Lediga chefsjobb
Alla chefsjobb

”Revanschen blev min stora drivkraft”

Okategoriserade
Text: Redaktionen
Publicerad
Foto: Daniel Månsson

Han gick i andra ring på gymnasiet. Och han mådde skit. Han skolkade, blev mobbad och började träna kampsport. Han var ständigt arg och hade noll engagemang i skolan

”Jag byggde upp ett skal för att skydda mig själv”, säger Farhad -Jabbari, i dag vd på Sats.

Efter en lektion bad hans svensklärare honom att stanna kvar.

”Jag frågade ’vad fan vill du’. Då sa hon bara ’du svär inte i närheten av mig’, och spände ögonen i mig.”

Det blev vändpunkten för honom och början på resan ”att bli någon”.

Men innan vi berättar om hur Farhad Jabbari chockade klassen den där vinterdagen i början av 1990-talet backar vi ytterligare några år. Till Teheran 1988, när Ayatollah Khomeini mitt under kriget mot Irak avrättar tiotusentals politiska fångar och börjar rekrytera 13-åringar till strid. Farhad Jabbaris föräldrar inser då att deras ende son skulle bli inkallad i kriget. De såg bara en utväg. En vecka senare satt en tolvårig pojke ensam på planet till Sverige.

”Första natten i Sverige tänkte jag bara på min familj, jag undrade när de skulle komma.”

Hos farbrodern i Göteborg, där han bodde första tiden, var inget som hemma i Teheran. På morgonen gick hans två kusiner till skolan. Han som älskade skolan och som varit en av de bästa i sin klass i Teheran, fick stanna hemma.

”Det kändes som om jag blivit överkörd av en lastbil, jag fick panik”, säger han.

Varje dag var en plåga. Han skrev brev hem och berättade att han var framme. Att han väntade.

”Gång på gång fick jag börja om, tårarna rann och blötte ner papperet. Jag ville inte att mina föräldrar skulle märka hur ledsen jag var, hur mycket jag längtade”, säger Farhad Jabbari.

Minnet gör fortfarande ont.

”Jag tjatade på min farbror och faster om att få gå i skolan.”

Efter knappt två veckor i det nya landet fick Farhad Jabbari börja i förberedelseklass för att lära sig svenska. Men ingenting fastnade. Det han lärt sig på dagen var borta på kvällen.

”Jag hade ångest. Samtidigt ville jag så gärna lära mig språket. Men det fungerade bara inte.”

I farbroderns familj fann han aldrig sin plats. Och han kom inte överens med sin faster.

”Jag kände mig som någon som bara störde. De hade ju sina egna bekymmer men det förstod jag inte då”, säger Farhad Jabbari.

Så i stället vände han sig inåt. I ett litet förråd där hans resväskor stod spenderade han timmar, dagar. Här fanns ritböcker, brev, fotografierna på mamma och pappa, på lillasystern. Han la ut bilderna på golvet, byggde historier, mindes.

En gång i veckan ringde föräldrarna. Men han var så uppfylld av vanmakt att han knappt blev glad.

”Jag ville bara skrika och gråta, jag längtade så efter dem. Men jag var tvungen att lägga band på mig. De kunde ändå inte göra något åt det.”

Efter ett halvår flyttade han till sin andra farbror. Där blev det bättre. Fortfarande fick han ta hand om sig själv en hel del.

”När jag kom till Sverige var jag tvungen att ta ansvar för mig själv, jag blev vuxen på en vecka.”

Den erfarenheten skulle senare bli en av byggstenarna i hans framtida ledarskap; ingen annan skulle få styra hans liv, han måste våga fatta egna beslut för att nå dit han ville.

Efter ett och ett halvt år kom hans mamma Shokouh Momtaz och systern Farnaz till Sverige. Längtan ersattes av andra problem:

”Plötsligt var det någon annan som skulle bestämma. Jag kände mig som en inneboende i min egen familj. Och jag var fortfarande bitter för att de hade skickat iväg mig ensam i stället för att göra som mina farbröder. Samtidigt hade jag skuldkänslor. Mamma som haft struma länge hade blivit sämre. Jag och min syster som alltid hade stått varandra så nära hittade inte fram till varandra längre.”

Farhad Jabbari kände sig vilsen. Han var obekväm hemma och fann sig inte tillrätta i skolan. Inte nog med att han haft svårt att koncentrera sig, han hade också bytt skola flera gånger. Först efter två år i förberedelseklass hade han fått börja i en vanlig åttondeklass.

Han var invandrare och dessutom minst i klassen. När han kom till Sverige var det som om han stannat i växten. Och han talade fortfarande torftig svenska.

Ett lätt offer för mobbare.

”Jag fick ofta stryk. Det enda som fungerade i skolan var idrotten.”

Han skolkade ofta, hängde med elever som hellre satt i ett hörn i skolan än att visa sig på lektionerna. Slumpen förde honom förbi en lokal där man tränade Taekwondo. Hemma i Teheran hade han simmat, spelat handboll och övat lite karate men detta var något annat.

Den tuffa kampsporten tilltalade honom.

”Jag hade ju inget att förlora och satsade all min koncentration på Taekwondo.”

Han tränade nästan jämt och blev snabbt en av de bästa. Snart tillbringade han det mesta av sin tid på klubben, blev tränarens högra hand, fick egen nyckel.

”Tränaren lärde mig disciplin, och inpräntade att Taekwondo är en sport, för att jag inte skulle hämnas på mina gamla mobbare.”

Till slut fick hans pappa Hassan Jabbari visum och kom till Sverige. Han fick lämna allt de ägde, villan i Teheran, sitt arbete.

Inte heller det här blev som Farhad trodde. Inget var sig likt dem emellan, deras roller var ombytta. Nu var det sonen som hade övertaget.

”Jag var femton år, vi hade inte träffats sedan jag var tolv, vi kände inte varandra längre”, säger Farhad Jabbari och skakar på huvudet.

”Pappa gillade inte att jag tränade Taekwondo. Men han hade inget att säga till om längre.”

Farhad Jabbari var bitter och slöt sig allt mer.

”Jag hade en egen bild av hur verkligheten såg ut, den bilden levde jag med, som en rustning.”

Andra året i gymnasiet kom den där svensklektionen med läraren som han just hade svurit åt.

”Hon sänkte rösten och sa att jag skulle få en chans till: ’Välj ett ämne och presentera det för klassen. Om du får dem med dig ska jag ge dig toppbetyg’.”

Farhad Jabbari trodde inte riktigt på vad läraren hade sagt. Men något hade ändå hänt: han fick respekt för henne, hon hade sett honom, gett honom en utmaning. Hemläxan i retorik blev en möjlighet att ta revansch och visa att han dög.

”Jag gick hem och pluggade retorik. Och jag hade fått en idé, jag ville provocera.”

Han klädde sig som en skinnskalle; svarta kängor, bomberjacka med påsydd svensk flagga och det mörka håret bakåtkammat.

”’Ut med alla invandrare, Sverige åt svenskarna’, började jag med hög röst. Det blev först alldeles tyst, sedan la sig en konstig stämning över klassen innan alla började diskutera.”

Han lyckades fånga klassens intresse, och läraren höll sitt ord. Farhad Jabbari fick sitt toppbetyg. Men något annat var viktigare.

”Jag fick kliva fram och ta plats, och jag fick bekräftelse: Jag kan.”

Det blev en vändpunkt. Revanschlusten var den drivkraft som piskade honom, nu visste han att han kunde lyckas.

Han satsade allt på skolan och gick ut gymnasiet med betyg en bra bit över medel.

Dörren till högskolan stod öppen, Farhad Jabbari flyttade till Halmstad och började läsa juridik, retorik, företagsekonomi, media och kommunikation.

Tolv år efter att han hade kommit till Sverige kunde han resa tillbaka och besöka sitt hemland. Familjen besökte några släktingar och Farhad Jabbari träffade sina gamla vänner.

”Det var först då, vid 25 års ålder, som jag insåg vad jag sluppit uthärda. Att mina föräldrar hade räddat mig från kriget och att jag tack vare dem har fått helt andra möjligheter i livet.”

Besöket i Teheran gav honom också en annan insikt; han hörde inte längre hemma i Iran.

”Folk pratade engelska med mig, de trodde att jag var invandrare. Jag som hela tiden känt mig utanför som invandrare i Sverige. Nu längtade jag hem, hem till Sverige”.

Han förstod också hur det känts för hans föräldrar att skicka bort honom. Hur de, precis som han, hade gömt undan sina känslor.

”Jag har inte gått i terapi men jag kanske borde”, säger han.

Bitterheten var borta, han kunde försonas med sin historia.

”När jag kom hem försökte jag bli svensk ’på riktigt’ och köpte skivor med svenska artister; Eva Dahlgren, Magnus Uggla, Mikael Wiehe …”

Under sina fortsatta studier jobbade han extra som instruktör och i receptionen på Sats, som just öppnat i Halmstad.

”Jag älskade miljön där, idrotten är så genuin. Den hade varit som en röd tråd under nästan hela mitt liv. Där hittade jag min tillhörighet.”

Farhad Jabbari var mitt uppe i sin magisteruppsats när Sats sökte en platschef till Halmstad.

”Jag kunde ju hålla på med det ett år, tänkte jag, och skickade in en ansökan. Och fick jobbet!”

Han upptäckte att han hade kommit rätt.

”Det fanns en genuint mänsklig känsla där, för både medarbetare och medlemmar.”

Sedan gick karriären snabbt. Han blev platschef, avancerade till distriktschef och regionchef innan han för två år sedan tog över vd-stolen.

”Jag skulle göra om samma resa. Jag har smakat på det beska i livet, men jag har också lärt mig att njuta ännu mer av det söta.”

I dag är familjen samlad, föräldrarna bor i närheten, hans lillasyster och hennes familj likaså. Men det tog lång tid att hitta hem.

Skapa ett gratiskonto, läs Chef digitalt för

0:-

  • Tillgång till våra låsta artiklar och webinar gratis!

Skapa ditt gratiskonto

Se alla våra erbjudanden