Lediga chefsjobb
Alla chefsjobb

Plötsligt dog chefen

Okategoriserade
Text: Redaktionen
Publicerad

Hans Hemmingsson glömmer aldrig rösten i telefonen som sa:

”Vår vd har dött.”

Vad händer? Hur gör man? Vad känner man?

Vi backar först tillbaka några år.

För ägaren Hans Hemmingsson var det en stor lättnad när han 2010 kunde släppa den ofrivilliga vd-rollen i Bracke Forest, i Bräcke, Jämtland. Det hade fram till dess varit ett par tuffa år. När marknaden vek 2008 tvingades han säga upp folk. Den vd som han hade rekryterat fungerade inte, utan fick gå.

”Jag gick själv in som vd, trots att rollen- passar mig illa.”

Det gick trögt att hitta någon som både var villig att bo i Jämtland och hade kompetens att leda Bräcke-företaget, som tillverkar tillbehör till skogsmaskiner.

Så i november 2010 dök Thomas Prytz upp. Han hade vd-erfarenhet från liknande verksamhet och var bosatt på Frösön, drygt sju mil från Bräcke. Han var omtyckt som chef; varm och empatisk, kul och samtidigt beslutsför. Allt föll på plats.

Äntligen kunde Hans Hemmingsson boka en efterlängtad resa över jul- och nyårshelgen, till Vietnam.

Fyra dagar efter julafton ringde Bracke Forests ekonomichef. Hennes budskap var tungt:

”Vår nye vd Thomas Prytz är död.”

För ett ögonblick stod tiden stilla.

”Jag fick en chock. Det var så osannolikt att något sådant kunde hända. Thomas var ju bara 53 år.”

Thomas Prytz hade hittats i skidspåret, inte långt från sitt hem på Frösön.

Hans Hemmingsson tänkte först på Thomas- Prytz hustru Karin och deras två unga söner, och på vilket hårt slag det måste vara för dem.

Men vd:ns död var naturligtvis också en stor förlust för Bracke Forest. Och för Hans Hemmingsson personligen.

”Vi hade inte hunnit lära känna varandra på ett mer personligt plan, utan mest professionellt. Thomas hade alla de egenskaper en bra chef ska ha. Jag upplevde honom som en genuint trevlig person, social, snäll, kul och full av energi. Samtidigt var han rak och beslutsför och kunde ställa krav. Och det märktes tydligt att de anställda kände sig trygga med honom.”

Nu var han borta.

Hopplösheten la sig som en skugga över Hans Hemmingsson.

”Jag kände mig väldigt ensam. Hur skulle jag klara av det här? Plötsligt blev jag osäker och otrygg.”

Oron tilltog. Vad skulle hända nu? Skulle organisationen spricka och folk sluta?

”Vi hade haft en sådan press, jag tänkte att detta kunde bli det sista slaget. Skulle företaget någonsin kunna resa sig?”

Hemma i Sverige fanns tusen frågor som krävde ett svar.

”Bracke Forest var en organisation i chock, jag satt i Vietnam. Det fanns saker som måste hanteras.”

Som ägare var det Hans Hemmingsson som måste ta det ansvaret.

”Det var bara att packa väskan och åka hem. Jag måste vara på plats, det handlade om empati.”

Han bokade om sin biljett, men det dröjde flera dagar innan det gick att uppbringa en flygstol.

Med hjälp av ekonomichefen och några medarbetare runt henne startade han en telefonkedja för att alla berörda skulle få reda på vad som hänt.

”Sedan ringde jag till Thomas hustru, Karin Prytz. Vi hade träffats, men bara ett par gånger. Hon var chockad och så oerhört ledsen, som lamslagen av sorg. Det gjorde mig väldigt berörd. Själv har jag aldrig upplevt döden på det sättet, så nära.”

Hans hemmingsson våndades inför hemresan.

”Jag föreställde mig att det rådde kaos och sorg på företaget och kände både oro och obehag inför vad jag skulle möta.”

Men han hade fel.

”När jag kom dit var det en trygg och varm atmosfär, sorgtyngd men sansad.”

Trots att det bara hade gått några få dygn sedan dödsfallet möttes han av en organisation som var mer samlad än han hade kunnat föreställa sig.

”Det rådde ett slags lågmält lugn. Och de hade ordnat det så fint, ställt fram ett foto på Thomas och ett levande ljus.”

Hans Hemmingsson satte sig tillsammans med sina närmaste medarbetare och pratade igenom vad de hade att ta itu med.

Så fort han kunde besökte han Thomas Prytz hustru Karin.

”Det var som om jag genom henne kände hur stor förlusten var och vilket -vakuum som uppstår när en så ung människa rycks bort. Samtidigt kändes det bra för mig att träffa henne, att få finnas där.”

Eftersom Thomas Prytz tid i företaget blev så kort fanns risken att alla papper inte hunnit bli klara. Hans Hemmingsson hade oroat sig för att försäkringar och liknande inte skulle vara i ordning.

”Men allt var på plats. Och det lärde jag mig då – se till att alla papper är i ordning direkt när någon anställs.”

Visst fanns det en krispärm, men den stod kvar i hyllan ett tag. Den första tiden gick Hans Hemmingsson på intuition.

”Det som hänt gick rakt in i alla celler i kroppen. Hela tiden frågade jag mig själv vad som kändes rätt. I krispärmen finns manualer och checklistor för allt det praktiska. Men sedan ska man möta människor och hantera relationer, och vissa reagerar starkare än andra.”

Vid begravningen deltog både Hans Hemmingsson och några av dem som arbetat nära Thomas Prytz.

Det var från dem han själv kunde hämta mest stöd.

Men också från sin bror som är vd i ett annat jämtländskt bolag. Och från sin far. Det var han som en gång köpt företaget. Men 2004, efter drygt 20 år, ville fadern lägga av och sälja. Om inget av hans tre barn ville ta över.

”Jag bodde och jobbade i Stockholm, men tänkte att det där kan jag väl köra på halvtid och på distans. Det fanns ju en företags-ledning och en anställd vd”, berättar- Hans Hemmingsson.

Men som den entreprenör han är ville han utveckla verksamheten. Han bytte ut allt utom affärsidén och medarbetarna. På tre år dubblades omsättningen. Nästa satsning var på marknadsföring, bland annat i Ryssland och Baltikum.

Ett år senare, 2008, kollapsade marknaden.

”Jag fick säga upp ett tiotal av de drygt 30 anställda. Det var tufft.”

Den nye vd:n fick också gå. Han passade inte in just där och då. Det var då som Hans Hemmingsson själv gick in som vd – motvilligt.

”Jag vet att jag inte är någon bra vd, jag är inte tillräckligt strukturerad och har ingen förvaltarådra. Jag är entreprenör.”

Ett 30-tal personer sökte vd-jobbet. Men de saknade antingen rätt kompetens eller ville långpendla i stället för att bosätta sig på orten.

”Då blir engagemanget i företaget inte detsamma. Risken är att vd hoppar av om det dyker upp ett attraktivt jobb på närmare håll”, menar Hans Hemmingsson.

Så hösten 2010 kom Thomas Prytz på anställningsintervju. Han hade tidigare haft en operativ vd-roll i Östersundsföretaget- JP Industri, men satt nu i ledningen för JP -Industris moderbolag.

”Han sa själv att han trivdes bättre i en operativ roll.”

Allt föll på plats. Thomas Prytz kom från verkstadsindustrin, med en liknande företagskultur som Bracke Forest. Han hade lång erfarenhet som chef, gillade rollen och var omtyckt som ledare. I november 2010 tog han över vd-stolen i Bracke Forest.

”Både de anställda och jag andades ut, alla kände direkt att Thomas Prytz var rätt person att leda företaget.”

Knappt två månader senare var han död.

Hans Hemmingsson kan i backspegeln konstatera att hans beslut att avbryta semestern och åka hem var riktigt. Men inte av den anledning som han först trodde. I företaget rådde inget kaos, utan ett organiserat lugn. Han kunde slappna av.

”Min roll blev i stället att visa familjen Prytz vad Thomas betydde, visa att vi brydde oss om dem.”

Det har också Karin Prytz uttryckt sin uppskattning för.

Även om Thomas Prytz tid som vd blev alldeles för kort, hann han göra avtryck i Bracke Forest, hos de människor som jobbar där.

”Han finns i allra högsta grad fortfarande med oss. Han blev både omtyckt och respekterad.

Nu har det gått ett drygt år sedan Thomas Prytz gick bort. Sedan dess har först en konsult, därefter en ledamot i företagets styrelse suttit på vd-stolen. Men en vd som kan ersätta Thomas Prytz långsiktigt har Hans Hemmingsson ännu inte hittat.

”Då och då säger en medarbetare: ’Tänk om Thomas varit här nu, då hade han … I sådana ögonblick finns saknaden där.”

Skapa ett gratiskonto, läs Chef digitalt för

0:-

  • Tillgång till våra låsta artiklar och webinar gratis!

Skapa ditt gratiskonto

Se alla våra erbjudanden