Lediga chefsjobb
Alla chefsjobb

Carl Bildt en konflikträdd solospelare

Okategoriserade
Text: Redaktionen
Publicerad

Det är lördag kväll i oktober förra året. I Moskva hittas den ryska journalisten Anna Politkovskaja kallblodigt nedskjuten i en trappuppgång. Nyhetsflashen om mordet hinner knappt kablas ut till landets nyhetsredaktioner innan ett uttalande från utrikesminister Bildt landar på TT:s utrikesdesk.
Händelsen illustrerar tydligt Carl Bildts egenskaper som chef. Självklart är han informerad före alla andra och givetvis struntar han i att rådgöra med utrikesdepartementet innan han uppmanar ryska myndigheter att utreda mordet. Att det är presstjänstens uppgift att skicka uttalanden till tt bryr han sig alls inte om.

Carl Bildt skulle aldrig gå på teater medan svenskar kämpar för sina liv utomlands. Kunnig, snabb och kompetent är omdömen som ständigt återkommer när medarbetare beskriver Carl Bildt.
Baksidan är att han i sin bergsäkra förvissning av att alltid veta bäst ofta kör en enmansshow. Han lyssnar inte på sina medarbetare, ignorerar ordinarie beslutsgångar och struntar i att kommunicera internt. De personer som inte är beredda att jobba lika dedikerat och i samma tempo som han själv, det vill säga från sju på morgonen till tolv på natten, tappar han lätt intresse för.
»Carl Bildt som chef är både lysande och katastrofal i en rätt underhållande kombination«, konstaterar en medarbetare. »Få kan så tydligt som han exemplifiera skillnaden mellan att vara chef och ledare.«
Carl Bildt blev partiledare för moderaterna 1986 och var statsminister under krisåren 1991 till 1994. 1995 utsågs han till EU:s medlare i det jugoslaviska kriget och blev 1999 FN: s speciella sändebud på Balkan. Sedan ett år tillbaka är han Sveriges utrikesminister.

Nästan alla Carl Bildts medarbetare, både de tidigare och de nuvarande, talar gärna om vilken fantastisk och inspirerande ledare han är. De beskriver entusiastiskt hans förmåga att känna av strömningar och att ständigt ligga ett steg före i politiken.
»Han är säker i sina bedömningar och ser långt fram i politiken. Jag kände att han var väldigt kompetent i sin roll som statsminister«, säger en före detta medarbetare.
På utrikesdepartementet identifierade Carl Bildt omedelbart Kina som det viktigaste landet för Sverige och såg snabbt till att utöka kompetensen och aktiviteten i regionen. Statsbesöket från Kina i somras kom som en bekräftelse på att han hade tänkt rätt.
Medarbetare beskriver också gärna Bildts karisma och om hur någonting händer i ett rum när han kliver in.
»Det var aldrig svårt att rekrytera folk för alla vill jobba med Carl Bildt«, berättar en tidigare mellanchef.
Man nämner också hans humor och förmåga att vända en tråkig stämning med ett snabbt skämt. Man talar om hans stora kunskaper och intellektuella höjd.
»Men som chef i normal mening är han rätt förfärlig«, konstaterar en medarbetare – efter att först ha avverkat Bildts alla statsmanna-kvaliteter – och fortsätter: »Han saknar nämligen helt vanliga chefsegenskaper.«
»Han skulle knappast kvala in som chef om man dömer efter traditionell managementlitteratur«, konstaterar en annan.
»Chef är nog helt enkelt inte hans roll«, suckar en tredje.

Problemet med Carl Bildts ledarskap verkar vara att han har allt fokus på de politiska visionerna och helt saknar intresse för organisatoriska frågor.
»Om du pratar om någonting som Carl är intresserad av så är han väldigt inspirerande«, säger en medarbetare. »Allt annat skiter han högaktningsfullt i. Och han bryr sig inte ens om att försöka dölja det.«
Carl Bildts ledarstil kan i bästa fall beskrivas som distanserad, i värsta fall som elitistisk. På samtliga chefsjobb har han omgett sig av en liten exklusiv kärna av fyra till fem medarbetare som jobbat dygnet runt.
»Att jobba med Carl är totalt uppslukande«, säger en person som arbetat nära Bildt. »Det är en paketlösning man får. Är man inte beredd att köpa den har man inget där att göra. Han kräver mycket av sig själv och av andra.«
Det är knappast överraskande att mest män har haft möjlighet att ställa upp på Bildts omoderna krav.
»Annars är han absolut inte sexistisk«, säger en kvinna.»Han jobbar lika gärna med kvinnor som med män, bara dedikationen och kompetensen är den rätta.«

Bland de medarbetare som har ingått eller ingår i denna innersta krets kring Carl Bildt har de flesta bara gott att säga om honom som chef. De beskriver hur han faktiskt både vågar ta regi av och delegera till dem han litar på. De berömmer hans förmåga att få medarbetare att känna sig delaktiga i frågeställningarna.
»Carl är bra därför att han får oss att fokusera på det som är viktigt för stunden och på nästa steg«, säger en av Bildts närmaste medarbetare på utrikesdepartementet. »Han ställer de relevanta frågorna och är icke-hierarkisk och prestigelös.«
Men bland alla de andra medarbetarna låter det annorlunda. För vad resten av staben sysslar med verkar Carl Bildt mer eller mindre strunta i som chef. Hans oförmåga till feedback är välkänd. På utrikesdepartementet upplever flera tjänstemän att han inte visar något som helst intresse för deras arbete. Hans känsla för kommunikation, som är så lysande externt, fungerar internt knappt alls.
»Vill vi veta var Sverige står i utrikespolitiska frågor så får vi läsa Bildts blogg«, säger en diplomat.

Att en chef på hög nivå inte har tid att intressera sig för vad varje tjänsteman gör är i och för sig naturligt. Men en sådan situation brukar kunna lösas genom att ansvaret delegeras och att den högste chefen rekryterar mer medarbetarorienterade mellanchefer. Så verkar inte vara fallet när det gäller Bildt.
Hans ständiga resande runt i världen beskrivs som självupptaget och i det närmaste neurotiskt. Flera tjänstemän konstaterar att det är svårt att uträtta ett meningsfullt arbete om utrikesministern aldrig är närvarande.
Kritiken mot Bildts resande har varit delvis offentlig och han själv har valt att bemöta den – i en lagom spydig ton – i en intervju i Dagens Industri:
»Utrikespolitiken bedrivs utomlands, vilket verkar ha kommit som en överraskning för många. Men det är ju så att större delen av världen ligger utanför Sveriges gränser.«
Men nog kan det anses som symptomatiskt att Carl Bildt smet ifrån försommarens stora fest i regeringskansliet. I stället för att mingla runt med sina medarbetare i kulvertarna satt han på sitt tjänsterum och skrev några ironiska ord om tillställningen på sin blogg. Återigen: distans.

Några spekulerar i om Carl Bildt finner ett egenvärde i att kortsluta utrikesdepartementets hierarkiska och traditionstunga organisation:
»Ska man göra allt rätt enligt UD får man inget gjort«, konstaterar en person torrt.
Som bakgrund nämns att Sverige efter Laila Freivalds avgång fortsatte att uttrycka en mängd åsikter i utrikespolitiska frågor, trots att någon ansvarig minister egentligen inte fanns på plats.
»Tjänstemännen tog över och fortsatte att spruta papper. Kanske har Carl Bildt insett att han själv måste sätta agendan, annars sätter den sig själv.«
Mot detta antagande talar det faktum att Carl Bildt uppvisat liknande beteenden på tidigare chefsjobb. Dessutom illustrerar den tidigare utrikesministern Anna Lindh att det går alldeles utmärkt att vara en lyssnande och närvarande chef på utrikesdepartementet och samtidigt en viktig röst i världen.
Bristen på feedback från Carl Bildt är inte bara allvarlig därför att den får medarbetarna att tappa sin motivation, den utgör också en grogrund för konflikter på arbetsplatser där han verkar.
»Om man aldrig får någon feedback måste man ha en väldigt stark självkänsla för att inte bli osäker«, förklarar en person som jobbat med Bildt inom regeringskansliet. »Och osäkerhet skapar konflikter.«
Men konflikter tar Carl Bildt sällan tag i. Han, som inte ryggar för ett Balkankrig eller en brutal debatt med en meningsmotståndare, undviker i det längsta att hantera konflikter på den egna arbetsplatsen. En förklaring kan vara att han inte ser dem.
»Carl Bildt är så ointresserad av organisatoriska frågor att medarbetarna skulle kunna klösa ögonen ur varandra utan att han skulle observera det.«
En annan förklaring kan vara att han helt enkelt inte vill ta tag i konflikter.
»Carl är mycket konflikträdd, på ett personligt plan. Han vill inte se konflikter för att slippa ta tag i dem«, säger en nära medarbetare. »Och om de måste lösas skickar han helst fram någon annan.«

Därför är det ganska motsägelsefullt att Carl Bildt samtidigt beskrivs som småsint.
»Det var ganska förfärligt att sitta på riksdagsgruppen och lyssna på hans utskällningar av Fredrik Reinfeldt«, berättar en riksdagsledamot.
Flera säger att den store statsmannen är en i botten ganska blyg person, som inte reflekterar över sin egen betydelse som ledare. Han påstås avsky uppvaktningar och fokusering kring sig själv.
»Bildt kan sitta på möten och framföra ganska ogenomtänkt kritik om ditten och datten. Han förstår inte vilken stor apparat han därmed sätter i gång bland medarbetarna.«
Men allt är inte elände när det gäller chefen Bildt. Han uppges besitta en stark förmåga till empati, även om han inte slösar med att visa den. Ett par medarbetare berättar dock om hur de har blivit sedda och stöttade i professionellt besvärliga situationer.
Hans goda humör och förmåga att lätta upp stämningen sägs också ha varit avgörande för att partiledarna i fyrpartiregeringen klarade av att fatta en så stor mängd svåra beslut under krisåren i början av 90-talet. Likaså lär stämningen på kontoret i Sarajevo aldrig ha varit bättre än när Carl Bildt var där. Och, inte att förglömma, han var faktiskt en av dem som rodde fredsavtalet i Dayton i land.
När det gäller hans förmåga att fatta beslut går det redan kända mönstret för chefen Bildt igen. I frågor som Carl Bildt tycker är viktiga har han inga problem att fatta beslut, medan andra frågor kan bli liggande i åratal. De beslut han tar är noga genomtänkta ur en strategisk synpunkt, och oftast förankrade i den exklusiva kretsen av nära medarbetare.
»Carl vet när han måste fatta beslut«, säger en före detta statssekreterare. »Men han är så politiskt driven att han vet att hålla en liten utgång öppen även när beslutet är fattat.«
Citatet antyder en viss velighet, men så sägs inte vara fallet.
»En skicklig ledare målar sällan in sig i ett hörn.«

Men en annan medarbetare säger tvärtom att det är strategi som är Carl Bildts starka sida, inte taktik. Det vill säga: han är bra på att dra upp de stora linjerna, men sämre på att improvisera när någonting händer på vägen.
Carl Bildts drivkraft sägs, enligt dem som känner honom bäst, vara någonting så grundläggande som viljan att förändra och åstadkomma något bra för mänskligheten.
»Han drivs av känslan att göra något åt de problem vi möter. Oavsett om det gäller Kosovo, Sudan eller EU. Carl känner nog att han har så mycket erfarenhet, så mycket kunskap och så starka nätverk att han faktiskt kan bidra till en bättre utveckling än vad som annars skulle vara fallet.«
Säkert är det denna starka drivkraft som gör att Carl Bildt ibland glömmer, eller helt enkelt struntar i, att engagera sig i de frågor som rör människor närmare honom själv. Även om de ligger inom ramen för hans chefskap.
Eller som en före detta medarbetare konstaterar:
»Carl Bildt gör sig bäst på lite avstånd.«

Skapa ett gratiskonto, läs Chef digitalt för

0:-

  • Tillgång till våra låsta artiklar och webinar gratis!

Skapa ditt gratiskonto

Se alla våra erbjudanden