It-klippet blev en mardröm

Bam! Helt oförberedd stirrade Daniel Mühlbach, då vd för Lensway, på kuvertet som just landat på hans skrivbord. Inuti låg hans uppsägning, personligt överlämnad av den kanadensiske finanschefen, som hade kommit på oanmält besök den här dagen, enbart för detta ärende.
»Du bör nog lämna lokalen nu«, sa finanschefen.

Daniel Mühlbach packade ihop sina saker och körde hem som i trans. I huvudet malde tankarna och oron: »Vad skulle hända härnäst?«
Det visade sig bli värre än han någonsin kunde ha drömt om.

Men vi tar det från början:
Daniel Mühlbach var vd och grundare av Nordens största linsbutik på nätet, Lensway. Genom en fusion med ett kanadensiskt bolag skulle Lensway och Coastal Contacts dominera marknaderna i både Europa och USA. Men Daniel Mühlbachs beslut att sälja sin del i Lensway 2004 blev början på en dramatisk resa som knappt ens en filmproducent i Hollywood skulle kunna dikta ihop.
»De gick långt över gränsen när de gav sig på min familj. Samtidigt är det kanske något man får ha med i beräkningen. Företaget och familjen har nästan varit en och samma sak«, säger Daniel Mühlbach i dag sju år senare, om känslan av att hans familj också drabbades i efterspelet med vad han upplever som förföljelser.

Men vi går tillbaka till den 7 juli 2004. Då skrev Dagens Industri om »det senaste tillskottet i internetmiljonärsklubben«, Daniel Mühlbach, vd för Lensway.

Lensway var då störst bland alla nordiska företag som sålde linser på nätet. Nu skulle de bli ännu större genom att förena sig med det kanadensiska bolaget Coastal Contacts, som var lika stora fast på den amerikanska marknaden. Ljuv företagsmusik hade uppstått och det såg ut som en »match made in heaven«.

Fram tills nu hade historien om Daniel Mühlbach varit en klassisk framgångssaga. Likt Ingvar Kamp­­rad som la grunden för Ikea genom att cykla runt i trakterna av Älm­hult och Agunnaryd och sälja tändsticksaskar, hade Daniel Mühl­bach och hans studiekompis Herman Ofenböck turnerat Sverige i början av 2000-talet och marknadsfört sitt uppstickarbolag Lensway till fattiga studenter genom att dela ut flygblad och tejpa upp affischer på kårhus och bibliotek. Sedan åter­­­­vände de hem till Stockholm för att packa linser.
De två första åren gick bolaget så knackigt att de inte ens kunde ta ut någon lön. Att hitta investerare var inte att tänka på. Luften hade gått ur it-branschen totalt år 2000.
»Det var överlevnadsår. Varje krona skulle vändas på«, berättar Daniel Mühlbach.

Men – tack vare uthållighet och affärssinne lyckades han och Herman Ofenböck öka intäkterna från noll kronor år 1999 till 500 miljoner kronor 2010, då Coastal Contacts köpte upp bolaget.
Här hade historien kunnat sluta med »happy end«. Men verkligheten ser annorlunda ut.

Sex år efter samgåendet med Coastal Contacts startade dramat som ledde till att Daniel Mühlbach till slut blev anklagad, övervakad och förföljd.
Startskottet i den här historien är inte förbjuden kärlek eller hämndbegär som på filmduken, utan skillnader i ledarstil.  I början av 2000-talet var Lensway ­fortfarande ett litet entreprenörbolag med tre anställda.

2004 hade Lensway kommit så långt det gick i Norden. Man var störst. Daniel Mühlbach började fundera på att ta in mer kapital för att kunna växa ytterligare och ta över linsmarknaden i Europa. Han blev kontaktad av det kanadensiska företaget Coastal Contacts, som hade motsvarande verksamhet i USA och också ville utvidga.

Deras erbjudande kom lägligt. Eftersom Lensway under de fem första åren hade tagit in ett trettiotal privata och institutionella ägare hade Daniel Mühlbach lagt mycket tid på att strukturera styrelsens arbete och föra en tydlig kommunikation med aktieägarna.
Nu ville han i stället prioritera den operativa verksamheten. En fusion och en ny roll som anställd vd skulle göra detta möjligt.

Han hade stora förhoppningar. Det fanns flera tydliga fördelar: Risk­­spridningen blev mer jämnt fördelad med verksamhet på två kontinenter ­­och man kunde få tydliga synergieffekter.
Det fanns också kulturella lik­heter mellan Coastal Contacts och Lensway. De var båda entreprenörbolag med nybyggar­anda.
»Det var samma ungdomliga stämning på de två bolagen. Vi hade väldigt roligt ihop.«

Men Daniel Mühlbachs rådgivare och vänner var inte lika hoppfulla. Flera av dem varnade honom för att fusionera med ett nordamerikanskt bolag.
»Många sa att amerikaner ofta lovar runt och håller tunt, och att de inte accepterar den svenska ledarstilen.«
I jul 2004 gick så Lensway ihop med Coastal Contacts.

Några år senare, i takt med att verksamheterna skulle integreras blev det tydligt hur de två bolagen skilde sig åt och hur olika man såg på chefskapet.
»En fråga var alltid konflikt­laddad – nämligen ersättnings­nivåerna. Där hade vi helt olika syn på vad som var rimligt.«
Dessutom var ledarskapet olika. På Lensway dominerade en typisk svensk ledarstil där man lät medarbetarna vara delaktiga i besluten och det fanns en öppenhet mellan chefer och anställda om varför man valde att gå i en viss riktning.

På andra sidan Atlanten var med­­arbetarna vana vid att få instruktioner och följa dem. Här kunde man säga upp en person på dagen. Enligt Daniel Mühlbach fanns det också en kultur av att premiera cheferna med höga ersättningar.

Coastal Contacts ledning reage­rade också direkt på Daniel Mühl­bachs annorlunda ledarstil. När Lensway hade köpt upp ett mindre europeiskt bolag och var tvungna att säga upp några medarbetare i samband med en omorganisation frågade huvudkontoret vem han hade som »avskedare«. Det var underförstått att man inte tyckte att det var hans roll att hantera uppsägningar.
»Jag tror aldrig att de riktigt förstod min ledarstil. Vi hyrde in en kulturexpert som talade inför hela organisationen för att skapa mer förståelse, men jag tror aldrig att vi nådde ända fram.«

Gång på gång uppstod missförstånd och meningsskiljaktigheter.
När Daniel Mühlbach valde att kritisera de höga ersättningsnivåerna i det kanadensiska bolaget under ett styrelsemöte uppfattades det som en aggressiv handling.
I efterhand kan han erkänna att han hade lika svårt att förstå den amerikanska företagskulturen som de hade att förstå den svenska. Hans bakgrund och det personliga engagemanget spelade också in.
»De första åren var vi ju väldigt kostnadsmedvetna. Det blev också bolagets styrka.«

När Daniel Mühlbach gång på gång ansåg att ersättningsnivåerna till de kanadensiska cheferna var för höga, och att det inte fanns någon öppenhet gentemot aktie­ägarna växte frustrationen.

I ett styrelsemöte för moderbolaget Coastal Contacts som skedde över telefon i mars 2010 valde han att sätta ner foten. I en omröstning om en ersättningsfråga avstod han helt enkelt från att rösta.

Därefter blev det helt tyst. Vd:n för Coastal Contacts varken ringde eller besvarade mejl.
Tre veckor efter telefonkonfe­rensen satt Daniel Mühlbach på sitt kontor i Lensways lokaler i Kista när finanschefen för Coastal Contacts kom på oanmält besök.

På Daniel Mühlbachs skrivbord lade han ett kuvert. Där låg ett tiosidigt juridiskt dokument skrivet på engelska. Daniel Mühlbach bad finanschefen om lov att få ringa sin advokat, men blev nekad.
»Du bör nog lämna lokalen nu«, svarade finanschefen.

Han övervakade Daniel Mühlbach när han packade sina saker.
Daniel Mühlbach körde hem till villan i Sollentuna i ett chockartat tillstånd.
»Jag var inte beredd på det. Fram­för allt var det väldigt mycket oro för Lensway, eftersom Coastal inte hade någon förståelse för vår företagskultur. Vad skulle de göra härnäst?«

Det visade sig bli ännu mer dramatiskt.
Daniel Mühlbach fun­derade i några dagar på vad som skulle bli hans nästa drag. Han hade tidigare blivit kontaktad av flera svenska in­­vesterare som ville köpa Lensway från Coastal Contacts och återknöt kontakten med dem.

Tillsammans med investerarna erbjöd han den kanadensiska ­styrelsen att han skulle köpa Lensway.
»Min tro var att de skulle inse att det fanns ett värde i att hantera situationen på det här sättet. Men efter det blev det bara värre. De missförstod helt.«
Han fick inte till något möte med Roger Hardy, Coastal Contacts vd, förrän de skulle diskutera ersättningen i samband med Daniel Mühlbachs uppsägning. Han hade ett klassiskt vd-avtal där en summa utgår om man tvingas att sluta. Vid mötet i Vancouver pratade de om Daniel Mühlbachs rättigheter.

Men efter mötet kom nästa överraskning. Daniel Mühlbach fick ta emot ett femtiosidigt dokument, en kanadensisk stämningsansökan där han bland annat anklagades för att konspirera mot Lensway eftersom han hade erbjudit sig att köpa bolaget.
»Jag förstod först ingenting. Det var sida efter sida med anklagelser. På papperet såg jag ut som en riktig storskurk.«
Senare förstod han att det enda syftet med mötet hade varit att kunna delge stämningen, vilket i Kanada måste ske när personen befinner sig i landet, berättar han.

När han på hemresan mellan­landade i Amsterdam och satte på sin mobiltelefon fanns en lång rad missade samtal från oroliga familje­medlemmar och affärs­bekanta. Coastal Contacts hade gått ut med nyheten om stämningen via en global nyhetsbyrå.
Flera svenska medier skrev om att Daniel Mühlbach hade konspirerat mot Lensway.
»Då blev det nästan kaos.«

De närmaste veckorna blev ännu underligare. En dag upptäckte Daniel Mühlbach okända bilar vid uppfarterna till hans hus.
»De började förfölja mig och min familj. De hade satt mellan tre och fyra personer som jobbade heltid med att bevaka mig. De följde efter mig vart jag än körde. När jag åkte till dagis och skola med mina barn var de inte långt därifrån.«

Sedan började bilderna komma. Någon skickade fotografier tagna på Daniel Mühlbachs barn när de var i skolan. Han rapporterade det till polisen som tog det vidare till åklagare.
Det senaste halvåret har Daniel Mühlbach hanterat tre olika rätts­processer. För det första den kanadensiska stämningsansökan där han bland annat har anklagats för konspiration. För det andra det svenska åtalet mot den kanadensiska vd:ns förföljelser av hans familj. För det tredje ett av honom själv påkallat skiljeförfarande i Sverige. Det senare kompletterades med bolagets krav på honom själv och blev den avgörande processen.

I februari i år kom utfallet. Daniel Mühlbach vann på alla punkter. Åtalet som gällde för­följelsen av hans familj lades ner.
»Även om det var väntat kändes det väldigt skönt. Jag kände verk­ligen att min heder stod på spel.«

Under det senaste året har Daniel Mühlbach haft möjlighet att reflektera kring vad som gick fel.
Men när han summerar sina år med Lensway är han ändå nöjd med utvecklingen.
»Jag känner mig inte sviken. På det stora hela var det väldigt positivt för bolaget. Att ha fått vara med och driva Lensway från noll till 500 miljoner kronor på elva år är en otrolig erfarenhet. Dessutom har det varit bra för mig att lära mig om kulturen i Nordamerika och hur den skiljer sig från vår ledarstil.«

Men på det personliga planet känner han ändå ett vemod över att relationerna blev så dåliga mellan honom och det kanadensiska bolagets vd.
»Ja, det är klart att jag är besviken, så mycket som vi har jobbat ihop och semestrat ihop med våra familjer. Han känner ju mig.«

I dag har Daniel Mühlbach gått vidare med ett nytt bolag, som han har startat tillsammans med före detta kolleger från Lensway. Det nya företaget heter Footway och bedriver handel med skor över nätet.
»Jag önskar jag kunde säga att jag lärt mig något av ledarstilen i Kanada, men jag tror inte det. Jag tror på den transparenta modellen och att involvera medarbetarna, som jag gjorde tidigare. Det är vad medarbetarna gör för bolaget som räknas, inte vilken bonus de ska ­få. Jag kommer inte att ändra ledarstil.«