Visby Ladies har haft sin svåraste bortamatch

Igor Skocovski sneglar mot in­­gången. Planet har precis landat. Snart ska passagerarna kliva in genom svängdörren.
”Sex veckor, om vi ska lära känna varandra ordentligt”, säger den långe coachen som svar på frågan om hur lång tid det krävs att bygga ett basketlag på elitnivå.

Problemet är att säsongen börjar om tio dagar.

”Kan vi få in rätt filosofi och rätt commitment så kan det bli bra”, säger han.

Säsongen innan tillbringade han i Wien, där han ledde Flying Foxes till mästerskapsseger och själv belönades med titeln Årets coach.

Nu är det september 2012 och han befinner sig på en liten flygplats på en – åtminstone för dagen – grå, blåsig och kall kalkstensö i Östersjön och väntar på förstärkningen. Till slut kommer de, amerikanskorna Michelle Miller och Cobi­lyn Hill samt italienska Taylor Wencis. Tillsammans med Igor utgör de kvartetten som ska frälsa föreningen.

”It can be good”, upprepar Igor Skocovski, liksom för att intala sig själv.

Säsongen som Visby Ladies står inför är lagets tjugonionde i den högsta svenska basketdivisionen för damer.

Den tjugoåttonde slutade illa, riktigt illa. En av lagets amerikanska stjärnspelare åtalades för att ha misshandlat en man i samband med en fest i Visby. Hon sparkades med omedelbar verkan ur klubben.

Händelsen fick resten av laget att tappa fotfästet. Likt en sten föll det ut ur den pågående kvartsfinalserien i basketligan.
Händelsen punkterade inte bara sä­songen, utan närapå hela klubben. ­Ordföranden hoppade av, tränaren fick inte förnyat förtroende, nyckelspelare sökte sig till andra klubbar.

I augusti 2012 höll föreningens styrelse ett krismöte om framtiden.

Där beslutades att laget, som länge varit Gotlands idrottsliga flaggskepp och som sju år tidigare hade gett ön ett SM-guld, skulle få ytterligare en chans. Det skulle göras en satsning på säsongen 2012–2013. Visserligen med det sansade målet att hålla sig kvar i den högsta divisionen. Det viktiga var att hålla dambasketen på Gotland vid liv.

In på planen klev Igor Skocovski.

”Basket ger mig möjlighet att ta mig någon annanstans. Det kan öppna upp andra möjligheter, man kan resa, man kan möta människor och kulturer”, säger Igor Skocovski över en kopp kaffe på ett kafé i Visby, några månader efter mötet med de nya spelarna på flygplatsen.

Han beskriver sig själv som ”ett barn av det gamla Jugoslavien”, där basket var lika populärt som fotboll och där idrott sågs som en biljett till ett annat liv.

18 års spelande ledde fram till en silvermedalj i de jugoslaviska mästerskapen. När han sedan ställde sig vid sidan om planen tog basketen honom ännu längre: först till Slovakien, sedan Österrike. Och nu alltså till Sverige.

Men var det verkligen det här Igor Skocovski menade med att ”ta sig någon annanstans”? För han fick ju inte bara en vintrig och blåsig småstad, utan ett helt nytt klimat för idrottsledarskap. Han fick en folkrörelse där alla ska få vara med, som utövas i kommunala gymnastikhallar och där det serveras hembakade bullar och kaffe i plastmugg i pausen på matcherna.

Han fick frivillighet och ideella krafter, men knappast synen på idrotten som biljett till ett annat liv.

Igor skakar på huvudet. Nej då, det mesta har motsvarat hans förväntningar.

Att vara coach i det här laget innebär att Igor Skocovski behöver hantera en rad kulturkrockar: mellan proffsspelare och amatörer, veteraner och juniorer (åldersspannet sträcker sig mellan 15 och 48 år, där för övrigt ytterligheterna utgörs av mor och dotter, Lotta och Elin Sjöberg), svensk konsensus och amerikansk elitism.

Dessa ska dessutom filtreras genom ett serbiskt temperament.

”Jag kan ärligt säga att det har varit svårt. De professionella spelarna spelar på en mycket högre nivå än de andra. Men vi förtjänar att gå vidare för vi spelar så bra.”

Men vad hände då, efter mötet med de tre spelarna på flygplatsen? Hur gick det att bygga ett lag på sådan extremt kort tid?

Åt helvete, kort sagt.

När basketligan tog uppehåll och Igor Skocovski åkte hem till Serbien för att fira jul hade laget förlorat elva matcher på raken. Igor hade skrikit, skällt och svurit sig igenom hela höstsäsongen.

Av alla kulturkrockarna var den mellan tränaren och laget störst, med avancerade spelsystem som ingen förstod, träningsmoment som ständigt avbröts och spelare som hellre undvek att göra fel än att försöka göra rätt.

Att leta fel är Skocovskis ledarfilosofi.

”Erfarenhet är alla våra misslyckanden, bara från dem lär du dig och bara utifrån dem är du beredd att verkligen gräva djupt för att åstadkomma förändring. När du har vunnit eller blivit framgångsrik är du inte lika benägen att gräva lika djupt”, förklarar han.

Men Igor Skocovski hade mycket att gräva i. Det gick dåligt.

Två av de tre spjutspetsarna – Hill och Wencis – åkte hem (den ena skadad, den andra höll inte måttet). Hela laget hängde med huvudet, Gotlands dambasket hängde mot repen.

Igor Skocovski själv övervägde att stanna kvar i Serbien.

En anledning till att Igor lät sig övertalas att återvända var att klubben erbjöd honom en assisterande tränare – Anders ”Leo” Pettersson, den före detta coachen som ledde Visby Ladies till SM-guldet 2005.

Nu blev han länk mellan Igor Skocovski och gruppens alla ytterligheter. Han kunde översätta Igors yviga och högljudda kommunicerande till konstruktiv feedback.

På träningarna i Södervärnshallen i Visby sågs han gå omkring och småprata med spelarna en och en. Igor talade till hela gruppen.

”Bad cop, good cop”, skämtar Igor om deras rollfördelning.

Att dela med sig av makten och ledningen är inget problem för Igor.

”Du måste acceptera andras idéer, filtrera dem och plocka ut något ur dem. Leo tillför ett nytt, fräscht synsätt på spelet, en optimism, det har förändrat klimatet.”

Om det beror på Leo eller något annat är svårt att säga, men precis efter julen 2012 börjar något hända med Visby Ladies. Spelarna blir mer samspelta. Leendena blir fler. Och målet för säsongen känns för första gången på länge realistiskt, för laget börjar vinna igen.

Och något hade hänt med Igor Skocovski. Långsamt hade det gått upp även för honom att hans sätt att kommunicera med laget inte är framgångsrikt.

”Det viktigaste jag har lärt mig av Visby Ladies är att man kan förändra saker genom att kontrollera sina känslor”, säger han.

Skrikandet och skällandet är ett uttryck för passionen men lika mycket ett manér.

”Jag kommer från Balkan. Vi är så hängivna sporten och vill alltid vara bäst. Om jag ger allt så förväntar jag mig lika mycket tillbaka. Jag gillar inte spelare som inte är hundra procent.”

När ett av säsongens mest avgörande ögonblick äger rum i början av februari ligger Igor Skocovski sjuk i influensa. Laget befinner sig på båten hem till Gotland från Oskarshamn. Kvällen innan har de spelat mot lundalaget IK Eos. En seger i matchen skulle ha säkrat slutmålet för säsongen.

Men Visbylaget förlorade med två ynka poäng och fortsatt spel i Damligan kommande säsong känns avlägset.

Men här, på båten hem, inser spelarna något: om Visby Ladies vinner sin sista match – mot Uppsalalaget Sallén – och andra lag på tabellens nedre halva förlorar finns en liten chans att faktiskt gå till slutspel.

De börjar prata. Plötsligt är alla fullt fokuserade på att vinna.

Kanske är det i det ögonblicket som Gotlands baskets framtid säkras.

Fyra dagar senare sitter spelarna åter­igen på båten på väg hem till ön. Med sig har de ett smärre mirakel.

För allt har gått Visby Ladies väg. Den positiva målbilden har kunnat infrias. När slutsignalen ljöd i Rosendalshallen i Uppsala stod det 65–74 på tavlan. Och även i seriens övriga matcher hade bollarna studsat Visby Ladies väg. Bortalaget hade vunnit matchen – och tagit sig till slutspel. Spelarna jublade som om de hade vunnit SM-guld.

Därmed är säsongen i praktiken slut. Visserligen vinner Visby Ladies den första matchen i den så kallade kvartsfinalserien, men sedan är det över. De avslutande fem matcherna bjuder på idel nederlag. Krafterna är slut.
Men förlusterna svider inte på långa vägar lika mycket som de före jul.

Blev Igor Skocovski Visby Ladies frälsare? Han lyckades ju infria förväntningarna och hålla kvar laget i den högsta divisionen. Han lyckades samla både sitt eget ledarskap och laget och prestera i ett läge när det såg som allra mörkast ut.
Hans blick är i varje fall rakare och tonen nästan stolt, där han sitter på samma kafé, på exakt samma plats, som två månader tidigare.

”Den största skillnaden mellan mig nu och när jag började här är att jag nu ser mer lugnt på sporten. Min passionerade stil ledde inte fram till det jag ville ha”, säger han.

Men nöjd är han inte. Han vill ju vinna.

”Utan disciplin öppnas ögonblick för motståndarna. Teamet responderade inte. Det var inte deras mening att inte vara disciplinerade. Det var ingens fel, det var något som hände, det var en lärdom vi behövde till nästa gång”, säger han.

Nästa gång, ja. Blir det en sådan?

Igor slår ut med de långa armarna. Han har förklarat för styrelsen att han kan tänka sig att stanna kvar, om föreningen börjar jobba mer professionellt och renodlar ledarrollen, så att han kan koncentrera sig på coachrollen och inte behöva ägna sig åt administration och planering av det praktiska runt laget.

Nu väntar han på besked.

Några veckor senare tömmer Igor Skocovski sin lägenhet och tar båten från Gotland. Ytterligare några veckor senare meddelar Visby Ladies styrelse att före­ningen går i graven. Bara för att omedelbart återuppstå som ett aktiebolag.

Igor Skocovskis tankar om en mer modern organisation har blivit verklighet.

Trots detta väljer han efter några månader att flytta till Slovakien, där han under säsongen 2013–2015 är coach för BK Petrzalka i Bratislava.

Han är glad för sin nya arbetsplats.

”Det är en klubb känd för sitt arbete med unga talanger. Varje år kommer det fram nya landslagsspelare så det finns enorma möjligheter”, säger han.

Men dörren till Visby Ladies är inte helt stängd. I synnerhet inte sedan han sett att klubben tar steg i den riktning han önskar.

”Att vara en del av det laget gav mig helt nya basketerfarenheter, jag mötte underbara människor och har fått många vänner. Jag kommer gärna tillbaka till Gotland, både för arbete och nöje.”

Kanske kommer han då att tas emot som mannen som räddade basketen på Gotland.

Fredagen den 27 september inleds Basketligan 2013–2014. Visby Ladies möter i första matchen Northland Basket.