Ann Hellenius: ”Jag har överlevt – tre gånger”

Foto THRON ULLBERG
Publicerat 2018-07-02

Plötslig skilsmässa mitt i framgången på karriärens topp. Nära döden – tre gånger. Ann Hellenius är en överlevare. För att orka har hon tvingats säga nej till mycket och bara fokusera på det allra, allra viktigaste, det som ger henne energi och glädje – jobbet och barnen.

I samma ögonblick som rawfood-biten landar i munnen känner hon att det är fel. Hon vet vad som gäller. Hon har inte många minuter på sig. Adrenalinsprutan ligger inte i handväskan som den borde. Det är så många år sedan det hände sist.

Hon rusar runt i huset, hittar sprutan i sista sekund, försöker slå in den i benet men det går inte.

”Jag ringer sjukvårdsupplysningen och sluddrar för jag är redan så dålig. De säger direkt: ’Lägg på, ring 112. Nu!’ Jag gör det. De frågar: ’Är det någon annan hemma? Slå på högtalartelefonen.’”

De tre barnen, Alva 12, Engla 10 och Love 7, flockas uppskrämda runt henne på hallgolvet. Mamma Mia, som de precis börjat titta på efter en hel dag på fotbollsplanen, går på tv:n i bakgrunden. På 112 vänder de sig direkt till barnen, tar reda på adressen och ger order om att låsa upp dörren.

”Min lilla tjej lyckas låsa upp dörren.”

Ann Hellenius tuppar av, men hör äldsta dottern Alva skrika att det kommer blod, sprutan måste ha gått in och i samma sekund stormar ambulanspersonalen in i huset och hon får hjälp.

Det var inte  första gången det hände. Hon är svårt allergisk mot nötter. Två gånger tidigare har hon varit oerhört nära att dö. En gång som barn och så i tonåren då hon förlorade medvetandet och inte längre hade någon puls.

I dag är det drygt ett år sedan den senaste incidenten, och Ann Hellenius ögon tåras när hon berättar om det ödesdigra ögonblicket. Men tårarna handlar inte om henne, utan om rädslan för att svika barnen.

”När man är med om svåra händelser är det centralt att vara sann mot sig själv. Vad är viktigt att jag orkar med nu?”

Hon lever ensam med dem sedan ett och ett halvt år tillbaka. Och det är en av anledningarna till att hon i våras bytte jobb, från it-chef i Stockholms stad till Bankgirot.

Vi sitter i två av tre jättesoffor hemma hos Ann Hellenius i Bromma utanför Stockholm, hon med benen yogiskt ihopflätade.

Vid årets Chefgalan i mars var hon en av tre nominerade till priset Årets Chef. Hon är en av de främsta inom digitalisering i Sverige och sitter med i regeringens digitaliseringsråd. Bara den vecka då Chef träffar henne pratar hon AI på Nordiska ministerrådets sammankomst, digitalisering på Offentlig upphandling på Operaterrassen och för Volvos chefer i Göteborg.

För snart ett år sedan blev hon uppringd av vd:n på Bankgirot, Jeanette Jäger, som hon gått Ruter Dams ledarskaps- och utvecklingsprogram med, och blev erbjuden jobbet som CIO.

”Det var ledarskapet, möjligheten att få jobba med transformation i ny kontext och det faktum att Bankgirot också har en samhällsbärande funktion som fick mig att byta. Swish skapades dessutom från Bankgirot så de har en historia av att kunna ta fram innovativa lösningar. Att vara i den miljön skulle ge mig mer energi.”

Just möjligheten att boosta sig och få upp sin energinivå igen efter den uppslitande skilsmässan var avgörande för Ann Hellenius.

”Som chef måste man tänka på att det viktigaste man har att hantera är sin egen energi. Om man hamnar i situationer som drar mer energi än det ger ska man vara trygg i att det är okej att skifta. Sedan finns det en stor glädje i att gå vidare när man byggt upp något hållbart.”

Det kände hon att hon hade gjort på Stockholms stad.

Fakta: Ann Helenius

Ålder: 44 år.

Gör: CIO Bankgirot.

FAMILJ: Barnen Alva 12, Engla 10 och Love 7.

Bor: Villa i Bromma, Stockholm.

Karriär: Fotomodell, utbildad på Bath University (fjärde bästa universitetet i England), managementkonsult på Cambridge Strategic Group i London (specialiserade på telekom), på Ernst & Young i Stockholm med internationella uppdrag för bl a SKF, egen konsultverksamhet, CIO Stockholms stad, CIO Bankgirot.

Skilsmässan kom snabbt och oväntat en sen måndagskväll.

”Jag skulle hålla ett föredrag för 800 personer och göra en intervju inför ett nytt styrelseuppdrag dagarna därpå. De dagarna”, säger hon och skrattar till, ”som jag hade dessa möten … och ja, du kan ju tänka dig … mina barn har 16 aktiviteter per vecka eftersom de tävlar i idrott.”

Hon skakar på huvudet.

”Det var omtumlande. Men jag gjorde det som kvinnor gjort i alla tider, jag bet ihop och såg till att få det att funka. I stunden kunde jag fokusera på det jag skulle göra men absolut inte hela dygnet.”

Hon blir tyst en kort stund.

”När man är med om svåra händelser är det centralt vara sann mot sig själv under processen. Vad är viktigt att jag orkar nu? Vad är viktigt att säga nej till? Jag kom fram till att det absolut viktigaste var att barnen mår bra och att jag kunde känna mig stark i de uppdrag jag gör.”

”Jag är bra på att klara stressituationer, får alltid bästa betyg i olika stresstester. Det har med min uppväxt att göra, och att jag mediterar varje dag.”

Hon bestämde sig för att känna glädje över att skapa en ny familj med sina barn.

”Oavsett vilken situation man hamnar i är det viktigt att behålla en positiv människosyn. Har man inte det, måste man jobba med det så att man kan må så bra som möjligt och komma vidare.”

Hon slänger om benen i en ny sittkrumelur och säger att det är viktigt ur ett ledarskapsperspektiv att kunna prata om den här sortens kriser.

”De flesta människor går igenom tuffa och jobbiga händelser i livet. Mitt sätt att hantera det är att öka min nivå av glädje och energi. När det här hände såg jag och barnen till att åka iväg varenda lov. Vi åkte till solen och till andra underbara ställen. Jag blockade bort allt annat. Mitt liv det året handlade bara om jobbet och barnen, och att ta hand om mig själv.”

Utöver jobbet på Bankgirot och regeringsuppdraget i Digitaliseringsrådet sitter Ann Hellenius i styrelsen för Volvofinans Bank, Halvarsson Group, Tillväxtverket och Lantmäteriet samt är rådgivare till Röda Korset i digitaliseringsfrågor.

Det är svårt att förstå hur hon orkar. Det är hon medveten om, men säger med emfas att kvinnor som hon som har en stor kapacitet måste sluta skämmas över det.

”Jag vet att jag har en kapacitet utav bara helvete, det har jag känt av sedan jag var liten. När jag får frågan hur jag orkar, ofta av en man i 60-årsåldern inför ett styrelseuppdrag, brukar jag svara att jag inte spelar golf”, säger hon och ler.

”Men det är många andra saker som andra gör som jag inte gör. Min lördag ser annorlunda ut. Jag går upp tidigt och mediterar, tar ofta något som gäller jobbet direkt. Sedan är det matcher och simhallar med barnen och något avslappnande tillsammans på kvällen. Men jag har inte ett perfekt hem. Jag har sänkt garden och inte fixat inför att du skulle komma hit och jag bjuder inte på middagar på fredagskvällen. Jag tackar nej till väldigt mycket.”

”Den här tiden handlar om att jag fått förtroendet att få de här fina uppdragen, du märker hur jag skiner som en sol när jag pratar om det. De är genuint intressanta. För mig är det inte jobbigt att läsa en rapport utan jag gör det med stort intresse.”

Men hon har också kört barnen i taxi till skolan när det var minusgrader ute och hon skulle stå på scen tidigt på morgonen. Hon har städhjälp och en tjej som hjälper till att lämna och hämta barnen. Barnen har också förstått att de måste samarbeta. Den äldsta tar ofta hem de yngre från skolan, den som stiger först upp gör frukost och alla plockar ur diskmaskinen.

”Jag är ödmjukt medveten om att alla inte har möjlighet att skicka sina barn i taxi, så man ska verkligen inte göra några jämförelser. Men det är viktigt att hitta  andra sätt, att gå emot normen hur man förväntar sig att en mamma ska bete sig.”

Hon vill nyansera diskussionerna om balans mellan arbets- och privatliv.

”Det är ett jämviktstillstånd som är svårt att uppnå. Det i sig skapar stress, hellre fokusera och lägga tid på det som skapar värde för sig själv och andra. Har du någonsin hört någon säga en fredagskväll att denna vecka har varit i fullständig balans? Det finns inte.”

Alldeles för många organisationer fokuserar helt felaktigt på kvinnors worklife–balance. Hon refererar till att forskningen visar att man inte lyckas behålla talanger på det sättet.

”Vi behöver i stället fokusera på mäns relationer med andra män, hur de omedvetet bekräftar varandra mer i ett möte och därmed får kvinnor att känna sig utanför. Ska vi på riktigt skapa innova-tion med hjälp av mångfald måste vi jobba med inkludering på ett mycket mer genomtänkt sätt.”

Själv flätar hon samman arbete, barn, fritid och hälsa.

”När jag gör något med barnen väljer jag en situation där jag också får energi. Vi kanske åker till ett spa där jag kan ta en massage i stället för att åka till Legoland.”

Och när hon blev utsedd till Årets CIO 2017 frågade hon arrangörerna om hon fick ta med sig barnen till galamiddagen.

”De fick känna sig stolta tillsammans med sin mamma. Men de har också fått hoppa höjdhopp i jeans och kängor för jag har glömt gympakläderna, och det är okej. Att hitta perspektiven till vad som spelar roll och vad som inte gör det tror jag är en av nycklarna till att jag får det att fungera. Jag bryr mig inte så mycket om futtigheter.”

Ur Ann Hellenius fotoalbum

Föddes i Norrbotten
De första två åren tillbringades i Öjebyn i Norrbotten, för att mamman fick sitt första jobb som psykolog där.
Älskade brorsan
Ann och 1,5 år äldre Dan tävlade i schack som barn. Nu är han doktor i logikprogrammering och jobbar i Silicon Valley.
Fotomodell på världsnivå
18 år och foto­modell i New York. Hon ville tidigt se mer av världen och blev fotomodell redan som 14-åring.
Dragster-förare
Sju år och boende i Man-torp ville Ann bli dragsterförare. "Jag är uppväxt med att ingenting är omöjligt.”
Min 40-årsdag
”Jag kan inte nog betona vikten av föräldrar som tror på en.” Här med pappa på sitt 40-års-firande i Skåne.
13 år och hästtjej
”Under flera år gick jag upp kl 6 varje morgon för att cykla till stallet och ta hand om hästar innan jag cyk­lade till skolan.”

Ann Hellenius är född i Öjebyn. Hennes mamma var den första i familjen att få en akademisk utbildning och när hon som färdig psykolog fick sitt första jobb i Piteå flyttade hon och pappan, båda från Skåne, till den lilla byn utanför Piteå.

”Jag växte upp i en familj där jag tidigt fick uppleva mångfald, men även intolerans, mycket beroende på att min mamma blev förlamad i ena benet efter en misslyckad höftoperation.”

Ann Hellenius minns hur mamman gick upp en timme tidigare på morgonen, när den övriga familjen inte var hemma, för att skrapa rutorna på bilen för att det var så viktigt för henne att gå till jobbet. Och hon glömmer aldrig hur andra människor behandlade modern.

”Min mamma är mycket intelligent och har uppfostrat mig och min bror till dem vi är i dag. Men folk pratade ibland över huvudet på henne för att hon satt i rullstol. Där grundlades mina starka känslor för vikten av mångfald, och att möta alla utifrån dem de är.”

Det är också mamman som lärt henne fokusera på det man kan, snarare än det man inte kan eller har svårt för.

”Det har gett mig en stark ödmjukhet inför vad livet kan erbjuda och en insikt om att de prövningar jag har gått igenom i livet är väldigt små. Det är därför jag klarat skilsmässan så pass bra.”

Men det ligger arbete bakom Ann Hellenius inställning. För att hantera det som livet serverar och växa som män-niska arbetar hon målmedvetet med sin personliga utveckling. Hon visar sin lista i mobiltelefonen, som hon gör sedan sex, sju år tillbaka.

”Här är punkterna jag listat hittills i år.”

Här står misslyckanden/misstag och insikter och lärdomar. I år har hon till och med utvecklat listan till olika ämnen, med smileys och kommentarer, och en övergripande målsättning för året.

”Don’t focus on the small black dots, focus on the big white paper.”

”Så fort jag får känslan av ’oops, det där blev inte hundra’ skriver jag ner det, reflekterar och funderar över vad det var som gjorde att det inte blev som jag ville. Och ser till att jag inte projicerar det på någon annan eller på omständigheterna.”

Varje morgon mediterar hon. Hon tar sig till lugn genom att andas ut och in i kanske fem minuter för att sedan gå in i sitt inre rum, ett rum där hon vilar och får energi. Det har tagit henne flera år att komma till det tillståndet men nu går det fort.

Väl där i lugnet påminner hon sig om hur hon vill vara som människa med hjälp av fyra eller fem ledord, och går igenom vad hon ska göra under dagen och hur hon kan göra det och samtidigt gå i sin värderiktning.

”Har man som jag varit med om att hantera stora smärtor och jobbiga situationer och har utsattheten i att det faktiskt inte får hända mig någonting eftersom jag lever ensam med barnen, är det viktigt att bearbeta och tänka på det. Men det gör också att jag tycker att det är roligt att sitta i timmar på en fotbollsplan och jobba med alla mina uppdrag. För jag gör verkligen det, jag känner en djup tacksamhet över att jag lever, och har överlevt. Tre gånger dessutom.”

sara-5
reporter
Gör personporträtt och skriver om psykologi, hälsa och ledarskap. Är även författare till en bok om positiv psykologi ”Lycka på fullt allvar”, som hon skrivit tillsammans med psykologen Katarina Blom.