Chef testar Mats Sjöstrand

Många var förväntansfulla när det stod klart att den nye generaldirektören var »en av dem«. Inte minst de som tidigare hade haft honom som chef.

»Han var oerhört kunnig och engagerad. Han höll koll så att man inte blev sittande med en massa surdegar och gick in och hjälpte till att lösa upp knutarna. Han var kort sagt en väldigt bra chef. Då.«
Ja, när Mats Sjöstrand 1999 utsågs till att efterträda Anitra Steen som generaldirektör på dåvarande Riksskatteverket blev många i skatteförvaltningen glatt överraskade.

»Mats hade en gedigen tjänstemannakarriär bakom sig, så det kändes som om vi fick en chef som kunde sitt fögderi«, säger en medarbetare som följt hans karriär på halvdistans.

Men den ledarstil som gjorde honom till en populär chef på mellannivå ligger honom i fatet när han i dag har nått allra högst upp.
»Jag tycker att Mats är för operativ för att vara generaldirektör. Man ser att han trivs när han får gå in i en beslutsprocess, är på många vis fortfarande en ’doer’, men han borde lägga band på den sidan hos sig«, säger en medarbetare.
»Vid flera tillfällen har Mats ändrat på ett beslut som en medarbetare har tagit, trots att det varit skatterättsligt korrekt. Det beteendet har vi väldigt svårt för och dessutom sprider det osäkerhet i organisationen.”
När sådant händer hjälper det inte att ens chef delegerar aldrig så mycket – för det kan Mats Sjöstrand. Om folk inte är säkra på exakt vad chefen tycker, blir det inget gjort i alla fall. Organisationen prioriterar bara sådant som chefen har markerat är viktigt.

Inte blir det bättre av att många tycker sig se ett utvecklat kontrollbehov hos sin generaldirektör. Speciellt inom skatteområden där han själv har verkat tidigare.
»Det värsta är att han är så petig med detaljer. Han påpekar vartenda småfel han kan hitta i en skrivelse, det är satans irriterande kan jag säga.«

Att Mats Sjöstrand var ett chefsämne upptäcktes tidigt. Han skickades till och med på managementkurs i USA. Att kosta på en statstjänsteman något sådant var ovanligt.
Hur som helst verkar det ha varit väl investerade pengar, för en mer lojal och hängiven generaldirektör än Mats Sjöstrand får man leta efter.
»Han verkar kunna jobba hur mycket som helst«, noterar en medarbetare.
»På den här arbetsplatsen står omorganisationerna som spön i backen och Mats engagerar sig alltid till minst hundra procent.«

Den senaste, riktigt stora, omorganisationen ägde rum 2003–2004. Då slogs landets skattemyndigheter ihop med RSV till en enda myndighet: Skatteverket. Och med en enda man på toppen: Mats Sjöstrand.
»Nu har han hela organisationen i sin hand och alla vet var de ska arbeta. Men inte vad de ska göra. Efter alla dessa omorganisationer har Skatteverket tappat fart, verksamheten brutits upp och vi behöver återhämta oss.«

Omorganisationer är som bekant ett av de säkraste sätten att skaffa sig ovänner och bli impopulär som chef. Skatteverket är inget undantag. Många tycker att det har blivit lite för mycket av varan, och hoppas att även en arbetsmyra som Mats Sjöstrand nu kan behöva hämta andan.

Men andhämtningspauser är liksom inte Mats Sjöstrands grej. Han är en krävande chef som varken sparar sig själv eller andra.
»Man ska veta att Mats är en hårdför chef, resultatinriktad och med kort stubin. Eftersom han själv jobbar oerhört hårt driver han upp tempot på ett sätt som inte är speciellt lyckat«.

Och därmed närmar vi oss Mats Sjöstrands akilleshäl – hans humör.
»Förr i världen kunde han rent av vara elak mot sina medarbetare och skällde ut folk efter noter. Det är inte roligt att hamna i onåd hos honom, jag har själv drabbats någon gång. Jag inbillar mig att det är ungefär så det skulle kännas att bli kastrerad utan bedövning …«

Faktum är att många på Skatteverket är rädda för sin chef. Speciellt om verket har fått publicitet. Då blir Mats Sjöstrand inte lätt att tas med.
»När Mats eller Skatteverket får dålig press, då går hela proppskåpet! Han har låg katastroftröskel och avskyr att överrumplas«, säger en medarbetare.
»Då kan han nästan bli kolerisk.«

Minnet är dessutom långt och Mats Sjöstrand glömmer sällan den som på något sätt varit upphovet till dålig publicitet.
»Då kan han vara riktigt långsint. Har man en gång hamnat på minus blir man kvar där.«

Mats Sjöstrand är en chef vars förtroende det inte är lätt att vinna, det är alla överens om. Därför är det många som drar sig för att anmäla avvikande uppfattning, eller rent av framföra kritik.
»Det är lågt i tak på Skatteverket«, säger en tidigare medarbetare.
»Men det är fel att tro att Mats omger sig med ja-sägare«, invänder en annan.
»Däremot måste man tillhöra det godkända gänget för att få gehör för sina synpunkter. Kritik som kommer från fel håll tar han inte.«

Och det är Mats Sjöstrand själv som avgör vilka som tillhör detta gäng. Till hjälp tar han sin intuition. För att vara skattetjänsteman styrs han inte sällan av sina känslor och vågar gå på sin magkänsla mer än många andra chefer.
»Man måste visa Mats att man är en person som förtjänar hans respekt. När han väl respekterar en, så visar han det tydligt. Men det uppnår man inte genom att mjäka och alltid hålla med, sådant genomskådar han direkt.«

»Trots att Mats framstår som rätt tuff är han väldigt lyhörd för hur människor mår«, säger en av medarbetarna.
»Om han märker att någon mår dåligt reagerar han snabbt. Han är mycket mer uppmärksam på sådant än vad folk tror.«

»Utan den sidan av Mats hade jag haft svårt att överse med hans brister«, konstaterar en medarbetare.
Men visst går det att få chefens öra utan att tillhöra det allra innersta gänget. Mats Sjöstrand är en fysiskt lättillgänglig chef som sitter i kontorslandskap. Det gäller bara att framföra det man vill på rätt sätt. Så ett frö, viska i hans öra, och sedan bida sin tid.

»Efter ungefär ett halvår kommer han till en och säger: jag har fått en idé! Då gäller det att hålla god min och säga: ja, det kanske kan fungera. Vara lite avig, så där. Huvudsaken är att han tror att det är hans egen idé.«

Ingen ska säga att Mats Sjöstrand inte är medveten om sina brister. I Skatteverkets verksamhetsberättelse år 2004 skriver han: »Det går ett rykte i vår förvaltning att jag stundtals är snål på beröm …«
Han skulle bara veta hur många som instämmer.
»Ja, det är konstigt att det ska vara så svårt att säga något positivt utan att alltid lägga till ett: men …«, säger en som gärna hade fått mer positiv feedback.

»Mats lyckas hitta förbättringsmöjligheter i det mesta«, säger en annan.
»Men jag tycker han har bättrat sig något, framför allt när det gäller att uppmuntra yngre medarbetare.«

Å andra sidan är han desto mer uttrycklig om han inte är nöjd. Kritik framförs väldigt tydligt. Vissa säger bryskt. Några tycker att det är brutalt.
»Vissa mår väldigt dåligt av det där, men det beror nog på vilken relation man har till Mats«, tror en.
»Sitter man i ledningsgruppen kan man säkert ta det, men om kritiken träffar någon som inte arbetar lika nära honom blir det väldigt obehagligt.«

Även detta känner naturligtvis Mats Sjöstrand till, och flera vittnar om att han kan känna sig ångerköpt efteråt. Men det är ju så dags.
När man är högste chef för det verk som ska driva in skatterna i landet som sägs ha världens högsta skatter, så gäller det att föregå med gott exempel.
»Ingen kan beslå Mats med att lura staten på så mycket som en femtioöring«, slår en medarbetare fast.
»Han är så sträng mot sig själv att det nästan blir larvigt.«

»Mats är hederligheten personifierad«, säger en annan.
»Jag undrar om han ens handlar jordgubbar på Hötorget, där får man som bekant aldrig ett kvitto. Han går till mataffären i stället och betalar dubbelt så mycket, det är jag övertygad om.«
Kritiken mot regeringens utnämningspolitik har varit hård från flera håll. Regeringen (läs Göran Persson) anklagas för att gynna egna partimedlemmar och strunta i formell kompetens när toppjobben ska besättas.

”Men en sak är säker. Om landets alla verkschefer skulle tillsättas i ett öppet ansökningsförfarande där man enbart gick efter förtjänst och skicklighet skulle Mats ändå få jobbet«, konstaterar en stolt medarbetare.

Fotnot: Artikeln publicerades för första gången i Chef nr 3 2006.