På toppen av karriären rasade allt

De var misstänksamma vid första mötet. Här kom en storstadstjej till Norrland. Vad hade hon där att göra? Hon som bott i Paris och Sydafrika och jobbat på Aftonbladet och Stockholm City. Nog skulle väl hon, liksom de andra cheferna före henne, bara stanna en kort tid innan hon återvände till storstan?

”Jag blev varnad för att det var en katapultstol”, berättar Anette Novak, i dag tre år senare.

Som nytillträdd chefredaktör för mediehuset Norran i Skellefteå kunde hon nästan ta på den avvaktande stämningen då hon mötte sina nya medarbetare den där dagen i mars.

”Jag sa rent ut till dem att ’man har varnat mig för er’. Men jag sa också att jag trodde att de som ­varnat mig hade fel.”

Hon visste att organisationen hade farit illa av den tidigare turbu­­lensen. Och varför bry sig om ännu en ny chef när det ändå snart skulle vara dags för efterträdaren? De be­­hövde tydlighet och konsekvens, men framför allt behövde de en chef som stannade.

Att stanna var också hennes in-tention. Men sedan tog livet över. Det visste hon inte då, när hon satt där på första mötet.

Hon minns att någon ropade: ”Fick ni ingen bättre?”, till styrelse­ordföranden som satt bredvid henne.

”Men det tyckte jag bara var kul, jag gillar att slänga käft så länge man gör det med värme”, säger Anette Novak med ett leende som tar över så snart hon pratar om ”sin” tidning och ”sina” medarbetare.

Det första trevande mötet blev starten på en kärleksaffär mellan Stockholmstjejen och Norrland.

”Norrland drabbade mig verk­ligen. Det var exotiskt och spännande för mig som har bott i Syd­-afrika och Frankrike, men aldrig satt min fot norr om Östersund tidigare”, säger Anette Novak.

”Dessutom klaffade det på något sätt mellan mig som är snabb och pratar fort, och västerbottningarnas okonstlade sätt. Det är inte så mycket snack, mer verkstad. Säger de något så menar de det, de är raka och ärliga”, berättar hon.

Anette Novak förespråkar ett värdebaserat ledarskap.

”Jag vill kunna stå för det jag gör. Jag tror att man ska arbeta på att bli en så bra person som möjligt. Jag vill ha hedern i behåll och drivs av ett rättspatos”, säger hon.

Under sina tre år på Norran vände Anette Novak först upp och ned på redaktionen genom att öppna dörrarna mellan ledning och med­arbetare. Hon föregick själv med gott exempel genom att sätta sig mitt i kontorslandskapet.

”Jag kan inte utöva ledarskap om jag är instängd i ett rum. Vet man inte vad som händer ute på golvet kliver man oftast fel.”

Därefter gjorde hon upp med gamla sanningar om hur man gör en nyhetstidning. Anette Novaks nytänkande blev känt bland kolleger i Stockholm, ja till och med utanför landets gränser. Giganter som brittiska the Guardian har inspirerats av hennes nytänkande. Hon blev också nominerad till Stora Journalistpriset 2011, som ”Årets Förnyare”, även om priset gick till en medtävlande.

”Jag kände verkligen att jag hade kommit till rätt plats och rätt jobb.”

Kärleken till Västerbotten gällde också fritiden. Livskvaliteten, den rena luften, det lugnare tempot, skogen inpå knuten, att få löpträna utmed älven. Och så det gamla huset mitt i Skellefteå.

”Jag köpte ett hus som behövde renoveras just för att jag skulle ha något annat att göra än att bara arbeta. Det var helt färdigt när jag sålde det.”

Nu har det gått några månader sedan hon lät städa ur huset, lämnade över nycklarna till de nya ägarna och flyttade tillbaka till Stockholm.

När hon tog jobbet på Norran var tanken att hon skulle stanna länge i Skellefteå. Hon var nyskild och hennes tonårspojkar, då 15 och 13 år, hade valt att flytta med sin franske pappa och återknyta banden med sitt andra hemland Frankrike. Nu hade hon ingen annan att ta hänsyn till.

”Jag ville ha en nystart, lära mig nya saker och jobba som chefredaktör på en mindre tidning utanför Stockholm.”

Ingen ska behöva välja mellan familj och jobb. Så säger lagen. Ändå händer det att vi ställs inför valet mellan vårt chefsjobb och barnen. Men är det ens något val?

”Nej, att vara mor går först”, säger Anette Novak bestämt.

Hon hann nästan bara börja sin nya tjänst innan familjen drabba­des av en tragedi. Bara några månader efter att hon tillträtt, avled exmannen oväntat. Anette Novak fick hastigt resa till sönerna i södra Frankrike.

”Efter att jag varit borta en månad tyckte ägarna att jag skulle tala om för läsarna varför jag var borta så länge. Jag var inte så förtjust i det, men folk började ju undra, som att ’nu när hon äntligen är här så försvinner hon direkt’.”

Att vara chefredaktör på en ort som Skellefteå betyder att man inte bara är chef för sina medarbetare, man upplevs också som en ledare för hela samhället.

”Det kom som en överraskning för mig att jobbet också innebar att vara en offentlig person. I storstan är det ingen som känner igen dig. I Skellefteå kom folk fram i mataffären.”

Anette Novak insåg snabbt att hennes nya roll också gav henne en chans att påverka.

”Jag såg möjligheter överallt. Jag ville att tidningen skulle ingjuta nytt mod i regionen.”

Här stod hon nu, sliten mellan sina barns behov av en förälder, organisationens behov av en lojal chef och ett meningsfullt uppdrag som hon brann för.

”Har man ett ansvarsfullt jobb kan man ju inte bara lämna allt. Jag ville inte bidra till ytterligare en tung och rörig period för tidningen, jag kunde inte sluta så snart.”

Den äldste sonen valde att stanna i Frankrike, den yngste följde med henne till Skellefteå. Det största problemet skulle visa sig bli hans skolgång. Skellefteå hade ingen utbildning att erbjuda en fyrspråkig elev med två modersmål.

”Under sitt sista år i nian pluggade han också in ett helt franskt skolår på kvällarna. Det var väldigt tufft och jag är mycket stolt över att han klarade det.”

De provade flera lösningar för att sonen skulle få studera de ämnen han behövde, samtidigt som Anette Novak skulle kunna stanna kvar på sitt krävande chefsjobb. Ett tag bodde sonen inackorderad i Stockholm. Det är lätt att föreställa sig hur svårt det måste vara för en ensamförälder att inte dela var­dagen med sitt barn.

”Jag försökte få ihop det på ett bra sätt. Jag är bra på att vara i nuet, det hjälpte mig att stå ut i den splittrade situation jag levde i”, säger hon.

”Man kan vara mamma på olika sätt. Det där med kvalitet i stället för kvantitet låter som en klyscha, men det är sant. Det som har hänt har fört oss närmare varandra. Vi har fått en ärligare och rakare relation.”

Anette Novak framhåller också att det även är bra för barn att få lära sig att ta ansvar tidigt.

”Det ger dem en chans att växa och mogna. Många duktiga chefer och ledare delar erfarenheten att de har fått ta ansvar tidigt.”

Hon försökte få pendlandet att fungera, och kanske hade det kunnat göra det om hon haft ett mindre ansvarsfullt arbete med färre res­dagar och mer förutsägbarhet.

Men beslutet att sluta växte sakta fram.

”Att säga att jag gjorde medvetna reflektioner vore att göra en efterhandskonstruktion. När man är mitt uppe i dramatiska känslor tar man dag för dag. Att sluta på Norran är mitt livs värsta beslut”, säger hon.

Hon valde att gå då grunderna för det stora förändringsarbetet var genomförda. Avskedet strax före jul förra året blev precis så smärtsamt som hon föreställt sig.

”Ingen tycker att det känns bra, inte medarbetarna, inte läsarna, inte ägarna, och inte jag själv. Jag har sörjt över att behöva sluta och jag har också mött mycket sorg från redaktionen och människor i hela regionen”, berättar hon.

”Men jag har också mötts av stor värme och förståelse, alla förstår ju att någon förälder måste ta hand om barnen.”

Hon valde att sluta utan att ha ett nytt krävande chefsjobb att gå till, hon vill kunna styra sin egen tid ett tag. Alla hon möter undrar vad hon ska göra nu, men hon säger att hon ska vara lite ”svårflirtad”.

”Jag träffade en journalistkollega i Umeå nyligen och när han frågade vad jag skulle göra nu sa jag att jag inte var nervös. ’Det ska du vara’, sa han, ’alla jag känner som inte har varit nervösa är arbetslösa fort­farande’.”

Men inte Anette Novak.

Just nu driver hon eget som före­läsare och konsult. Tillsammans med sonen bor hon i en lägenhet i Stockholms innerstad.

Hennes efterträdare utsågs ny­­ligen, men Anette Novak finns kvar i kulisserna på Norran som konsult och bollplank på distans.

”På avskedsfesten var det en medarbetare som sa ’Anette, man får komma tillbaka hit, mig har de återanställt tre gånger’, berättar hon.

Anette Novak är inte en person som tittar bakåt. Men saknaden efter det roligaste och mest ut­­manande chefsjobb hon hittills haft, är fortfarande färsk.

”Det jag sörjer mest är att jag slutade när vi precis hade jobbat fram förutsättningarna, och sagt ’nu kör vi’. När allt har fallit på plats och vi kunde börja skörda, då kan inte jag vara med. Redaktionen kommer att klara det utan mig, de är fullt kapabla.”

Andra chefer undrar om hon är lättad över att slippa chefsansvaret.

Tycker hon att det är skönt att inte vara i tjänst jämt, som man är på en nyhetstidning?

Anette Novak förstår inte ens frågan.

”Jag tror att den bottnar i hur man upplever sin egen situation som chef. För mig är det ingen lättnad. Jag kände att jag hade kommit till helt rätt plats i livet. Jag hade kunnat stanna kvar på Norran ända till pensionen.”