Turbochefen Thomas Mattsson vägrar varva ner

Thomas Mattsson mejlar klockan 05.51. Ursäktar sig med att han sitter i en taxi på väg ut till Arlanda. Han och en Bonnier News-delegation är på väg till ett tidningsbesök i Norge. Han vill tidigarelägga vår intervju. Till klockan 07.00 morgonen därpå, eftersom han ”behöver hantera en styrelsefråga” ungefär så dags som de flesta andra börjar jobba.

Det är tydligt. Han har inte ägnat de senaste månaderna, sedan han den 12 juli på dagen lämnade posten som chefredaktör och ansvarig utgivare på Expressen, till att varva ner. Han är inblandad i flera projekt på Bonnier News och kommer att vara kvar till årsskiftet.

Med fullständig självklarhet visar han mig in i chefredaktörsrummet. På en kapphängare hänger fortfarande hans svarta slips, trots att rummet numera disponeras av tillförordnade chefredaktören Klas Granström.

”Har man en gång varit chefredaktör för en stor tidning är man nog alltid det.”

Thomas Mattsson lägger sina två mobiltelefoner bredvid varandra. Under vårt samtal har han hela tiden ett öga på den strida ström av meddelanden och push­notiser som trillar in.

Han har inte hunnit sakna känslan av makt, säger han. Inte än.

”Jag är ju här varje dag så den känslan har inte infunnit sig. Just nu är vi i en konstig mellanperiod. Jag gör olika uppdrag. Jag har till och med varit i företagsledningen och pratat efter att jag slutat. I och med att tidningen inte fattat beslut om vem som ska bli ny chefredaktör är de som leder tidningen, Klas Granström och Karin Olsson, människor som jag har anställt en gång i tiden. Frågan kommer att infinna sig känslomässigt om det skulle bli en person som jag inte vet vem det är.”

Karin Olsson är kulturchef och ställföreträdande utgivare.

Det är kanske först när något stort händer och han står utanför händelserna på redaktionen som han inser att han inte längre kan lägga sig i besluten. Men även det avhänder han sig.

”Det hade jag nog ändå inte gjort, det är så i teorin men redaktionen är självgående.”

Thomas Mattsson har jobbat 25 år på Expressen, varav 18 år i redaktionsledningen. De senaste tio åren som chefredaktör och ansvarig utgivare. Under den tiden har världen spottat ur sig ett antal stora nyhetshändelser som krävt sin chef: Michael Jackson har dött, USA har fått sin första svarta president, svininfluensan har satt skräck i människor, kriget i Syrien har utbrutit, Ryssland annekterat Krimhalvön, den politiska makten i Sverige skiftat, stora bränder har härjat, vi har haft massinvandring, satirtidningen Charlie Hebdo utsattes för attentat, journalist­erna Martin Schibbye och Johan Persson fängslades – och frigavs, Sverige har tagit plats i EU:s säkerhetsråd, Wikileaks, Panama­läckan, Metoo, Swedbankskandalen och en liten flicka vid namn Greta inledde en skolstrejk. För att nämna några.

Men han har också varit med om hur medielandskapet förändrats, hur mobilerna tagit över våra liv, det mesta digitaliserats och papper alltmer ersatts av rörliga medier.

”Jag trodde att det redaktionella arbetet, att sitta med förstasidan och löpsedeln, skulle vara mitt huvuduppdrag. Jag hade helt underskattat den digitala transformationen som slutar med att jag sitter i möten med representanter från Google, Facebook eller diskuterar affärsidéer med Apple snarare än diskuterar om vi ska starta en klimatredaktion, vilket vi borde ha gjort redan 2015 och inte först nu.”

Han svarar fortfarande inte på frågan om han fick sparken eller sa upp sig. Hänvisar bara till att någonstans under alla diskussioner med Bonnier News vd Anders Eriksson kom de fram till att Expressen skulle ha en annan chefredaktör.

”Utgivarskapet kan man byta på sekunden. Det är därför man har en ställföreträdande. Men det finns mycket annat kring verksamheten, och om man slutar i något slags samförstånd kan man avveckla under lugnare former”, säger han och berättar om företrädare till honom som kastats ut på dagen och där vaktmästaren kommit på hembesök på kvällen för att fråga om det finns några recensions­exemplar av böcker som ska återlämnas ­till tidningen.

”Att vara vd eller chefredaktör, eller kanske statsråd, är de enda jobb där man kan få sluta på sekunden. Från den stund man har uppdraget går man egentligen och väntar på att man inte ska ha det längre.”

Går det att förbereda sig på detta?

”Där är mitt svar tveklöst ja. Man måste göra det. Om man inte förstår det förstår man inte heller att de uppdrag som man har på den nivån är uppdrag man har till låns på kort eller lång tid.”

Förbereder sig gör man genom att vara medveten om att det när som helst kan hända, menar han.

”En hög chef har sannolikt tvingats fatta beslut om att andra chefer i lägre positioner ska sluta. Det är konstigt om man inte tänker på att det är en pyramid. Även om man är högt upp finns det folk högre upp som styrelse eller ägare.

Därför är det viktigt att man i sitt sociala liv och inför sig själv inte lurar sig att tro att det kommer att vara för alltid. Har man ett jobb där man blir igenkänd och människor förhåller sig till den person man är i sitt uppdrag, då behöver man ännu mer distans.”

Hur har du skapat den distansen?

”Det är jättesvårt eftersom folk kommer fram, inte för att fråga vad klockan är utan för att de har åsikter. Även i det privata blir man en företrädare för verksamheten, vilket man måste tänka på när man yttrar sig i olika sammanhang. Man måste tänka att en del av den kritiken man får är berättigad, men också att man får hat, hot, kritik som är helt grundlös.”

Det har suttit affischer på elskåpet utanför Thomas Mattssons hus som handlat om att han är en landsförrädare eller att han sålt ut Sverige. Ofta har hoten kommit från högerextrema människor. Thomas Mattssons porträtt var med när Nordiska motståndsrörelsen (NMR) marscherade utanför bokmässan förrförra året.

För att inte privatpersonen Thomas Mattsson ska förväxlas med chefredaktören Thomas Mattsson släpper han ut väldigt lite information om sig själv. Det är inte tal om att få fotografera honom hemma eller att han ska ge oss några bilder på sin familj. Det handlar om att skydda sig själv och sin omgivning, men också om att rollerna inte ska blandas samman.

”Jag har inte sett att Expressen blir en trovärdigare, bättre och större tidning om jag delar med mig av mina privata semesterbilder. Jag tror till och med att jag blir en bättre chef om jag har ett professionellt förhållande till jobbet och inte blandar ihop rollerna för mycket.”

Distansen hålls även till medarbetarna. Han berättar utan omsvep att ingen av hans medarbetare, inte heller några chefer, har varit hemma hos honom. Varken på middag eller något annat.

Thomas Mattsson var 19 år gammal när han kom till Expressen från Enköpings-Posten. Han blev snabbt känd för att sova över på jobbet.

”Nej eller ja. Sådana myter ska man inte dementera eftersom de säkert håller fler människor på tåspetsarna”, säger han med ett skratt.

Men han tycker varken att han jobbat för mycket eller offrat sitt privatliv.

”Det är klart att det är hög arbetsbelastning, det handlar om att ha ansvar dygnet runt. Men jag har inte kommit in förrän vid halv nio på morgnarna. Barnen har gått till skolan och jag till jobbet.”

I andra intervjuer har han dock berättat om att han tvingats skicka barnen till skolan i taxi.

”Om jag inte varit ute på resa eller haft kvällsengagemang har jag gått från jobbet vid femtiden, förmodligen tidigare än mina företrädare. Det fanns de som satt kvar till nio. Det har inte jag behövt göra. Vi lever i en modern värld. Sedan vet jag att jag måste läsa lite texter eller vara med på något telefonmöte senare på kvällen.”

Så länge han har tillgång till telefonen har det inte varit något problem för honom att bära det ständiga ansvaret. Dygnet runt. Det är klart att han måste ta ett samtal då och då även under en middag och som sagt hålla telefonmöte vid 21.30.

Han har varit föräldraledig. Tio månader med första barnet och något kortare med det andra.

”Jag var bara chefredaktör för det digitala när jag fick barn, men även om man inte kan vara operativ under en föräldraledighet kan man läsa mejl och hålla sig informerad om verksamheten.”

Digitaliseringen har varit den första och största ledarskapsutmaningen.

”Det är väldigt utmanande med den snabba omställningen. Det har utsatt verksamheten för ett strukturellt tryck. Vi är ungefär lika många personer som jobbar här som när jag började, men det är tajtare bemannat, alla är mer specialiserade. Varje person har ett helt annat krav på sig att vara på sin plats och leverera. Pressen på den enskilda medarbetaren har blivit större, det gör också att pressen blivit större på cheferna.”

Den andra utmaningen har varit att målen blivit synligare. När Thomas Mattsson tillträdde som redaktionschef fanns det knappt en budget utan man fick en totalsumma att disponera. I dag är redaktionen tapetserad med digitala skärmar som hela tiden rapporterar hur väl man levererar mot målen.

”Nu är det rött eller grönt på varje tavla. Synligheten för medarbetarna är större, och indirekt blir kravet på chefen att följa upp det större.”

Expressens redaktion är tapetserad med digitala skärmar som hela tiden rapporterar hur väl man levererar mot målen.

Den svarta slipsen som fortfarande hänger kvar på rummet hör till den tredje ledarskapsutmaningen.

”Det mest utmanande är att ha medarbetare som utsätts för farligheter. Och att det är jag som försätter dem i de situationerna. När som helst kan någon knacka på dörren och jag måste ta på den svarta slipsen, åka och knacka dörr hos medarbetares anhöriga och sedan ställa mig framför en tv-kamera. Även om det inte har hänt.”

Thomas Mattsson reser sig, letar länge i portföljen, hittar tuben med Helosan­salva, smörjer in händerna, sätter sig i stolen igen och slutar inte prata förrän han får frågan om vad han ska göra nu och om han har en konkurrensklausul.

”Jag har ett avtal som jag inte kommenterar. Allt är konfidentiellt överenskommet. Men jag får jobba i branschen i någon mening. Det kommer många förslag av skilda karaktärer. Men om man ska ut­­veckla sig och lära nya saker ska man nog vara kvar inom sitt kompetensområde men ändå göra något som är lite annorlunda. Jag ska inte bli bagare eller starta hotell.”

En brutal insikt har han fått sedan han avgick som chefredaktör och ansvarig utgivare.

”När du inte längre är högsta chef äger du inte längre din egen kalender. Att vara chefredaktör är utåtriktat, mycket sker i det här rummet. Jag kallar till möten, kallar in folk, bestämmer när möten ska vara och har jag styrelsemöte lägger jag mina egna chefsmöten runt det. Nu kliver jag in tidigt på morgonen på diverse kaféer för att ha möten och upptäcker att massor av människor redan är igång och jobbar. Jag jobbar inte mindre än förr, men jag jobbar faktiskt mycket tidigare, ­det har varit en chock.”

Klockan är kvart över åtta på morgonen. Den tidigare så tomma redaktionen börjar fyllas på. Några börs-vd:ar leds förbi chefredaktörsrummet på väg mot tv-studion. Tillförordnade chefredaktören Klas Granström kommer in på sitt rum och hänger av sig ytterkläderna.

”Får vi låna ditt rum fem minuter till?”, säger avgångne chefredaktören.

Vi avslutar. Han samlar ihop sina telefoner och hastar ner för att möta Tomas Franzén, styrelseordförande för både Bonnier News och Expressen. Än är Thomas Mattsson inte ens i närheten av att varva ner.