Kaj Stenman: Chef mot alla odds

Två plastkassar och känslan av att inte ha någon framtid. Det var allt Kaj Stenman hade när han klev av färjan som tagit honom till Stockholm från Åbo.

Han var 17 år och till sina föräldrar hade han sagt att han skulle söka sommarjobb. Men han hade löst enkel biljett, några planer på att återvända till hemlandet hade han inte. I finkostym, skrynklig efter natten under en trappa ombord, gick han de dryga två kilometerna från Stadsgården till Hornstull. Det var där han skulle söka jobb, i hemtjänsten.

”Jag var så fruktansvärt hungrig, jag hade inte ett öre”, minns han.

Vad får en 17-årig pojke från en välbeställd finlandssvensk familj att rymma till Sverige för ett jobb i hemtjänsten och en madrass på storasysterns vardagsrumsgolv?

”En framtid, komvux och jobb”, säger Kaj Stenman utan att tveka.

I dag kan han se tillbaka på en lång chefskarriär. Men vägen dit var krokig.

Kaj Stenman är dyslektiker och hans skolgång hade varit en vandring i förnedring. När hans lärare läste upp hans gymnasieuppsats inför hela klassen för att i nästa ögonblick redogöra för hur en rättstavad text skulle låta, rann bägaren över. Han skräder inte orden när han talar om sin upplevelse av den finska skolan, ja, det finska samhället.

”Systemen byggde på uteslutning, syftet var att stöta bort dem som inte passade in. Och det gjorde inte jag.”

När han reste till Sverige flydde han också från en kaotisk familj, med en dominerande och utagerande far med tilltagande alkohol­problem och en mor som var upp­tagen av sig själv.

Kaj Stenman är övertygad om att han hade gått under om han inte hade gjort den där resan för snart 35 år sedan.

Hans karriär har varit lika brokig som framgångsrik; han har arbetat som vårdare och mentalskötare, sålt båtar, varit gatusångare, jobbat som fastighetsmäklare och därefter chef – marknadschef, vd och försäljningschef. När han blickar tillbaka ser han hur en rad tillfälligheter och möten varit avgörande för honom. Själv kallar han det tur.

”Jag har stött på så många människor som varit bra för mig”, säger han och minns när han som tio-åring blev ertappad med att snatta.

Det enda han väntade sig var rejält med ovett.

”Men handlaren gav mig jobb, jag fick hjälpa till i butiken. Det var en helt annan läxa än jag räknat med.”

När han kommit till Stockholm arbetade han i flera år inom vården. Och genom landstinget fick han sin första utbildning; till mentalskötare.

”Jag jobbade mycket och var ganska ensam, jag hade inga kompisar.”

En dag stötte han ihop med en irländsk gatumusiker.

”Han var hög på hasch, men duktig på att spela. Och jag kunde sjunga.”

De började uppträda tillsammans. Så snart Kaj Stenman var ledig från jobbet sjöng han med irländaren. Då, i slutet av 1970-talet, var det olagligt att sjunga på gator och torg.

”Vi brukade spela i gången från tunnelbanan till Gamla stan. En kväll kom en piketstyrka. De kastade oss fram och tillbaka i den kaklade tunneln tills vi föll ihop på golvet. Där och då utvecklade jag ett helt nytt förhållande till kakel …”

Oförmögen att röra sig efter misshandeln hörde han steg närma sig.

”Jag trodde någon av dem kom tillbaka för att ge oss ännu mer stryk. Men det var en kvinnlig polis. Hon stoppade en bunt sedlar i min hand, sedan gick hon.”

”Jag tolkade det som en gest av empati, att hon tog avstånd från misshandeln”, säger han och fort­sätter:

”För mig betydde det mycket. De flesta människor är rädda, men om de vågar ta risker kan alla visa att de är riktiga människor. Det gjorde hon.”

Kaj Stenman har själv lärt sig att våga och ta risker under livets gång, inte minst för sin karriärs skull. Och snart efter incidenten i tunnelbanan skulle hans liv ta ännu en riktning.

En god vän till hans far var anställd i en stor finsk båtkoncern och hade startat försäljning i Gustavsberg. Fadern bad Kaj hälsa på vän­nen, som föreslog ett sommarjobb som båtförsäljare.

Kaj Stenman upptäckte att det var kul att sälja och att han var bra på det. Han tjänade mer pengar än någonsin tidigare.

Så en dag kom en person i Kaj Stenmans väg som skulle påverka hans liv. En kund erbjöd honom jobb – som fastighetsmäklare. Efter övertalning gick han med på att försöka. Han lärde sig snabbt. Snart var han mäklarfirmans stjärnsäljare.
Efter några år startade han ett nytt bolag inom mäklarkoncernen, där han ­blivit delägare. Men inget blev som han hade tänkt sig. När fastighetskrisen kom 1992 störtdök fastighetspriserna. Koncernens moderbolag gick i konkurs.
Kaj Stenman hade tagit privata lån. Nu tvingades han sälja sin bostadsrätt till underpris. Det enda han hade kvar var skulder. Först var han beredd att ge upp, han orkade inte starta om.

”Jag kände mig extremt ensam och vilsen, övergiven, sviken och besviken.”

Men han hade fått nytt jobb på Skandiamäklarna och arbetet snurrade på, men räntorna höll på att knäcka honom.

”Visst, jag hade jobbet och mina arbetskamrater. Men det var bara halva livet som fungerade. Utanför arbetet var det helt tomt.”

Hans privatliv krackelerade. Efter ett kort äktenskap lämnade hans hustru honom. Deras dotter var då tre år.

”Det var otroligt viktigt för mig att vara en bra förälder. Jag var rädd att bli som min far; utagerande, arg och självför­brännande.”

Nu gick han in i en personlig kris. Han behövde hjälp och sökte upp företags­hälsovården.

”Men de förstod inte hur dåligt jag mådde, de tyckte att allt såg bra ut.”

Turen var, som han själv säger, med honom ännu en gång. Han mötte en kvinna som var psykoterapeut och som erbjöd honom hjälp.

”Jag sa som det var, att jag var skuldsatt och inte kunde betala. Men hon tog emot mig ändå,” säger han.

För henne kunde han berätta om sin situation och sina känslor.

”Jag hade ingen plattform utanför ­arbetet, inga vänner, min ekonomi hade rasat. När skilsmässan var ett faktum föll jag, handlöst. Jag hade nått botten.”

Trots motgångarna måste han orka fortsätta vara en bra pappa.

”När jag berättat samma sak för femte gången var det inte samma historia. Då var det inte längre svart och vitt, det var mer nyanserat.”

Gradvis blev hans självbild ljusare, mer realistisk.

”Jag behövde inte längre föra den där inre kampen att försöka vara någon annan, någon som var perfekt. Jag kunde börja bejaka att jag faktiskt var framgångsrik. Och jag kunde gilla Kaj Stenman, precis som han var.”

Han insåg att han var ganska modig, att han kunde vara stolt över att han vågat göra så många olika saker, trots att han varit rädd.

”Jag har mött många människor som betytt mycket för mig. Det är en stor gåva.”

Redan när han sålde båtar insåg han att det är i mötet mellan människor som det händer något, det är där förtroendet skapas och drivkraften föds, inte i någon affärsplan.

”Utan förtroende blir det ingen affär, alla företag är i första hand i förtroendebranschen.”

När Kaj Stenman talar om dagens ledarskap beskriver han det som att köra en stor maskin, som något mekaniskt.

”För mig handlar ledarskapet om att mötas, och att vilja mötas på ett sätt så att det känns i hela kroppen.”

Det var sådana tankar som drev honom att försöka förändra sättet att sälja.

”Bland mäklare pratade man om lägenheter och villor som objekt. Men precis som när man säljer båtar är det människors drömmar om framtiden man säljer; ett hem. Jag ville få in det tänkandet.”

För att skaffa sig en teoretisk bas läste han marknadskommunikation på Berghs. Han rekryterades som vd till Mäklarsamfundets servicebolag. Där startade han en insamling till förmån för hemlösa. Det var ett sätt att visa att man i mäklarbranschen inte bara tänkte på att tjäna pengar.

När han märkte att Mäklarsamfundet började dra åt ett annat håll än han ville, bestämde han sig för att säga upp sig.

Han hade inga färdiga framtidsplaner, men han längtade efter äventyr.

”Jag köpte en motorcykel. Målet var att åka till Marocko ett par månader.”

Men ihållande regn i södra Spanien tvingade honom att vända.

”Då fick jag ett samtal från Skanska Nya Hem. De hade svårt att få fart på lägenhetsförsäljningen och ville ha hjälp.”

På 27 timmar körde han tillbaka till Stockholm. 270 mil i ett sträck, tillräckligt för ett medlemskap i Iron Butt Club, Stålrumporna. Men att få gehör för frågor om marknadsföring i ett utpräglat ingenjörsföretag visade sig svårare än han anat.

I rollen som försäljningschef var det hans uppdrag att skapa en försäljnings­driven och konsumentorienterad orga­nisation. Men det varade inte så länge. Snart gjordes ytterligare en omorganisation. Kaj Stenman fick veta att det bara var byggandet som räknades. Han och några av hans närmaste medarbetare blev uppsagda.

Det har nu gått ett år. Familjen, hustrun sedan sex år, hans nu vuxna dotter och två vuxna bonusbarn, betyder förstås mycket. Han har också ett uppdrag som styrelseordförande i kommunikations­byrån Publik.
”Men att inte ha ett vanligt jobb gör mig rastlös, jag har ju arbetat mycket i hela mitt liv”, säger han.

”Jag vill jobba som vd, jag söker min flock.”