Lediga chefsjobb
Alla chefsjobb

Därför är hon Sveriges bästa chef

Okategoriserade
Text: Redaktionen
Publicerad
Foto: Dan Hansson/Scanpix

Det är en sommar för ungefär tio år sedan och Konsthögskolans lokaler ekar tomma. Men en figur skymtar i korridorerna. Marie-Louise Ekman – skolans tillträdande rektor – vandrar runt i ateljéer, trappor och korridorer för att känna in vilka möjligheter lokaliteterna erbjuder.

LÄS MER: Fler Cheftester

Även om hon är väl bekant med den skola hon varit professor vid under flera år är situationen ny. Nu ska hon bli rektor, och det är för att förbereda sig för den nya rollen hon känner in scenografin.

I dag har det gått nästan tio år och Marie-Louise Ekman har blivit chef för ett nytt etablissemang – Dramaten. Varje gång Dramaten får en ny chef är förväntningarna från både skådespelare och publik skyhöga.

Så här sa exempelvis skådespelaren Marie Göranzon i en radiointervju när det blev klart att Marie-Louise Ekman skulle bli ny Dramatenchef:
»Min första reaktion var: Vad bra för Sverige och vad bra för Dramaten att man vågar välja en 63-årig kvinna …«

Bra för Sverige?! Sådant skulle ge vem som helst stora skälvan inför uppgiften. I det fallet kan man knappast undgå att dra en parallell till ingen mindre än USA:s nye president Barack Obama. Frälsare som frälsare, liksom, även om det sker på något olika arenor …

»Det känns i luften att det har kommit en ny tid här på teatern«, säger en av Ekmans nya medarbetare. »Förväntningarna på henne är verkligen extremt höga.«

Man kan säga att hon själv har bäddat för situationen genom att göra sig känd som en bra ledare. För maken till lovord var det länge sedan Chef hörde.
»Hon är den bästa chef jag har haft«, berättar en tidigare medarbetare som beskriver sig själv som »mycket kräsen« när det gäller chefer.
»Till dags dato är hon den bästa chef jag har haft«, instämmer en annan. »Hennes omtänksamhet är slående.«
»Jag kan lugnt säga att av alla chefer jag har haft är Marie­-Louise en av de allra bästa«, säger en tredje.

Vilket är något av en paradox. Marie-Louise Ekman har själv berättat i intervjuer hur hon som ung hade svårt för auktoriteter och faktiskt relegerades både från grundskolan och Beckmans konstskola eftersom hon inte ville underordna sig reglerna.
»Men det kan ju handla om att växa in i en roll«, funderar en kollega. »Att utmana auktoriteter handlar ju om att man har åsikter, vill förändra och kräver att få ta plats.«
»Hon har auktoritet, men inte i första hand som chef, utan för att hon är en klok person.«

LÄS MER: Chefs betyg på Marie-Loiuse Ekman

Marie-Louise Ekman debuterade som konstnär 1967, blott 23 år gammal. Och det med buller och bång och provokationer som på många sätt påminner om den konstdebatt som rasade i vintras om trashade t-banetåg och intag på psyket.

Marie-Louise Ekman ställde ut toalettstolar och kallade det konst, vilket givetvis utmanade dåtidens vän av ordning. Hon gjorde en utställning om porr och fanns med i kretsen runt tidningen puss, en frispråkig tidskrift som retade gallfeber på etablissemanget med sina politiska provokationer.

Det var inte bara etablissemanget som hon kunde provocera. Mången Grupp 8-kvinna satte råriset i halsen när hon 1969 lät sig fotograferas som utvikningsflicka – låt vara i en konsttidskrift. Men när hon i en tidningsintervju långt senare ger bakgrunden blir det plötsligt inte alls provocerande, snarare rörande. Det handlade helt enkelt om hur en ung kvinna upptäcker sin vuxna kvinnokropp och vill visa upp den bara för att hon tycker om den. Vad är det för konstigt med det?

Så där löper det på. Å ena sidan är hon provocerande, å andra sidan rörande. Å ena sidan upprorisk och antiauktoritär, å andra sidan en stark chef. Å ena sidan kreativ konstnär, å andra sidan disciplinerad ledare.
Marie-Louise Ekman har ju även gjort sig känd som känslig regissör och filmskapare, där hennes ibland absurda humor har firat triumfer. Fast hennes mest sedda konstverk – och kanske mest älskade – är statyn av skådespelaren Margaretha Krook utanför Dramaten och vars inbyggda värmeslingor gör att man bara måste klappa henne.

Marie-Louise Ekman har teatern i blodet. Hennes far var reklamchef på Vasateatern i Stockholm. Hon har senare i film skildrat sin uppväxt med en alkoholiserad far som allting kretsade kring.
Som ung, fattig konststuderande jagade hon sista minuten-biljetter för att ha råd att gå på teatern. Hon har regisserat flera pjäser, men också jobbat som scenograf. Och nu är hon gift med en av Sveriges mest hyllade skådespelare, Gösta Ekman.

På Konsthögskolan berättar man med värme hur paret Ekman ibland anlände arm i arm till skolan om morgnarna. Och på Dramaten kvirrar det i luften av förhoppningar om att Gösta Ekman ska följa med på köpet, så att säga.

Att den unga provokatören med tiden skulle utvecklas till en av landets mest populära chefer var det säkert inte många som kunde föreställa sig på det radikala 1970-talet. De första tecknen på vad som komma skulle dök upp när hon 1984 – som första kvinna – utnämndes till professor i måleri vid Konsthögskolan.

»Det var då hennes ledaregenskaper blev synliga«, berättar en person som har följt hennes karriär. »Det var därför det var så många som uppmanade henne att söka jobbet som rektor när det blev ledigt.«
Det fanns uppenbarligen fler än hennes kolleger som trodde på henne och 1999 satte sig den tidigare så auktoritetstrotsande Marie-Louise Ekman i rektorsstolen på Konsthögskolan.

Fast där blev hon inte sittande speciellt länge. Medarbetare och studenter berättar om en rektor som ständigt dök upp i korridorer och ateljéer – intresserad, nyfiken och glad.
»Hon närmade sig rektorsuppdraget mycket systematiskt«, berättar en imponerad konstnärskollega.

Medarbetare berättar om en chef som aldrig hängde upp sig på formaliteter, samtidigt som hon betonade vikten av att allt måste följa regelboken. Som vågade förlita sig på att medarbetarna gjorde det de var satta att göra. Och vars arbetsdisciplin var imponerande.
»Hon har en otrolig kapacitet och kom alltid mycket väl förberedd«, minns en medarbetare lite nostalgiskt. »Hon är mycket effektiv med hur hon använder sin tid och är på så vis en verklig förebild för många.«

Men lite av den gamla provokatören finns allt kvar. På skolor råder en bestämd hierarki och visst hände det att hon kunde prioritera på ett sätt som retade medarbetare som hade vant sig vid en viss ordning och »så har vi alltid gjort«.

Även på Dramaten har hon gått systematiskt tillväga inför sitt uppdrag. Återigen satte hon av tid till noggranna förberedelser – den här gången till samtal för att lära känna sina blivande medarbetare.
»Man känner entusiasm och optimism inför hennes chefskap«, säger en medarbetare. »Det märks att hon älskar teater, och hennes blick finns både inne i huset och utanför, alltså hos publiken.«

Dessutom hoppas många att hennes bakgrund gör henne till en chef med vidvinkel.

»Hon verkar ha ett övergripande perspektiv på teatern. Och eftersom hon har erfarenheter från flera konstuttryck kan hon säkert komma nära andra yrkesgrupper, inte bara dem som syns på scenen«, hoppas en.
När en ny chef kommer till en arbetsplats inträder så gott som alltid en period som närmast kan liknas vid en smekmånad. På samma sätt var det på Konsthögskolan. Det ovanliga är bara att där höll kärleken i sig.

Skolan anlitade 2007 en firma för att göra en medarbetarundersökning – ett påfund som chefer brukar se fram emot med blandade känslor. Då hade Marie-Louise Ekman varit rektor i åtta år och smekmånaden borde mänskligt att döma vara över.
»Undersökningsföretaget berättade att nya chefer alltid får höga poäng, medan chefer som suttit några år som regel får lägre. De var uppriktigt förvånade över att Marie-Louise fick så höga poäng efter så pass lång tid.«

Nu ska ingen tro att Marie-Louise Ekman har vunnit sina pluspoäng på att vara snäll och medgörlig. Nej, bakom de runda glasögonen kan blicken bli mycket sträng och då förstår man att det är slutdiskuterat.
»Hon har temperament, men hon blir aldrig ovettig. Snarare blir hon väldigt bestämd.«

»Hon har absolut en auktoritär sida«, noterar en annan. »Och om det blir för stressigt plockar hon fram sin stenröst. Och den kan vara mycket skarp ska jag säga.«

Som chef för Dramaten har man ett ansvar att spela de stora klassikerna såväl som nyskriven dramatik. Däri skiljer sig inte uppdraget så mycket från Konsthögskolans, som ska hålla de vedertagna konstteknikerna vid liv och samtidigt positionera sig i samtiden.

»Det kan vara en svår balansgång, men jag tycker att Marie-Louise lyckades väl så bra under sin tid här«, säger en tidigare kollega.

Marie-Louise Ekman är en färgstark person. Hon uppskattar också människor som sticker ut, medan de som har en lite mer beige framtoning kan ha svårare att fånga hennes intresse.
»Ja, det är väl den svagaste sidan i hennes ledarskap«, kommenterar en. »Hon kunde ha vissa favoriter, nämligen de som gärna sökte kontakt med henne. Det var i första hand dem hon såg.«

»De som inte själva sökte upp henne, utan kanske väntade på att hon skulle upptäcka dem kunde glömmas bort«, noterar en annan.
»Å andra sidan kan man ju säga att det var hennes blick för talang som gjorde att hon uppmärksammade dem«, replikerar nästa.

En annan svag sida är hennes omtalade tålamod med medarbetare som inte riktigt lever upp till förväntningarna. Som människokännare lever hon på sin intuition och ibland kan den lämna henne i sticket.
»Om någon inte fungerar måste man ställa krav, inte bara låta det gå«, säger en kritisk röst.
»Ibland håller hon fast alltför länge vid dem hon en gång trodde på«, säger en annan. »Därför skulle nog många säga att hennes förmåga att bedöma andra inte är på topp.«

Hur det kommer att visa sig i ledarskapet för de erkänt, för att inte säga ökänt, besvärliga skådespelarna på Dramaten är kanske för tidigt att säga. Själv har hon sagt att »mycket känslor tycker jag bara är bra. Vad skulle teatern annars vara? Man kan inte ha samma krav på ordning som på banker och sjukhus.«

Marie-Louise Ekman är på många sätt en lyssnande ledare, framhåller många. Hon uppskattar en bra diskussion, gillar att vända och vrida på argumenten innan hon bestämmer sig.
»När det är dags för beslut är hon i högsta grad beslutsfähig«, säger en medarbetare. »Men hon stressar aldrig fram ett beslut, utan vill gärna känna att hon står på fast mark.«

Under förre chefen, Staffan Valdemar Holm, rådde ett delat chefskap, där Holm stod för det konstnärliga och en vice vd svarade för det ekonomiska och administrativa. Men Marie-Louise Ekman axlar hela ansvaret själv.
»Om man bara ser konstnären Marie-Louise Ekman förstår man inte vilken skicklig administratör hon är«, säger en av hennes tidigare medarbetare. »Det tror jag hon lärde sig när hon regisserade. Som regissör har man budgetansvar och lever under stark tidspress samtidigt som man måste kunna improvisera när planeringen spricker.«

Lägg därtill en förmåga att entusiasmera, stark självdisciplin och en stor omtanke om sina medarbetare och det är inte så svårt att förstå varför så många uppskattar chefen Marie-Louise Ekman.

Skapa ett gratiskonto, läs Chef digitalt för

0:-

  • Tillgång till våra låsta artiklar och webinar gratis!

Skapa ditt gratiskonto

Se alla våra erbjudanden