Lediga chefsjobb
Alla chefsjobb

Fotbollsdirektören som nådde botten

Okategoriserade
Text: Redaktionen
Publicerad

Klockan sju på morgonen den 1 november 2005 ringde polisen på dörren hemma hos Mats Persson, klubbdirektör i IFK Göteborg. »Jag förstod vad det handlade om. Men att det skedde så dramatiskt överrumplade mig.«
Han var just i färd med att göra sig i ordning för ännu en dag med viktiga möten och samtal med tränare och spelare. Både hans hustru och de två barnen, då 10 och 14 år, var hemma.

Men det blev ingen vanlig arbetsdag. I stället hamnade Mats Persson nästa dag på Göteborgspostens löpsedlar. I tidningen kunde man läsa vad han hade sagt under den sekretessbelagda förundersökningen, som handlade om ekobrottsmisstankar kring två spelaraffärer.
»Om polisen i stället hade ringt och bett mig komma hade jag ju gjort det«, säger han.

I två dygn satt han anhållen, isolerad från omvärlden och långt från sin vanliga chefstillvaro bland fotbollsvärldens kändisar.
»Det värsta var ändå oron. Att anhållandet skulle kunna leda till åtal visste jag, men vad skulle hända sedan?«

Några månader tidigare hade myndigheterna gjort en gryningsräd i IFK Göteborgs lokaler efter misstankar om skattebrott.
Mats Persson skulle snart märka att hans oro var befogad. Dröm­jobbet togs ifrån honom och tillvaron förvandlades från ett välordnat liv till en mardröm.

Mats Persson hamnade i ett vakuum med rättegångar och överklaganden. Först fyra år efter det dramatiska anhållandet verkställdes den slutliga domen på 18 månaders fängelse för bland annat grovt skattebrott.

Han glömmer aldrig den symboliska klassresan till kriminalvårdsanstalten Rödjan utanför Mariestad. En kompis körde honom de knappt 20 milen. I baksätet låg en bag med nyinköpta kläder och en liten tv.
»När vi kom fram sa vakterna bara ’vad har du där?’ Sedan plockade de av mig allt. Till slut stod jag där med bara necessären …«

Det visade sig dock att Mats Persson hade kommit fel. Han hade hamnat på den slutna anstalten i Mariestad. Väl på rätt ställe på Rödjan fick han till sin lättnad bära sina egna kläder.
»Men mobiltelefonen tvingades jag lämna ifrån mig. Ingen kunde nå mig, bara lämna meddelande så att jag kunde ringa upp – om jag råkade vara i närheten. Och klockan elva på kvällen stängdes telefonen av.«

Den första tiden var värst.
»Du blir fråntagen allt självbestämmande, du förlorar din integritet. Om jag hade huvudvärk var jag tvungen att gå till personalen och be om en värktablett och sedan ta den medan de såg på.«

Han som var van att röra sig fritt, med makt att fatta stora beslut för sig själv och andra och förhandla om miljonkontrakt, var nu ständigt bevakad och övervakad.
»Ibland fick jag lämna urinprov, ibland klä av mig naken för att bli kontrollerad«, berättar han.

I jakten på insmugglade droger var ingen undantagen. Alla intagna fick samma behandling.
Trots alla ingrepp i den privata sfären blev de stränga rutinerna så småningom vardag.
»Man vänjer sig, åtminstone om man är en vanlig medborgare. Det blev ungefär som att ligga på sjukhus.«

Precis som i många andra idrottsföreningar var många av administratörerna i IFK Göteborg volontärer som jobbade med sitt största fritidsintresse.
Spelarna var däremot proffs, med löner och förmåner som vilka anställda som helst. De köptes och såldes.

Klubben hanterade stora pengar. Men kunskapen om ekonomi låg inte på samma höga nivå. I samband med köpet av två spelare fattade Blåvitts styrelse, eller delar av den, beslut och gjorde transaktioner som inte följde regelboken.
»Det började innan jag blev klubbdirektör. Jag var inte så in­­volverad i det som hände, utom i det sista skedet med en trans­aktion som jag skattemässigt insåg kanske var lite tveksam«, minns Mats Persson.
»Vad jag inte insåg var att jag som chef kunde bli dömd för ­skattebrott – till fängelse. Det fanns inte på kartan.«

Han tröstar sig med att de ­­beslut han fattade inte var för egen vinnings skull. Det var klubbens bästa han hade för ögonen.
»Därför klibbade det inte fast. Och skattebrott är inte skam­­­belagt som många andra brott. Men många göteborgare ansåg att jag hade förstört Blåvitts rykte«, berättar han.

Oavsett omständig­heter fick Mats Persson betala ett högt personligt pris. När han fick sitt straff ville han åtminstone göra något vettigt under fängelsetiden och ansökte därför om att ta datakörkort.
Men här gav hans juristexamen och karriär inga pluspoäng. Tvärt­om. Han fick stå tillbaka för dem som hade sämre utgångsläge.

I stället fick han sortera sopor. Han var nu fjärran från beslutsrummen, vipläktarna, de fina hotellen och de goda middagarna.
Kontrasten kunde inte ha varit större.
»Men jobbet innebar att jag fick sköta mig själv, det var i alla fall ett plus.«

Bland de 60 intagna fanns en handfull personer som i likhet med Mats Persson hade levt ett vanligt liv och var dömda för första gången. De övriga hade en historia med brott, missbruk, sociala problem och brist på utbildning.

Från chefstiden var han van vid många kontakter och relationer. I fängelset härskade tristessen och ensamheten.
»Några få var okej att snacka med, men de flesta umgicks jag inte med.«

Som outsider, utanför den kriminella världen, hade Mats Persson ganska hög status inne på anstalten. Men det gav inga privilegier.

I sin tidigare chefsroll hade han varit med och satt reglerna. Här var han berövad allt inflytande.
»Att det inte fanns någon flexibilitet var bland det svåraste att förlika sig med. Hur futtiga och meningslösa reglerna än var, var det bara att finna sig.«

I stället för hans vanliga tempo och omväxling inträdde ledan. Varje dag var den andra lik. Klockan halv åtta skulle han anmäla sig hos vakten, efter frukost jobbade han fram till lunch, därefter var det åter arbete fram till klockan fyra och middagen.

 Bristen på något meningsfullt att göra plågade honom. Han som var van att ta en tur i joggingspåret eller en golfrunda kände hur rastlösheten kröp under skinnet. Kvällar och helger låg långtråkigheten som en grå hinna över tillvaron.
»Det fanns ett enkelt gym, så jag tränade ganska mycket, läste och såg på tv.«

På klassiskt vis prickade han av varje dag som gått i sin almanacka.
»Det var en mental grej för att se att tiden gick.«

Först efter tre månader fick Mats Persson sin första permission. Efter ett år, när två tredjedelar av straffet var avtjänat, blev Mats Persson en fri man igen. De sista tre månaderna av straffet var han hemma med fotboja.
Han var inte knäckt efter fängelse­vistelsen och han hade inte blivit bankrutt.
»Visst kändes det ekonomiskt, men sådant är bara att lägga bakom sig«, menar han.

Att bita ihop och försöka att inte känna efter så mycket blev hans förhållningssätt. Den inställningen hjälpte honom även under den långa tid som gick från att han fick lämna IFK Göteborg och till dess att domen slutligen fastställdes.
»De där åren levde jag i ett slags tomrum av väntan. Det var på sätt och vis värre än tiden i fängelset, att inte veta vad som skulle hända härnäst.«

Men Mats Persson fastnade inte i grubblerier och ältande. Han höll fast vid sina vardagsrutiner hemma med sin familj. Och han hade kvar alla sina gamla vänner.
Då kände han att han aldrig ville tillbaka till fotbollens värld, utan i stället försöka starta eget.
»Jag var övertygad om att jag aldrig skulle få någon upprättelse.«

Nej, han är inte bitter. Och han har lärt sig en hel del, både om sig själv och om andra.
»Man ska inte ta något för givet och man ska inte tro att man kan lita på alla. När det kommer till kritan står var och en sig själv närmast.«

Själv tycker han att han fått ta en orimligt stor del av skulden.
»Det var vi som tog i pengarna som fick ta smällen, de som fattade besluten kom undan.«

Han har lärt sig att som chef måste man vara mycket noga med de beslut man fattar och se vilka konsekvenser det kan få.
»Jag tänker att jag var naiv, att jag inte riktigt reflekterade över vad mina handlingar kunde leda till.«

Den erfarenheten har han nytta av i sitt nya chefsjobb.
För Mats Persson trodde fel – han fick sin revansch. Medan han fortfarande satt av fängelsestraffet fick han ett tips om att Gais sökte en ny sportchef.

Först tvekade han. Men så ringde han ändå. Sedan januari är han tillbaka i karusellen bland spelare och tränare.
Han tycker att de senaste åren och tiden i fängelset har gjort honom tydligare.
»Jag kräver att allting ska vara korrekt. Om saker ställs på sin spets vill jag ha alla kort på bordet så att jag kan syna.«

Fängelsetiden lärde honom också att sätta värde på sådant ­­som han tidigare inte reflekterade över.
»Jag har blivit bättre på att ­prioritera det som är viktigt för mig. Förut kunde jag jobba 24 ­timmar om dygnet och hade svårt att säga nej.«

I dag ser Mats Persson bara framåt.
»Det känns lite som om jag kan göra fingret åt det som varit.«

Skapa ett gratiskonto, läs Chef digitalt för

0:-

  • Tillgång till våra låsta artiklar och webinar gratis!

Skapa ditt gratiskonto

Se alla våra erbjudanden