Chefen som blev världsmästare

Foto EMILY DAHL
Publicerat 2019-03-14

Malin Kleinsmith har två parallella karriärer. Hon är kommunal enhetschef och världsmästare i armbrytning. Och kombinationen gör henne till en bättre chef, menar hon. Armbrytningen blev också hennes räddningsplanka under en tuff uppväxt.

De två medarbetarnakontaktcentret på Sollentuna kommun tycker att det är väldigt roligt att deras chef glömt att anmäla Chefs besök i bokningssystemet. Det är inte varje dag de kan plocka poäng på något som chefen är på dem om. Jag blir i varje fall insläppt och sju våningar upp i det bruna kommunhuset möter mig enhetschefen, Malin Kleinsmith – tillika nybliven världsmästare i armbrytning.

Sent i höstas nådde hon sina drömmars mål. Efter 24 års hård träning och tre VM–silver fick hon kliva högst upp på pallen under världsmästerskapet i Antalya. Hon tog guld i den tuffaste klassen, under 65 kilo, högerarm, med över 16 deltagare.

”Det hade varit tufft att träna. Jag hade haft järnbrist, varit trött och yr. Men när jag vaknade på morgonen kände jag att allt var rätt. Det pirrade i kroppen”, berättar hon.

”Jag hade vunnit VM men allt jag tänkte på var hur det skulle gå på konferensen.”

Hon mötte Olga Shlizhevskaya från Kazakstan redan i kvalet, och besegrade henne. Och även om hon nu avslöjat sin explosiva stil var hon fortsatt segerviss.

Hon satte sig ner, kopplade bort världen, mediterade. Hennes sedvanliga visualisering, att oavsett vilken hand som kom framför henne skulle hon vinna, se det för sin inre blick, hjälpte henne att släppa nervositeten och hålla fokus.

Malin Kleinsmith besegrade varje motståndare i tävlingen, och väl uppe vid finalbordet mötte hon kazakstanskan igen. Hon hade sin taktik klar. När Olga Shlizhevskaya flyttade armbågen såg Malin sin chans. Hon tryckte på åt samma håll och fick ner hennes arm.

”Och så vann jag mitt VM-guld. Äntligen!”

Dagen efter är Malin Kleinsmith tillbaka på serviceenheten i Sollentuna. Allt är som vanligt. Hon ska hålla en dragning på avdelningskonferensen nästa dag för 70 personer. Dessutom ska det presenteras att hon tagit över ytterligare en grupp och även blivit chef för internservice.

”Jag hade vunnit VM men allt jag tänkte på var hur det skulle gå på konferensen.”

Malin Kleinsmith

Gör: Enhetschef på Sollentuna kommuns kontaktcenter och chef för internservice.

Ålder: 39 år.

Familj: Två barn, 6 och 11 år.

Bor: Stockholm.

Karriär: Chef för gruppbostäder. Arbetsledare för kontaktcenter i Hässelby Vällingby socialförvaltning, chef för Järfälla servicecenter.

Läser: Massor av psykologi. Just nu allt om särbegåvning. ”Jag har alltid trott att jag hade adhd, men någon föreslog att jag kanske är särbegåvad.”

Bevisligen går det att kombinera en framgångsfylld chefsroll med en idrottskarriär på världsnivå. Nyligen skrev Chef också om att många framgångsrika chefer har en tidskrävande hobby eller idrott och att det ger fördelar i ledarskapet.

Men då många kämpar för att få en vanlig vardag att gå ihop undrar man hur hon hinner med. Vad hon får offra? Vad driver henne att kämpa och bli framgångsrik på så olika arenor? Och hur påverkar det hennes ledarskap?

”Inom armbrytningen måste man vara målinriktad och uthållig. Du kan inte träna när du vill utan måste gå efter ett program. Det är samma på jobbet. Om du vill nå vissa mål måste du ha delmål. Och du måste kunna få med dig folk.”

”Träna är dessutom det du ska göra när du är stressad”, säger Malin Kleinsmith, som har tredubbelt så många medarbetare som de flesta av hennes chefskolleger.

”Då försvinner adrenalin- och kortisolpåslaget ur kroppen. Det faktum att jag tränar hårt gör att jag pallar hög stress. På det stora hela tror jag att mitt jobb tjänar på att jag tävlar.”

Men visst, armbrytningskarriären är tidskrävande. Malin Kleinsmith tränar tio timmar i veckan. Mestadels på gym.

”Jag gillar inte när folk säger att de inte har tid. Jag har en jättestor enhet, jag har barn och jag tränar otroligt mycket. Men så får jag också gå upp klockan fem på morgonen och klara av det innan jobbet.”

Och, medger hon, hon har fått välja bort att träffa en ny kärlek efter skilsmässan.

Ganska ofta får hennes barn följa med till gymmet och sitta med en Ipad. På somrarna jobbar hon ofta när hennes chefskolleger tar semester, då är hon också tillförordnad chef för avdelningen. Sin egen semester förlägger hon till vår och höst när tävlingarna är.

”Det är klart att jag känner en viss stress när jag kommer tillbaka för att jag har varit ledig mitt i pulsen.”

Bilder ur Malins fotoalbum

Titta, en snigel!
Malin Kleinsmith, två år, hemma i köket. I handen bakom blomman håller hon sin senaste upptäckt, en snigel.
Studenten med kompisar
När Malin Kleinsmith tog studenten jobbade hennes föräldrar. Hon fick åka hem till en kompis firande i stället.
Första stora tävlingen
Bilden av Pekka Pekkö till ”Mitt i Tyresö” som gjorde reportage när 16-åriga Malin vunnit Nordiska mästerskapen.
Hålla föredrag
"Jag pratar om de förbättringar vi gjort för att förenkla och korta ner ledtiden för att kunderna ska få sitt ärende snabbare löst.”
Älskade ungar
Kela, 11 år, och Cade, 6 år, är Malin Kleinsmiths stora kärlekar i live
Chef och vän för livet
"Min första chef, förebild och extramamma Inga-Maj Jernberg, med min son Cade.”
Lucia på jobbet
”På mitt jobb på handikappom- sorgen när jag var 23. Har vita kläder för jag varit lucia på kontoret.”
Längst upp på prispallen
VM-guld i Antalya. Malin sjunger nationalsången tillsammans med bästa armbrytarkompisen Fia Riesek som kom på tredje plats.
Instamoment
”I still have both feet on the ground after winning this world title. It doesn’t change who I am. Just a normal day.”

Men för henne har det inte funnits ett val. Tvärtom, hon var beredd att tacka nej till sin första anställning för att kunna resa och tävla. Armbrytningen har följt henne genom livet sedan hon var femton.

”En av mina fritidsledare var armbrytare och höll en tävling på fritids. Den som vann skulle få åka på en riktig tävling i Eskilstuna. Jag fick åka och kom trea. Sedan var jag fast.”

Armbrytningen har haft en större betydelse i livet än så för Malin Kleinsmith. Det är den som räddat henne, menar hon.

”Jag har just nu kontakt med en barndomskompis på Facebook som sitter på behandlingshem och som varit hemlös. Vi kommer från samma ställe, umgicks med samma personer. Hur kommer det sig att det blev så här?”

Hon skakar på huvudet.

”Starka kvinnliga förebilder”, säger hon som svar på sin retoriska fråga.

En av hennes förebilder är den person som hon också upplever har sårat henne mest. Hennes mamma.

”Ja, allt är inte svart eller vitt. Jag upplevde henne inte bara som hemsk. Det är hon som har gett mig jävlar anamma, som lärt mig att ta för mig som kvinna. ’Du ska aldrig ha en fiskhand. Och du ska titta folk i ögonen’, sa hon alltid. Det var också hon som gick hem till den familj där pappan misshandlade mamman och barnen, bankade på dörren och skrek ’vad håller du på med?’.”

Men förhållandet till mamman var komplicerat. Hon kände att hennes syskon fick mer beröm och blev sedda av sin mamma på ett annat sätt än hon. Till och med när hon kom hem och berättade att hon vunnit en tävling eller blivit intervjuad om sin framgång i tidningar.

”Eftersom min mamma fick fem barn på fem och ett halvt år var det så fullt där hemma. Jag höll mig borta. Jag bodde mycket hos kompisar. Och när jag väl kom hem öppnade jag alltid dörren försiktigt, för att känna på vilket humör hon var.”

Hon säger att hennes pappa var snäll och stöttande, men att hon saknade båda sina föräldrars närvaro på tävlingarna.

De bodde i ett miljonprogramsområde utanför Stockholm. Hon växte upp med ett tajt gäng ungar ute på gården. De hängde med alkoholister, passade trappuppgången åt missbrukare som skulle skjuta upp en sil, någons syrra blev misshandlad av sin man, någon annan mördad, många hamnade hos socialen. Hennes kompisar började boffa bensin. Malin Kleinsmith ville också testa men vågade inte. Dels av rädsla för sin mamma, dels av rädsla för att tappa kontrollen. Och så hade hon sin armbrytning.

”Jag kom bort från det värsta. Jag var på träning när de andra snodde grejer på bensinmacken och började med tyngre droger.”

Antingen går man under eller så går man vidare, resonerar Malin Kleinsmith.

”Jag fick bygga upp mig själv. Jag tror att jag är en sådan som hittar motivationen inom mig.”

Hon säger också att uppväxten gett henne förmågan att hålla sig kall, när någon skriker på henne, när medarbetare är upprörda och arga.

”Det är en fördel i mitt chefskap, att jag inte blir stressad och får tunnelseende utan lugnt kan lyssna och bemöta sak-frågan.”

Hon beskriver sig själv som lösningsfokuserad. Van som hon är att lösa saker själv. Hon grubblar nätterna igenom.

”Just nu är det extra stressigt i den grupp på serviceenheten som svarar på socialtjänstens frågor. De får prata med många människor i nöd och när medarbetare är sjuka blir belastningen på de andra för stor. Gör vi rätt saker? Ska vi gå så här djupt i de här frågorna? Hur tar jag bäst hand om dem som mår dåligt? Det håller mig vaken tills jag hittar en lösning, då skriver jag ner den och kan somna.”

Hon har lärt sig att hon i nödfall kan klara sig på två timmar sömn en natt. Förr var hon så orolig för att hon inte skulle orka så att oron höll henne vaken.

”Nu vet jag att två timmar är gränsen, då kan jag fortfarande jobba dagen därpå. Och vetskapen om att jag klarar det får mig att somna.”

Malin Kleinsmiths enhet består av två grupper, internservice och ett –kontaktcenter som svarar på frågor från kommuninvånarna. I det öppna kontorslandskapet med höga skärmar mellan varje skrivbord finns en stor anslagstavla där antalet samtal ställs mot uppklarade ärenden i procenttal med blå penna. Det Malin Kleinsmith nu ägnar nätterna åt är hur kontaktcenter kan bli en utvecklingsmotor i kommunen. Att lösa de problem som ger upphov till frågorna och minska antalet ärenden. Alltså inte bara ta bort symtomen utan själva sjukdomsorsaken. På så sätt hoppas hon också få sina medarbetare att stanna längre eftersom det skulle ge dem större mening att vara med och utveckla kommunen till det bättre.

Den främsta kvinnliga förebilden i Malin Kleinsmiths liv har varit Inga-Maj Jernberg som tog henne under sina vingars beskydd när hon var arton år. Det var hon som erbjöd henne en fast anställning på ett av de arton gruppboenden som hon var chef för. Malin Kleinsmith tackade nej för att hon ville tävla i armbrytning och resa runt världen. Då sa Inga-Maj: ’Om jag så ska jobba själv, kommer du att få ledigt när det är tävling.’

”Att hon såg mig och även brydde sig om vad jag gjorde på fritiden betydde mycket.”

När sedan chefen för ett gruppboende blev sjuk fick Malin frågan om hon kunde ta lite extra ansvar.

”Det var så mitt chefskap började.”

”Killar som är boxare och står avklädda med inoljade kroppar är det ingen som höjer på ögonbrynen för.”

Även om hon inte kände sig mogen att som 22-åring leda arbetsplatsträffar höll hon möten, anställde vikarier och strukturerade upp verksamheten, och ansvaret växte.

Snart fick hon lämna över den nu fungerande gruppbostaden till en ny chef, bara för att få ta sig an nästa gruppboende. Till slut hade hon styrt upp verksamheten på tio gruppbostäder, och startat ett boende från grunden.

”I början var jag fyrkantig och hård. Jag hänvisade till vad kommundirektören sagt. Gick kommunens och inte arbetstag-arnas väg. Jag var alltid på mina chefers sida. Men så märkte jag att folk blev jättestressade, och att det inte fungerade så bra. Då började jag chefskapet på arbetstagarnas sida i stället. Strukturen fanns där, den har alltid hängt med, men jag började lyssna in mina medarbetare.”

Lyssnandet är fortfarande centralt i hennes ledarskap.

”Blir jag stannad i korridoren av en medarbetare så lyssnar jag, även om jag känner mig stressad inombords. Personalen ser inte mycket av mig, jag har så många möten. Alla individer är dessutom helt olika. Även om alla regler är lika, behöver de helt olika bemötande.”

Men hon kräver också respekt för att även hon är sin egen. 

När hon anställdes på Sollentuna kommun blev hon varnad av en kvinna.

”Hon sa: ’Malin, stick inte ut så mycket, passa dig för det. För här gillar man inte sådant.’ Då svarade jag att i så fall har de rekryterat fel person.”

Hon skrattar när Chef tar upp bilderna från VM, där hon poserar endast iklädd det stora VM-bältet. Hon la själv ut bild-erna på Instagram, och Expressen och lokaltidningar ringde på störten.

”Vi höll på och larvade oss med bältet. Och jag fick idén att ta ett gäng bilder när jag borstade tänderna, gick på toaletten och duschade med bältet på. Skoja med att det inte alls har påverkat mig att jag blivit världsmästarinna utan att livet fortsätter som vanligt.”

Att bilderna var avklädda har hon inte tänkt så mycket på. Hon tog även mer påklädda bilder där hon till exempel sov med bältet på.

”Killar som är boxare och står avklädda med inoljade kroppar är det ingen som höjer på ögonbrynen för.”

Men det är klart att hon frågade sig om hon verkligen kunde lägga ut bilderna. Hon är ju chef. Och hon mejlade sin chef i förväg och tog ett samtal med honom om det efteråt.

”Men jag kom fram till att när jag är 90 vill jag inte ångra att jag var för politiskt korrekt och inte vågade göra saker i mitt liv. Skulle jag inte få vara spontan, kunna vara på Tinder och busa med ett världsmästarbälte bara för att jag är chef? Även om jag har många medarbetare här ute i Sollentuna har jag även ett personligt varumärke som Malin Kleinsmith armbryterskan.”

sarahammarkrantz
reporter
Gör personporträtt och skriver om psykologi, hälsa och ledarskap. Är även författare till en bok om positiv psykologi ”Lycka på fullt allvar”, som hon skrivit tillsammans med psykologen Katarina Blom.

Dags att logga in!

Artikeln du vill läsa är låst. Du behöver logga in på chef.se för att fortsätta läsa. Det är enkelt och kostnadsfritt, allt som behövs är din mailadress.

Digitalt innehåll
Du får obegränsad tillgång till allt kostnadsfritt innehåll på chef.se
Digitalt innehåll
Du får obegränsad tillgång till allt kostnadsfritt innehåll på chef.se