Ishtar Touailats resa – mot alla odds

Foto THRON ULLBERG
Publicerat 2018-08-29

Utmärkelserna haglar över Ishtar Touailat. Hon är serieentreprenör och it-chef på Tieto, nyligen listad av Chef som en av framtidens ledare. Men framgången kommer till ett högt pris. Ofta har hon brutit destruktiva mönster och gått sin egen väg. Men revansch är inte hennes främsta drivkraft.

Året är 1999. Det är mitt i vintern. Inne på tågstationen i den lilla staden i Mellansverige söker människor från samhällets utkant skydd mot kyla och blåst. En person skiljer ut sig mer än andra i den brokiga mängden.

På det kalla stengolvet ligger en flicka. Hon har rullat ihop sig och i famnen håller hon hårt om några få ägodelar i en plastpåse. För flickan är det här kulmen på år av misär. Men nu bestämmer hon sig. Hon ska ta kontroll över sitt eget öde. Hon förfogar själv över sin lycka.

I dag är Ishtar Touailat en stigande stjärna inom tech-industrin. Efter att ha drivit flera framgångsrika startups arbetar hon nu som innovationschef på Tieto.

Utmärkelserna haglar. Årets innovationsängel, Sveriges 101 supertalanger, en av näringslivets viktigaste kvinnor enligt Veckans Affärer, Årets it-kvinna, Framtidens kvinnliga ledare och en av tolv framtida ledare listade i tidningen Chef.Vid sidan av jobbet driver hon ett antal projekt helt utan vinstkrav, bland annat med syfte att få in fler tjejer och kvinnor i teknik och business under mottot ”pay it forward”.

Vad krävs av en människa för att hon ska bryta ett extremt destruktivt mönster, gå fullständigt mot strömmen för att så småningom leda andra i den riktningen? Hur lyckas en före detta hemlös 14-åring som ingen tror på att bli en av landets mest omtalade chefer?

Det här är berättelsen om en individ som vill överleva till varje pris, som vill rädda sig själv för att i slutändan kunna rädda andra.

”Jag har tvingats arbeta väldigt hårt för de saker jag velat uppnå i livet. Men jag har också haft tur. Jag hade aldrig varit så centrerad och kraftfull som jag är i dag om det inte hade varit för mina erfarenheter. Jag känner att det är min skyldighet att hjälpa andra som inte är lika starka som jag”, säger Ishtar Touailat.

Hon är en person som kräver fria tyglar och vill maxa livet. Hon leder med stenhård tro på jämställdhet, rättvisa och människors kreativa förmåga. Hon gör inte affärer med personer som inte delar hennes värderingar och lämnar allt som bryter ner henne. Men priset hon har fått betala är högt.

”Jag har lämnat människor bakom mig därför att jag visste att det var de eller jag, och det gör fruktansvärt ont.”

Ishtar Touailat föddes rakt in i en miljö som präglades av flykt, uppbrott och trauman.

Vid första minnet av föräldrarna är hon fyra år gammal. Mamman sitter på huk och tar emot henne. De har inte setts sedan Ishtar var åtta månader.

Mamman kommer från en förmögen familj i Saddam Husseins Irak. Morfar är känd politiker, affärsman och regimkritiker. Familjens stora hus ligger i samma exklusiva område som diktatorns palats. Av politiska skäl vågar inte Saddam avrätta Ishtars morfar, men han åker in och ut ur fängelse. En dag är diktatorns tålamod slut. Under hot om avrättning tvingas hela familjen fly, mitt i natten utan att kunna ta med sig något. För att skydda barnen skickas syskonen till olika platsen i världen. Ishtars mamma hamnar i Minsk för att utbilda sig till arkitekt.

Här träffar hon en politiskt radikal man som kommer att bli Ishtars pappa. Han har tvingats lämna Marocko efter att ha startat uppror och upplopp mot koranskolorna och det religiösa etablissemanget. Han är ett hot mot regimen och får ett pris på sitt huvud. Föräldrarna ser ingen annan utväg än att skicka bort den revolutionäre sonen. Han sänds till Minsk.

Ishtars bror föds och sedan Ishtar. Men när familjen bestämmer sig för att flytta till Sverige får inte den knappt ettåriga Ishtar följa med. Hon får i stället flytta till mormor och morfar som nu bor i Syrien. Tills den dag då hennes pappa kommer och hämtar henne.

”Jag minns precis hur det ser ut när jag träffar mamma första gången, hur det ser ut i hallen, vad hon har på sig och hur hon lyfter upp mig. På kvällen har de en fest för familj och vänner för att fira att jag kommit hem.”

”Ingen trodde att det skulle bli något av mig, utan att jag skulle bli knarkare.”

Men svårigheterna börjar nästan meddetsamma. Ishtar är traumatiserad efter att ha lämnat mormor, morfar och den endast tio år äldre mostern som hon sett som sin syster. Hon visar tydligt att hon inte känner sig hemma och hon knyter inte an till mamman.

Snart skiljer sig föräldrarna, barnen bor kvar hos mamman och är ofta ensamma på dagarna. Ishtar är fyra år och sitter själv i lägenheten med en bror som bara pratar ryska, själv kan hon endast arabiska. Barnen får försöka klara sig själva, men det sker en del olyckor. En gång är Ishtar nära att bränna upp lägenheten.

”Jag har aldrig fått lära mig vad som är rätt och fel. Det har gjort mig väldigt ofiltrerad. Ibland är det bra men det har också skapat problem eftersom man inte alltid kan säga saker bara för att det är sant. I dag är jag bättre på att kommunicera och kan vara diplomatisk om det behövs. Men frånvaron har också gjort mig till en pusher, en ’go-and-getter’. Jag tar det jag vill ha.”

Åren går och Ishtar upplever att relationen till mamman blir allt mer dysfunktionell, full av konflikter och uppslitande gräl. Slutligen når den en punkt där Ishtar känner att hon drivs att göra saker som hon inte vill, där hon blir en person hon inte vill vara. En kväll kulminerar det och hon tar ett beslut.

”Jag gick in i min brors rum och sa att nu måste jag härifrån. Min bror svarade, ’jag vill inte heller vara kvar’. Vi lämnar tillsammans.”

Ishtar är 12 år när hon och brodern flyttar hem till pappan.

Men det nya livet blir inte vad hon hoppats. Ishtar upplever att hon går ur askan i elden. Hon möter missbruk och misär på nära håll.

”Varenda gång jag höll i handtaget till lägenheten kände jag en våg av ångest. Det var som att gå in i ett mörker, jag hade ingen aning om vad som skulle hända. Det kunde vara bra, men det kunde också vara rena helvetet.”

Hon har två grupper av vänner. Kompisarna i skolan som kommer från bra och välordnade hem. De representerar det normala. Men Ishtar söker sig också till ungdomar som är trasiga, som är mer som hon.

”Det var ett stort gäng med folk i alla åldrar från alla sociala miljöer som höll ihop. De knarkade, bodde på gatan, kom från trasiga hem där det förekom våld och missbruk. Egentligen kände jag mig mer hemma hos dem. Man behövde inte förklara något, alla fattade ångesten och smärtan man kände.”

Vi är nu framme vid vinternatten på tågstationen. Ishtar har flytt för andra gången och det är då hon bestämmer sig. Hon ska klara sig själv. På morgonen går hon till skolan, precis som vanligt och har prov i samhällskunskap. Sedan påbörjar hon det systematiska arbetet med att hitta bostad och försörjning.

Hon är bara 14 år men tvingas gång på gång ta livsavgörande beslut. Hon får tag i ett svart lägenhetskontrakt. Hon slåss med näbbar och klor för att hitta ett jobb.

För vem anställer en 14-åring? Men hon lyckas genom att använda samma krafter som hon använder än i dag när hon driver projekt. En blandning av hårt och enträget arbete, hög energinivå och socialt nätverkande.

”Den egenskap jag avskyr mest är folk som ältar och är martyrer. Jag har en regel och det är att jag bara får vara ledsen några timmar, sedan är det bra. Det är en stor del av min personlighet.”

Hon arbetar nattetid på en pizzeria för att försörja sig men sköter skolan minutiöst och får bra betyg.

”Som tonåring tillät jag mig inte heller att stanna upp och rannsaka mig själv. Jag var bara fokuserad på att ta mig framåt. Jag la ingen energi på det som inte gav mig något. Även om jag har varit extremt emotionell i hela mitt liv och har känslorna utanpå har jag samtidigt varit extremt rationell.”

Ur Ishtar Touailats fotoalbum:

Upptagen i telefonen
En av få bilder från sin barndom och tonår som Ishtar har tillgång till i dag. ”Jag växte ju mer eller mindre upp själv.”
Kungligt besök
Starta eget-dagen som Ishtar drog igång på Stockholms universitet fick besök av Prins Daniels Fellowship 2014.
Nybakad entreprenör
När Ishtar startade sitt första företag fick hon plats i en inkubator tillsammans med ett gäng andra entreprenörer

Ishtar Touailat

Ålder: 32 år.

Gör: Head of Innovation Incubation, Tieto Data-­Driven Business.

Bor: Lägenhet i Stockholm.

Karriär: Säljare, kandidatexamen i sociologi. Grundare av Studentkompetens, acceleratorn Women in Business, Startup Bootcamp, Europas största entreprenörskurs: Starta eget och Starta eget-dagen vid Stockholms universitet. På Tieto sedan 2017.

Tre dagar efter studenten lämnar hon småstaden för att komma närmare Stockholm. Hon säger inte adjö till någon. Bor i andrahand i Södertälje och jobbar i butik. Koncentrerar sig på att bli vuxen.

”Ingen trodde att det skulle bli något av mig, utan att jag skulle bli knarkare. Jag visste själv att jag satt på ett hav av kunskaper och idéer men ingen tyckte att det var vatten värt.”

Den stora förändringen kom när hon började plugga. Genom att bli sociolog hoppades Ishtar kunna göra något för världen som hon nu förstått är ganska hemsk överlag. Insikten har gjort henne cynisk men den ger också bränsle till hennes extrema kämparglöd.

Idén till sitt första företag, Studentkompetens, fick hon när hon upptäckte hur svårt det var för studenter att hitta en arbetsplats där de kan göra sina examens-arbeten.

Hon lyckas få med sig studierektorer och företag och skapar en webbaserad lösning som matchar exjobb med studenter, och som i dag även innefattar doktorander och forskare.

”Jag fattade inte att jag höll på att starta företag, jag var bara intresserad av att lösa ett problem.”

Men pengarna börjar rulla in, Ishtar får uppmärksamhet och bekräftelse, bjuds in till panelsamtal och debatter.

”Det var så jag upptäckte min passion för entreprenörskap. Jag tyckte att det var så roligt att bygga företag, se hur jag kunde göra ’impact’ och förändra saker.”

Men hon tyckte inte att den allmänna bilden av entreprenörslivet som en räkmacka stämde och hon blev besviken när hon såg hur få kvinnorna var i startupbranschen. Ännu ett problem att bita i. Starta eget- kurser följdes av Starta eget-dagen och bootcamp för kvinnliga entreprenörer, för att nämna några av de projekt hon har startat.

I dag kan Ishtar med lätthet kalla sig serieentreprenör. Och trots att hon sedan något år tillbaka är innovationschef på it-bolaget Tieto fortsätter hon i snabb takt att skapa projekt.

”De visste vad de gjorde när de headhuntade mig. Jag vill inte jobba för att tjäna pengar. Då skulle jag bli olycklig. Jag kan bara vara så här framgångsrik om jag får göra det jag vill. Som arbetsgivare måste vi se till att fler får följa sin passion. Det är så människor blir produktiva.”

”Jag arbetar för en inkluderande kultur och vågar utmana personer som inte agerar utifrån våra värderingar. Det handlar om handlingar i vardagen. Jag går in och ifrågasätter. Jag vågar vara jobbig. Vem är jag om jag inte står upp för mina värderingar? Hur kan jag säga att jag är feminist om jag inte står upp och tar ställning?”

Hon är bara intresserad av att leda, men hon säger att man måste börja med att leda sig själv.

”Och du måste ställa dig bakom dem du ska leda. En riktig ledare är villig att kavla upp ärmarna varje dag oavsett skitgöra. Lyckas alla andra så lyckas du.”

Under hösten lanserar Ishtar projektet Futuristas. ”Ett movement”, kallar hon det. Utbildningar där kvinnor får möjlighet att höja sin digitala kompetens, ett sätt att förbättra chanserna för kvinnor att ta fler ledande positioner i samhället.

Till projektet har hon knutit en mängd framgångsrika och välkända personer. Här föreläser experter inom AI, digitalisering, framtidens affärer, framtidens sjukvård och många andra områden. Vinsten från kurserna går direkt in i ett it-bootcamp för kvinnor i Tanzania.

Det går fort i Ishtar Touailats liv. Vem hon kommer att vara om tio, eller om bara ett år, har hon ingen aning om.

”Jag älskar att utvecklas. Samtidigt har jag alltid varit tvungen att transformera mig för att kunna vara agil och anpassa mig efter de situationer jag hamnat i.”

”Min drivkraft är inte revansch, eller att visa att jag klarade mig trots att ingen trodde på mig. Jag bryr mig inte om vad andra tycker om mig, jag har inget behov av upprättelse. Min drivkraft är att få göra det jag tycker om och vara lycklig”, säger Ishtar Touailat.

lotten_ny
redaktör Ledarnas medlemstidning
Brinner för framtidens ledarskap och organisation.