Chef i en revolution

Torsdag 17 februari, Benghazi, Libyen. ­
Anders Nilsson är tillsammans med sin syster Lena Nilsson och ett par kolleger på vandring med sina hundar bland fåraherdarna i  de  gröna bergen, Jabal Akhdar, några mil öster om Benghazi.
Då ringer mobilen och en av hans anställda säger: »Skynda er hit! Rebellerna ska plundra oss, de säger att de ska bränna kontoret.«

Anders Nilsson fruktade det värsta; att han skulle bli ett mål, »a target«, i samband med de uppblossade oroligheterna i Benghazi.
»Vi slängde oss i Volvon och körde ner från bergen. I Benghazi hade polisstationerna attackerats och strider utbrutit på gatorna. Rebeller och soldater sköt mot varandra. Vi hörde flygplan och kraftiga explosioner. I en vägkorsning mötte vi tre Landcruisers med Gaddafi-soldater med smattrande kulsprutor, som körde i full fart till sin militärförläggning. Det var ett livsfarligt ögonblick«, säger Anders Nilsson.

Anders Nilsson, 55, har bott och arbetat i Benghazi – en skräpig, dammig och av solen förbränd stad – i 25 år som vd för Condrill AB, ett svenskägt vattenborrningsföretag med 250 anställda.
För att smälta in i miljön och inte riskera att stämplas som regeringsfientlig hade Anders Nilsson före revolutionen hängt upp ett porträtt av överste Gaddafi i entrén till kontoret i centrala Benghazi.

Kontoret är inte bara kontor utan också Anders Nilssons hem och dessutom svenskt konsulat. Fram till nyligen var Anders Nilsson svensk honorärkonsul i det stora gula tre­våningshuset på El Arish Street.

Anders Nilsson och hans vänner hade uppe i bergen diskuterat de omstörtande händelserna i grannländerna Tunisien och Egypten och alla var överens: något liknande skulle inte kunna hända i Libyen. Gaddafis grepp över landet var för starkt, trots ett missnöje under ytan.
»Gaddafiregimen var nyckfull. Libyen har genom oljan mycket stora rikedomar som inte kommit folket till del. Landet är misskött och korruptionen stor. Stora resurser missbrukades. Regimen byggde sjukhus för miljarder men avsatte inte pengar för att driva dem, sakta slets allt ned.« 

Ta ner skylten!  En av Anders Nilssons anställda hängde med överkroppen ut genom fönstret på kontoret med en skiftnyckel i handen.
Anders Nilsson och hans vänner hade  klarat sig helskinnade till stan och efter att ha gömt sig i några timmar hos vänner vågade de återvända till det oskadade kon­toret/­konsulatet.

För dem gällde det nu att göra sig så osynliga som möjligt. På gatorna rådde laglöshet. Polis och militär drog sig tillbaka och vågade inte visa sig. Varje Benghazibo fick klara sig själv, så gott det gick. Och utländska företag var enkla mål och de första som drabbades av den beväpnade vreden på gatorna.

För säkerhets skull släckte Anders Nilsson och vännerna ned all belysning. Skylten på väggen med symbolen för ett svenskt konsulat skruvades ned och gömdes i förrådet, liksom flaggorna  – och det smickrande porträttet av överste Gaddafi …

I mörkret den natten kurade Anders Nilsson och hans vänner och lyssnade på larmet från striderna i den tidigare så välkontrollerade staden. Det otänkbara hade faktiskt inträffat. Det kuvade folket hade rest sig mot diktatorn. Själva var de oroliga. Vad skulle hända nu?

 Svaret kom lite senare när det knackade på dörren. Utanför stod några rådvilla italienare som bad Anders Nilsson om mat, hjälp och husrum.
Striderna blev startskottet för en massflykt bland de hundra­tusentals gästarbetarna i Libyen. De flesta var rädda och ville lämna ­landet så fort som möjligt. Italienarna hade förgäves väntat på flyg­platsen men återvänt till Benghazi. Och det svenska konsulatet var det naturliga för dem att vända sig till, som enda EU-beskickning.

Strax efteråt fick Anders Nilsson reda på att Condrills camp utanför Benghazi med lager och bostäder för de anställda attackerats. Plundrare hade stulit maskiner, lastbilar, förråd och inventarier och satt eld på husen. 
De anställda klarade sig oskadda men sällade sig även de till den växande skaran av flyende människor. Av Condrills anställda var ett hundratal från 20 olika länder. Och alla ville hem. Genast.

Anders Nilsson överblickade läget. I det land där han verkat i över 25 år hade inbördeskrig ut­brutit. På några timmar hade hans företag sargats. Plundringen och förstörelsen skulle kosta mång­-
miljonbelopp. Personalen var på ­­flykt. Och Condrills intäkter skulle raderas därför att kunderna, främst internationella oljebolag, stängde sina riggar och evakuerade.

»Jag kände en stor sorg. Allt arbete vi lagt ned på att bygga upp företaget … Det var oerhört tungt. Men att ge upp fanns inte, tänker man så ska man nog inte vara vd. Med vår position och goodwill var jag säker på att det skulle finnas en plats för Condrill i ett framtida Libyen«, säger Anders Nilsson.

Eftersom företagets verksamhet avstannat fanns det för de flesta inget skäl till att vara kvar. Men en del av kontorspersonalen samt en mindre underhållsgrupp, med infödda anställda, behöll Anders Nilsson.
»Trots kaoset var ledordet business as usual. Alla som var kvar skulle infinna sig på sina arbetsplatser i tid. Det fanns mycket ­som  behövde repareras eller målas  om.«

I Benghazi hade Gaddafis soldater efter några dagar drivits bort av milisen och ett bedrägligt lugn hade infunnit sig. Rebellmilis och gangsters regerade omväxlande via vägspärrar i kvarteren.
Condrills kontor förvandlades till ett improviserat vandrarhem som erbjöd skydd åt både anställda och andra nödställda på flykt undan våldet och den isande ovissheten.

Anders Nilsson ställdes plötsligt inför en ny uppgift: att hjälpa de tiotusentals skrämda och hungriga människor som samlats i Benghazis hamn i hopp om att komma därifrån.
»Det var självklart för mig att göra vad jag kunde för att hjälpa till att få dem ut ur landet. Att flyga var omöjligt, men en del länder var snabba och ordnade med evakue­ringsfartyg.«

Anders Nilsson hade en fördel. Han var konsul. En titel som öppnar dörrar i det libyska samhället. Och som ordförande för den brittiska skolan i Benghazi har Anders Nilsson ett stort kontaktnät bland de etablerade i staden. Solidariteten hos Benghazis invånare visade inga gränser och snart organiserades soppkök, filtar och hjälp åt alla de nödställda på kajen.
»En gigantisk praktisk övning i solidaritet. Det var fantastiskt att se alla som hjälpte till, inte minst libyerna själva. Mitt i eländet var det roligt att vara med om detta«, säger Anders Nilsson.

Anders Nilssons svåger, grekiske Georgios, tyckte plötsligt att det var stötande att de stora grekiska fartygen – som chartrats för att evakuera kineser – vägrade att ta emot grekiska medborgare.
Detta var början på flera dagars schackrande med fartygskaptener på inhyrda undsättningsfartyg för att övertala dem att ta emot fler av de nödställda som väntade under bar himmel på kajen i Benghazis hamn.

Först brukade kaptenerna neka, med hänvisning till avtal och säkerhet ombord, men Anders Nilsson och hans vänner lyckades »nöta ner« många av de motsträviga. Det blev till exempel väldigt svårt för dem att säga nej när Anders bad om förbarmande för panikslagna gamla, kvinnor och barn samtidigt som skottlossning hördes i bakgrunden.
»De stora organisationerna, Röda Korset och FN (IOM), kom så småningom igång med evakue­ringen. Men vi tog de små enskilda fallen, dem som ingen annan brydde sig om. Totalt fick vi iväg ett par hundra personer. Varje gång kändes som en seger«, säger Anders Nilsson.

Efter Natos beslut i våras att inrätta en flygförbudszon stabiliserades läget i Benghazi. Ett lugn ­– ofta upprätthållet av så kallade ­grupper av »neighbourhood watch« – inträdde trots blodiga strider i andra delar av landet.

 Condrills kontor blev då något av en tummelplats för den inter­nationella diplomatin. Bland annat besökte den tyske utrikesministern Guido Westerwelle Anders Nilsson ­i samband med att Tyskland öppnade ett representationskontor i just Condrills lokaler.
Anders Nilsson är personligen bekant med några av medlemmarna i det libyska övergångsrådet NTC. Han är hoppfull över utvecklingen efter Gaddafis fall.
»Många av dem i övergångsrådet är kompetenta människor som drivs av en ärlig vilja. Libyen har en liten befolkning men landet är rikt och jag tror att det kommer att gå bra. Men nu gäller det att bli av med alla vapen som cirkulerar i samhället, att bygga upp institutionerna och att etablera en fri press, samtidigt som folket lär sig förstå den politiska processen. Det kommer att ta tid och omvärlden måste hjälpa till.«

I dag är Condrill nästan det enda utländska företaget som är kvar i östra Libyen. För Anders Nilsson har det hela tiden varit otänkbart att ens överväga att lämna landet. 
Så här i efterhand ångrar Anders Nilsson inte att han stannade i staden, även om det stundtals var mycket farligt.
 »Den totala frånvaron av polis och militär var skrämmande. När man hörde skrikande folkmassor röra sig mot konsulatet – då hoppades jag att de inte skulle svänga in på vår gata. Då var det otäckt. I efterhand inser jag att om jag visste vad jag vet i dag, så hade jag nog inte tagit dessa risker. Det var lite för nära …«

Benghaziborna har dock försäkrat honom om att de känner stor tacksamhet över att det finns personer som valde att stanna hos dem under den svåra tiden.
Som Anders Nilsson, den långe, blonde mannen. Den svenske ­konsuln i Benghazi.