Vd:n för nerlagda Debaser: ”Så förbannat onödigt”

”Baren och scenen är det kritiska. Allt annat är atmosfär”, sade en gång Hilly Kristal, grundaren av världens kanske mest kända rockklubb, CBGB i New York.

På Debaser Slussen var scenen inte högre än en meter, marginellt högre än den plywoodkonstruktion som skrev in CBGB i historieböckerna (där bland annat Ramones, Televison och Blondie gjorde några av sina första framträdanden).

Men det fanns atmosfär.

Journalisten Fredrik Strage skrev i en krönika i Dagens Nyheter att ”alla band blir bättre på Debaser Slussen”. För många var det den perfekta rockklubben, vilket inte minst märks på alla priser och utnämningar som den fått.

Weeping Willows hade sina legendariska allsångskvällar här. Ebba Grön återförenades här, då de tillsammans med Mick Jones från The Clash hyllade den sistnämndes avlidne bandkollega Joe Strummer. Little Steven i E Street Band har gått hit efter sina konserter med Bruce Springsteen.

Det har skrivits låtar om klubben, folk har gift sig här.

Sedan starten 2002 har namnet Debaser dykt upp på fler ställen och innefattar i dag en hel företagsgrupp. Men hela tiden har namnet först och främst varit förknippat med den gamla systembolagsbutiken vid Slussen.

Fram till i höstas.

Då tog det slut.

Eftersom hela området ska renoveras – Slussen är i alarmerande dålig form och behöver rivas – så har staden sagt upp flera hyresgäster i området.

Den sista september upphörde Debasers verksamhet i lokalen.

Annelie Telford, Debasers vd, och hennes team hade sju dagar på sig att tömma lokalen. Samtidigt som hon tvingades acceptera att hennes livsverk skulle stängas slet hon för att iscensätta en grandios avskedsfest. Fem dagar efter att det sista bandet klivit av scenen lämnade hon ifrån sig nycklarna till lokalen.

”Det var en helt sjuk vecka. Det var ju så svårt att fatta det där. Ska vi inte vara där mer?”, säger hon när vi möts på Debaser Medis, företagsgruppens stora flaggskepp.

I konsertlokalen intill håller kvällens band, metalbandet Baroness, på att rigga scenen. Ur högtalarna strömmar hög musik. Det slamrar från baren.

Med sitt långa hår och sin svarta skinnjacka skulle Annelie Telford kunna misstas för någon av rockklubbens gäster, där hon sitter vid ett bord i klubbens restaurangdel.

Hon verkar inte ta någon notis av alla ljud.

”Jag och min man diskuterade det där. Vi har flyttat ganska många gånger. Inför varje gång har jag haft känslan att ’det här kommer att bli jobbigt’. Men så fort jag har packat ihop sakerna har jag insett att det är sakerna och personerna som är hemmet, inte själva bostaden. Jag hade hoppats att jag skulle kännas så nu. Men så var det verkligen inte. För det är Slussen som är platsen. Att vi inte längre har rätt att ha vår verksamhet på den platsen, det går inte riktigt in”, säger hon.

Hon skakar på huvudet och säger igen att ”jag kan inte förstå det”.

”Platsen är ju där, det är den fantastiska, vackra utsikten och det härliga torget. Båtarna har slussat där som vanligt under helgen, då vi har jobbat dygnet runt för att tömma allt. Allt är som vanligt i övrigt, ändå är det så abstrakt”, säger hon.

Första gången hon besökte lokalen gjorde hon det mest för att vara artig. Hennes cateringfirma hade precis börjat gå bra och hon var inte alls intresserad av att gå in i ett nytt projekt nu.

Men lokalen ville annorlunda.

”Det tog tre minuter innan jag tvärvände. Klart vi ska ha rockklubb här, lokalen skrek ’perfekt rockklubb!’. Det var en fantastisk lokal med ett fantastiskt läge, med möjlighet till uteserveringen på torget, utan bostäder i samma byggnad, supercentralt”, säger hon.

Det här var sommaren 2002. Under bara några år hade flera av stadens bästa scener för rockmusik försvunnit. Lika högljutt som lokalen skrek efter henne skrek Stockholm efter en rockklubb.

Det enda som egentligen saknades var pengar.

”Det var rätt dumdristigt. Min mamma hjälpte mig och satte sitt hus i borgen. Jag får ångest bara jag tänker på det i dag. Det är ju klart att det kunde gått i konken. Men vi trodde stenhårt på det här”, säger hon.

De andra delägarna fick göra samma sak. Men oron var obefogad. Stockholmarnas kärlek till rockklubben vid Slussen var stor och omedelbar. Redan första året gick verksamheten med vinst. I dag omsätter hela Debaser 95 miljoner kronor.

Att Annelie Telford skulle bli vd var självklart. Visserligen var personalansvaret i cateringföretaget marginellt. Men hon gott om ledarerfarenhet från sin tid som restaurangchef på Tantogården och som restaurangansvarig för den stora ambulerande rockfestivalen Kalas.

”Jag hade inte varit med och startat Debaser om jag inte hade fått bli vd. I dag har vi en jätteorganisation där många har sitt eget ansvarsområde. Våra chefer är i det närmaste självgående. Men jag skulle inte stå ut med att ha en annan vd”, säger hon.

Att Debaser är en ”jätteorganisation” syns inte på pappret. Mätt i heltider har Debaser omkring 70 anställda. Men verkligheten ser annorlunda ut. Lönelistan rymmer över tusen namn.

”Det är så många extraarbetare. Och även de som är discjockeyer och inte har möjlighet att fakturera genom ett eget företag hamnar också på lönelistan”, säger hon.

Samtidigt som hon beskriver sig själv som ”väldigt vd:ig” så är Annelie Telford full av självkritik när det gäller det egna ledarskapet. Hon beskriver sig som ”ganska jobbig, pain-in-the-assig emellanåt”.

”Jag släpper liksom inte saker. Jag fortsätter att driva på. Jag tror att jag kan vara lite dålig på att ge dåligt handlingsutrymme. Men i och med att vi har vuxit så har det naturligt blivit bättre, vi tvingas till det”, säger hon.

Lite längre borde hon ha kommit vid 42 års ålder, tycker hon själv.

”Jag funderar mycket, men jag är dålig på att tygla mig själv. Jag reagerar och jag kan vara för stark i mina reaktioner för våra medarbetares bästa. Jag kan bli förbannad. Om man inte har gjort saker och inte meddelat mig det blir jag förbannad. Jag kan också döda budbärare.”

Likväl vill många jobba med henne.

”Jag tror att många som har mycket eget driv trivs med att det händer mycket i vår organisation. Vi har ju ett jäkla högt tempo jämt. Trivs man med det så trivs man i vår organisation”, säger hon.

Att vara vd är inte hjärnfysik, menar hon och citerar Steve Jobs: ”stay hungry and stay foolish”.

”Det är hårt slit och mycket upprepningar samtidigt som du ska hålla dig uppdaterad med omvärlden och all fantastisk utveckling som sker hela tiden. Att fortsätta vara motiverad är det svåraste, för jag tror precis som Jobs, att motivation alltid slår klass, och att du inte alltid måste hoppa högst. Men du måste fortsätta hoppa, och det är jäkligt jobbig i det långa loppet”, säger hon.

På Debasers klubbar går arbetsmiljö och livsstil hand i hand. På rockklubben är volymen och tempot högt, här finns stjärnglansen, dramatiken och glädjen.

En mytomspunnen värld, som Annelie Telford själv kom att förälska sig i när hon var i tjugoårsåldern.

Det började med extrajobb på rockklubben Tantogården i Stockholm under studietiden.

Till slut blev det mer arbete än studier. Planerna på att bli översättare pausades i höjd med en C-uppsats i språkvetenskap.

Under en tid arbetade hon dessutom nästan heltid som amatörjockey på Täby galopp (”amatörjockey” är en viktklass snarare än en värdering, informerar hon).

Hästar på dagarna, Tantogården på nätterna och plugg där det fanns en lucka.

”Galet, men jätteroligt”, konstaterar hon.

Nu har den här miljön varit hennes arbetsplats i femton år.

Det har tyvärr fört med sig att hon tvingas förhålla sig professionellt till något som är en passion.

”Jag går inte på jättemånga spelningar längre. Dels för att det är så mycket jobb, men också för att man inte uppskattar allt bra på samma sätt om man matas med gig hela hela tiden, man blir blasé”, säger hon.

Men de sista månaderna på Debaser Slussen innebar att passionen väcktes till liv. Med risken för stängning kom känslan tillbaka.

Det där som Fredrik Strage skrev stämmer, tycker hon.

”Det är sant. Allt blev bättre på Debaser. Det är något med den abnorma närheten. Det är en helt fantastisk scen. Det hade inte med det fantastiska ljudet och ljuset att göra, det var bara människorna som gjorde upplevelsen. Musikerna och publiken gjorde det tillsammans. Det har varit roligt att få återupptäcka, så här jävla fantastiskt är det och det är därför jag älskar det.”

Hur viktig är hennes ledarskap för atmosfären? Om Hilly Kristal var synonym med CBGB, hur mycket präglas Debaser av Annelie Telford?

Tja, precis som andra vd:ar påverkar sina företags kultur, påverkar hon Debasers sätt att vara, menar hon. Vilket i sin tur påverkar gästernas upplevelse.

”Jag ville från början att vi skulle vara välkomnande för alla. Jag hatade VIP-system som exkluderade de gästar som faktiskt hade intresset att köa för att komma in, så jag drev igenom att vi inte skulle ha VIP-kort, att vi skulle ha korta gästlistetider och prioritera den trogna köande publiken. Det gjorde oss till en vänlig rockklubb, och vi lyckades tack vare vår skicklighet i bokningar och drift av stället att få respekt, utan att vara VIP. Det har jag vägrat tumma på. Jag anser att det har varit viktigt för Debasers stämning”, säger hon.

Trots tröttheten bubblar Annelie Telford av lust och ilska att få berätta om sin syn på Slussenfrågan. Den har engagerat henne långt utöver vad hennes roll som vd kräver.

Hon suckar djupt över sin kaffekopp, blir varse om ljuden, reser sig och går för att stänga en dörr.

”Det finns ju så många aspekter i det här, jag vet inte hur mycket du vill prata om Slussen?”, säger hon när hon kommer tillbaka.

Och så pratar hon oavbrutet i nästan en halvtimme.

Kortfattat går hennes resonemang ut på att det ännu saknas så många delar i planerna kring ombyggnationen av Slussen att det kan dröja länge, kanske flera år, innan arbetet ens kan påbörjas. Stockholm stads exploateringskontor måste få igenom två detaljplansändringar innan bygget kan börja, vilket är en tidskrävande process.

Annelie Telford kommer sannolikt att hinna promenera förbi lokalen tusen gånger gånger innan den försvinner.

Hon är arg på politikerna som hon anser slirar på sanningen och på journalister som är dåligt insatta.

”Det går inte att ändra detaljer i en plan. Hela planen måste göras om! Snälla, kolla det med mark- och miljööverdomstolen”, säger hon upprört.

Hennes ilska kan tyckas överflödig. Redan då hon för första gången fick nycklarna i sin hand visste hon att lokalens dagar var räknade. Dessutom har Debaser under hösten förvärvat en ny lokal vid Hornstull som tagit över delar av Slussens verksamhet.

Så varför bryr hon sig?

För att det är en fråga om demokrati, menar hon. Och för att ingen annan gör det.

”Vi älskade platsen men blev upprörda över hur våra politiker får bete sig. Det gjorde att jag blev mer engagerad. Nej, jag har inte följt det här utifrån vad som är bäst för Debaser. Antagligen har det tagit alldeles för mycket tid”, säger hon.

Är det vd:n eller privatpersonen som pratar? Hon vet inte riktigt

”Jag har skitsvårt att skilja på det där! Vi på Debaser står för det jag säger. Om jag bara skulle vara Debaser-smart skulle jag inte säga något av det här, då skulle jag ha tagit hand om våra egna intressen fullt ut. Men det här ÄR en skandal. Vd:n för Debaser har uppenbarligen svårt att hålla tyst om det.”

Men hur hon än vrider och vänder på det är det nu slut. Föreställningen fortsätter på Debasers andra ställen, men vid Slussen har musiken tystnat. Stockholmarna har, enligt Annelie, ett ”onödigt dyrt byggkaos” att vänta i tio år.

Avslutningsfesten fem dagar tidigare, då Markus Krunegård och bandet INVSN uppträdde, blev en på samma gång vemodig och lycklig tillställning.

Den kvällen var Annelie Telford gäst, inte vd.

”Jag hade lovat mig själv två saker, jag skulle titta på banden längst fram och jag skulle dansa de sista timmarna. Det gjorde jag och det var en fantastisk kväll. När jag såg banden var jag så glad för att just Krunegård och INVSN spelade. Båda har spelat så mycket hos oss mycket under åren”, säger hon.

När det sista bandet gick av scenen efter sista låten kunde hon inte hålla tillbaka tårarna.

”Det kändes så förbannat onödigt, att Debaser Slussens historia skulle vara slut, extremt långt innan Slussen skulle rivas. Det var väldigt sorgligt.”