisk aggression. Det hindrar dem däremot inte att skrika och skälla på andra. De behöver ständig feedback från andra för att kunna förstå att de har gått över en gräns.

Nivå 3: På den här nivån är personerna i fråga medvetna om att de har svårt för empati och kan på så sätt undvika situationer och händelser som kräver empati. Dessa personer drar sig undan för att slippa sociala sammanhang och de gräver ner sig i arbete för att undvika att komma i kontakt med alltför många människor. Vanligt småprat är en ansträngning och de känner en lättnad när de kommer hem från arbetet; de här personerna vill helst bara vara för sig själva.

Nivå 4: Personer med empati strax under genomsnittet. Klarar sig bäst när samtalen handlar om ting snarare än känslor. Föredrar också praktiskt arbete före långa samtal som ställer krav på interaktion och känslor. Relationer och vänskap handlar mer om gemensamma aktiviteter och intressen än om känslomässig intimitet.

Nivå 5: För personer på den här nivån handlar relationer om att dela förtroende och uttrycka deltagande och ömsesidig respekt. De håller ibland tillbaka sin ståndpunkt för att inte dominera eller inkräkta. De tar sig tid för att lyssna på andra, även om de har en massa saker att göra. På den här nivån finns fler kvinnor än män.

Nivå 6: Dessa personer är hela tiden fokuserade på andra människors känslor och på att vara ett stöd för andra. Alla deras relationer är uppbyggda på att dela förtroende och ömsesidig support.

Den empatiska hjärnan

Simon Baron-Cohen ägnar ett kapitel åt att försöka förklara var i hjärnan empatin uppstår. Här är forskningen fortfarande i sin linda, men hittills har man lyckats konstatera att det inte finns ett centrum för empati, utan en krets av sammankopplade regioner i hjärnan som var och en bidrar till en människas empatiska förmåga.

Dessa regioner är inte kopplade till varandra som pärlorna på ett halsband, utan på ett mycket mer komplext sätt. Exakt hur de är kopplade eller hur de samarbetar är inte fastställt.

Och beroende på olika människors nivå av empati varierar aktiviteterna i de olika regionerna hos olika människor.

I hjärnans empatikrets ingår åtminstone tio av hjärnans regioner. I den prefrontala barken jämförs vårt eget perspektiv med andras, i den orbitofrontala hjärnbarken avgörs huruvida något är plågsamt eller inte och caudal anterior cingulum hanterar smärta.

Även frontala operculum, som har med talet att göra, ingår i denna krets.

Och så vidare.

Många av de regioner som automatiskt kodar våra erfarenheter – hjärnan lagrar minnen av våra erfarenheter och använder dem för att kunna förutspå vad som ska hända i framtiden – agerar även automatiskt när vi ser andra agera på ett visst sätt eller har liknande erfarenheter.

På samma sätt är de regioner som är involverade, när vi medvetet tänker på någon annans sinnen, också aktiva när vi tänker på oss själva.

Utan empati

Men vad innebär det att helt sakna empati? Jo, menar Simon Baron-Cohen, det innebär att du saknar medvetenhet om hur du kommer överens med andra, hur du interagerar med dem samt  hur du kan förekomma deras känslor eller reaktioner.

Din empatimätare pekar på noll. Andra människors känslor och tankar syns över huvud taget inte på din radar.

Det lämnar dig i en bubbla, omedveten om att det existerar andra synvinklar än din egen.

Och i och med det så tycker du att alla som inte delar din åsikt är dumma i huvudet.

I bästa fall är du missförstådd, i sämsta fall betraktas du som självisk. Det är en ganska ensam tillvaro, där du inte bryr dig om vad andra tycker och tänker, utan tillåter dig att prata om vad du vill, utan att reflektera över att det skulle kunna såra någon.

Det kan till och med vara så att du lämnas oberörd av att du faktiskt sårar någon rent fysiskt. Att vara på nivå noll på empatiskalan kan innebära att du ägnar dig åt kriminella våldsdåd.

Men mer troligt är att du blir socialt isolerad, en enstöring.

imon Baron-Cohen delar upp dessa individer, som har noll på empatiskalan, i två grupper: noll-negativ och noll-positiv.

De som tillhör gruppen noll-negativ är i sin tur indelade i tre grupper: borderlinepersonlighet, psykopat och narcissist.

Människor med diagnosen borderline ser gärna personer i sin omgivning som antingen goda eller onda. De kan heller inte tolerera att vara ensamma; de ser ensamhet som övergivenhet. Inte heller kan de hitta ett lugn i en relation utan måste antingen stöta bort omgivningen eller desperat klamra sig fast vid den.

Psykopaten har ungefär samma självupptagenhet som borderlinepersonen, men är även utrustad med en vilja att bokstavligen göra vad som helst för att få sin önskan igenom.

Narcissisten ser sig själv som bättre än alla andra, som om den har speciella gåvor som andra saknar. Däremot begår den inte, till skillnad mot borderline och psykopaten, våldsamma handlingar.

För den som saknar empati är relationerna inga relationer i egentlig mening, eftersom de bara är åt ett håll. Narcissisten pratar konstant men har enbart monologer, inga dialoger.

Om man tittar på dessa tre grupper så ser man att samma delar av deras empatikretsar är skadade.

Liten empati, stor talang

Skillnaden mellan noll-negativ och noll-positiv är att de med suffixet ”negativ” inte är bra för någon; de är negativa för sin omgivning.

Till de som är noll-positiva räknas de som har ett autistiskt spektrum, som kanske har diagnosen Aspergers syndrom och som har ett starkt behov av att systematisera tillvaron, genom att skapa tydliga rutiner och vanor.

De betraktas som noll-positiva av två skäl: deras empatiska svårigheter har att göra med att deras hjärnor bearbetar information på ett sätt som kan leda till stor begåvning. Och, som skäl nummer två, att de är övermoraliska. Att hålla sig till gällande regler blir viktigt.

Dessa personer bekräftar tesen om att bristen på empati inte behöver vara av ondo. Kärleken till mönster gör att de kan se saker som andra inte ser.

Mönster och system

Vår bild av sanningen är upprepade, verifierbara mönster. Ibland kallar vi dessa mönster för lagar eller regler, men de är bara mönster. Den systematiserande hjärnan letar efter händelser som inte är knutna till nutid, utan som har hänt förut och som har bekräftats att de ska förekomma i framtiden.

Det finns två sätt att systematisera. Det första är genom att enbart observera. Vi tittar på informationen som upprepas och letar efter ett särskilt mönster (till exempel: är den sjunde vågen verkligen större än de andra?). När vi har identifierat ett mönster tittar vi igen för att se om det nya mönstret som har registrerats kan bekräftas av ny information.

Det andra sättet som vi systematiserar är genom observation plus ett eget ingripande.

Vi observerar informationen, gör ett ingrepp för att manipulera variablerna och ser vilken effekt det får. Dessa två metoder använder vi för alla former av systematisering.

Genom denna systematiseringsmekanik kan våra hjärnor uppfatta mönster i förändring av information, ta reda på vad som händer och därigenom förutspå framtiden.

Även noll-positiva går att dela upp i sju olika nivåer. Simon Baron-Cohens forskning visat sig att de som befinner sig på den lägsta nivån – alltså nivå noll – inte uppfattar några mönster alls. Förändringar passerar obemärkt och utan vidare analys.

Och eftersom deras hjärnor inte letar efter mönster kan de enkelt hantera förändringen.

Därefter följer förmågan att uppfatta mönster på empatiskalan. De som befinner sig på nivå två ser mönster när de blir utpekade (om de köper en mobiltelefon kan de lära sig att använda den genom att titta på hur någon annan gör men skulle inte klara av att ta reda på det själva).

De som befinner sig på nivå fem strävar mot vetenskap, matematik, musik och teknologi och andra mer analytiska områden där mönster är kärnan.

De gillar system och gör gärna listor över saker som ska göras. Men de systematiserar inte hela dagen lång, utan kan hantera oväntade förändringar i det sociala livet.

De som befinner sig på nivå sex kan däremot bara hantera ett mönster i taget. Och allt som är oväntat är som ett gift.

Här är kopplingen mellan systematiserande och empatiska mekanismer: om du befinner dig högt upp på systematiseringsskalan så är du mindre fokuserad på olovliga fenomen, som känslor, för att du kräver precision.

Utan en sådan hög grad av systematiseringsmekanism skulle människan aldrig ha lyckats åstadkomma sådana tekniska eller vetenskapliga innovationer.

”Vad skulle vi vara utan de noll-positiva?” frågar Simon Baron-Cohen retoriskt.

Vi har i våra kroppar gener för empati. Simon Baron-Cohen poängterar att uppväxten och miljön är viktig för vår empatiska förmåga, men han har i sin forskning funnit bevis för att miljöfaktorer samspelar med dessa gener.

Generna bidrar inte på egen hand till empatin, men de medverkar till att proteiner skapas vilket i slutändan – genom många små steg – innebär att de får långsiktig inverkan på empatin.

De som är noll-positiva tar sig upp på systematiseringskurvan samtidigt som deras empati sjunker. I deras fall kan alltså generna som ser till att de saknar empatisk förmåga också göra dem benägna för extrem systematisering.

Simon Baron-Cohen drar utifrån detta slutsatsen att det är olika gener som skapar dessa båda stadier.

Detta är en kontroversiell upptäckt, anser han själv och understryker gång på gång att det handlar om att gener och miljö samspelar.

”Men”, säger han, ”att påstå att empati enbart skulle påverkas av miljö är en betydligt mer kontroversiell hållning”.

Gratis lösning på många problem

I bokens avslutning poängterar Simon Baron-Cohen att ”empati är en av de mest värdefulla resurserna på jorden”, men att han saknar det som ett ämne på såväl politikernas som affärsvärldens agenda.

”Utan empati skulle våra relationer rasa samman, vi skulle såra varandra och vi skulle hela tiden skapa konflikter. I empatin finns en resurs till att motverka allt detta och i stället minska smärta och öka förståelse”, skriver han.

Även psykologin som vetenskap har ignorerat empatin under ett helt sekel.

”Jag tror att vi har tagit empati för given. Vi förväntar oss att empati ska utvecklas inom alla barn. Men vi gör väldigt lite för att själva få den att utvecklas”, skriver Simon Baron-Cohen.

Alla problem som doppas i empati blir möjliga att lösa. Den är lösningen på många problem mellan människor. Eller medarbetare.

Och till skillnad mot mycket annat i samhället – till exempel vapenindustrin och fängelser – så är empatin gratis.

Testa din EQ

Tillsammans med sina kolleger har Simon Baron-Cohen utformat ett test för att mäta människors empati. De kallar det ett EQ-test; en förkortning av empathy quotient. Testet fungerar utmärkt när det gäller att skilja dem som har svårt för empati från dem som inte har. Den bygger på ett stort antal påståenden som läsaren antingen ska hålla med om eller inte där skalan är:

A. Jag håller med helt och hållet. B. Jag håller delvis med. C. Jag håller delvis inte med. D. Jag håller inte alls med.

1. Jag kan lätt avgöra om någon annan vill komma in i en konversation.

2. Jag har svårt att förklara saker för andra som jag själv lätt förstår, om de inte förstår det omedelbart.

3. Jag gillar att bry mig om andra människor.

4. Jag har svårt att veta hur jag ska bete mig i en social situation.

5. Jag får ofta höra att jag har drivit min ståndpunkt för långt i en diskussion.

6. Det gör mig inget om jag är sen till ett möte med en vän.

7. Vänskap och relationer är något svårt, så jag föredrar att inte engagera mig i sådant.

8. Jag har ofta svårt att bedöma om någon är artig eller ohyfsad.

9. I en konversation tenderar jag att fokusera på mina egna tankar än på vad de som lyssnar kan tänka.

10. När jag var barn tyckte jag om att skära upp maskar och se vad som hände.

11. Jag kan snabbt uppfatta om någon säger en sak men menar något annat.

12. Det är svårt för mig att förstå varför vissa saker upprör människor så mycket.

13. Jag har lätt för att föreställa mig hur det är att gå i någon annans skor.

14. Jag är bra på att förutse hur någon kommer att känna.

15. Jag är snabb med att upptäcka om någon i en grupp känner sig tafatt eller obehaglig till mods.

16. Om jag säger något som någon annan uppfattar som stötande är det deras problem, inte mitt.

17. Om någon frågar mig vad jag tycker om hans eller hennes frisyr skulle jag svara ärligt, även om jag inte tyckte om den.

18. Jag kan inte alltid förstå varför någon skulle ha känt sig förolämpad av en anmärkning.

19. Att se människor gråta påverkar inte mig.

20. Jag är väldigt okänslig, vilket många tar för oförskämdhet, även om det är oavsiktligt.

21. Jag tycker inte att sociala situationer är förvirrande.

22. Andra människor brukar säga att jag är bra på att förstå hur de känner och vad de tänker.

23. När jag pratar med andra människor brukar jag hellre prata om deras erfarenheter än mina egna.

24. Det gör mig upprörd att se ett djur plågas.

25. Jag kan fatta beslut utan att låta mig påverkas av andras känslor.

26. Jag kan lätt avgöra om någon är intresserad eller uttråkad av det jag säger.

27. Jag blir upprörd om jag ser människor lida på nyhetsprogrammen på tv.

28. Mina vänner brukar vända sig till mig med sina problem eftersom de tycker att jag är väldigt förstående.

29. Jag kan känna om jag tränger mig på, även om den andra personen inte säger något.

30. Ibland får jag höra att jag har gått för långt när jag retas.

31. Jag får ofta höra att jag är okänslig, men jag förstår inte varför.

32. Om jag ser en främling i en grupp anser jag att det är upp till den att anstränga sig för att delta.

33. Jag är vanligtvis oberörd av att titta på en film.

34. Jag kan snabbt och intuitivt ta in hur någon annan känner.

35. Jag kan lätt lista ut vad en annan person kan vilja prata om.

36. Jag kan lätt se om någon döljer sina verkliga känslor.

37. Jag förstår inte medvetet reglerna för sociala situationer.

38. Jag är bra på att förutsäga vad någon vill göra.

39. Jag tenderar att bli känslomässigt involverad i mina vänners problem.

40. Jag kan uppskatta någon annans ståndpunkt även om jag inte håller med om den.

Så räknar du dina poäng: 

Du får 2 poäng om du har svarat A och 1 poäng om du svarar B på följande: 1, 3, 11, 13, 14, 15, 21, 22, 24, 26, 27, 28, 29, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40

Du får 2 poäng om du svarar D och 1 poäng om du svarar C på följande: 2, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 12, 16, 17, 18, 19, 20, 23, 25, 30, 31, 32, 33

Det här betyder ditt EQ:

0–32 poäng: Lågt.

33–52: Medel.

52–63: Över medel.

64–80: Väldigt högt.

Genomsnittet för kvinnor är 47 och för män 42.