range-bibl

”Range”, David Epstein

I snabbt föränderlig värld med agila arbetssätt och ett ständigt lärande har generalisterna bättre förutsättningar att lyckas än specialisterna. Denna bästsäljande bok, som kallats måsteläsning för chefer, vänder upp och ner på rådande föreställningar om hur vi bäst tar oss an och löser problem som är helt nya för oss.

Lyssna på Chefboken:

Klicka på pil-ikonen i spelaren för att ladda ned filen på datorn eller mobilen.
Vill du spara ned filen på mobilen? Klicka här för en steg-för-steg-instruktion.

Författaren inleder boken med att ta upp en känd historia från idrottens värld — nämligen den om golfaren Tiger Woods, som får representera den sedan länge dominerande synen på vägen till framgång. Woods började redan vid tio månaders ålder att öva på att hålla golfklubban rätt, eftersom hans pappa nästan omedelbart såg att han var ”utvald” att bli den största inom sportens historia. Hela Woods uppväxt kom sedan att präglas av intensiv övning — specialisering — för att bli historiens största golfare, vilket han sedan också blev.

Men detta kontrasteras mot en annan historia, även denna om en legendarisk idrottare — tennisspelaren Roger Federer. Hans föräldrar hade en helt annan ansats, där de lät testa mängder av olika sporter, och lät bli att pressa. Det var först i tonåren Federer började visa viss preferens för tennis, och det helt utan att pressas till det av sina föräldrar. Även Federer skulle bli den största inom sin sport.

Dessa två historier illustrerar författarens tes — att specialisering inte nödvändigtvis är det som krävs för att lyckas inom ett fält, och att det faktiskt ofta kan vara precis tvärtom. För att hålla sig kvar i idrottens värld kan man till exempel titta på den brittiska, storskaliga satsning som ledde till stora framgångar på sommarolympiaderna efter många decennier av svaga resultat. Där satte man igång program där vuxna idrottare fick testa nya sporter, och dra nytta av sina generella kunskaper inom nya fält.

Men det är inte bara inom idrotten David Epstein hittat bevis för att generalister kan bli de stora vinnarna i en specialiserad värld. Gott om individuella exempel kan hittas inom andra områden — som jazzgiganten Duke Ellington som i sin ungdom ratade musiklektioner till förmån för baseball. Men framför allt lutar sig Epstein mot allt mer övertygande forskning om saken — exempelvis om hur specialisering faktiskt kan bli mer av ett hinder än en hjälp. Han börjar med att dissekera myten om det tidigare försprånget.

Om författaren – David Epstein

David Epstein är författare till två bästsäljande böcker, förutom ”Range” även ”The Sports Gene” i vilken han reder ut vad arv och miljö betyder för idrottens allra största. Hans böcker har hyllats av bland andra Malcolm Gladwell, Barack Obama och Bill Gates. Epstein har även varit TED­talare, med ett tal som setts över 7 miljoner gånger. David Epstein har länge arbetat som journalist, men har, liksom många av de personer som omnämns i Range, haft nytta av en kraftigt växlande karriär. Han har examina i journalistik och miljövetenskap och på cv:t står bland annat en period med forskning i Arktis.

FÖRSPRÅNGETS KULT

Ungraren Laszlo Polgar blev världskänd när det experiment han genomförde med sina döttrar — att från mycket låg ålder låta dem specialisera sig på schack — verkade som en total framgång. Alla tre, som hölls utanför det vanliga skolsystemet och i stället fick öva schack hela dagarna, kvalificerade sig till världseliten. Just Polgars experiment och Tiger Woods historia är sådant som ofta åberopas i de mängder av managementböcker, till exempel bestsellern ”Talent is overrated” som driver tesen att tidig, intensiv, specialiserad träning är det som krävs för att lyckas.

Det finns viss forskning som visar att specialiserad erfarenhet är en tillgång i beslutsfattande. Det gäller till exempel mycket erfarna brandmän, som snabbt kan fatta riktiga beslut om sådant som vilka byggnader som är värda att försöka rädda.

Men ett viktigt antagande för de som driver linjen att tidig specialisering är ett vinnarrecept är att schack, golf och brandförsvar är representativa för alla typer av förmågor. Och det är faktiskt så att schack, golf och brandförsvar är undantag, inte regel!

Tidig specialisering stjälper alltså mer än hjälper. Författaren tar exempelvis upp mängder av bevis från musikens värld — både forskning och individuella historier — som stöder hans tes. En studie som gjordes bland en stor mängd musikskoleelever visade att de som rankades som exceptionella i lägre grad hade specialiserat sig på ett instrument tidigt. I stället hade de fördelat tiden mer jämnt mellan minst tre olika instrument. Dessutom hade de börjat senare än studenterna som rankades lägre på musikskolan. Inom idrott visar forskningen också att tidig bredd (barn som övar flera sporter) trumfar tidig specialisering när det handlar om att producera elitidrottare.

Nobelprisbelönade psykologen och forskaren Daniel Kahneman har under sin karriär presenterat mycket banbrytande forskning om hur expertis, eller upplevd expertis, har litet samband med kvaliteten på de beslut som fattas. Han blev själv nyfiken på frågan som psykologisk expert i israeliska armén. Det visade sig att hans och kollegernas förutsägelser om vilka rekryter som skulle klara sig bäst i fält hade väldigt lite med faktiska resultat att göra. Detsamma gällde allt från hr­experter som skulle förutspå arbetssökandes prestationer till universitetsrådgivare som skulle bedöma studenter, visade Kahnemans och andras studier.

Så är inte tidig specialisering värd något? 2009 slog sig Kahneman ihop med en akademisk meningsmotståndare, Gary Klein, för att undersöka just den frågan. De kom fram till att det var helt beroende av vilka fält det handlade om. De delade in dessa fält eller ”inlärningsmiljöer” grovt i två grupper.

Den ena typen av inlärningsmiljö kallade de för ”god” — där reglerna är tydligt definierade och man får omedelbar feedback på sin prestation. Där visade det sig att tidig, smal specialisering verkligen kunde löna sig — som i schack eller golf.

Mer komplicerade inlärningsmiljöer, den andra typen, kallade de ”onda”. I sådana inlärningsmiljöer är reglerna inte glasklara, mönster upprepas inte nödvändigtvis och feedback på ens insats kan vara fördröjd eller helt utebli. I verkliga livet är denna typ av ”onda” miljöer betydligt vanligare. Och det visar sig också att en brandman som kan blixtsnabbt kan fatta rätt beslut baserat på lång erfarenhet från villabränder inte alls har något att komma med när bränder ska bekämpas i skyskrapor.

SÅ BLEV VÄRLDEN EN ”OND INLÄRNINGSMILJÖ”

Författaren intervjuar i boken den banbrytande psykologiprofessorn Flynn, mannen som namngav den så kallade Flynn­effekten. Flynn upptäckte när han jämförde IQ­tester från soldater i första världskriget med de i andra världskriget, att de senare hade klart högre resultat på sina test. Han började undersöka data från många länder och kunde konstatera samma effekt överallt — varje generation tycktes bli smartare — och effekten var stor, med medianen upp ungefär 3 poäng (genomsnittlig intelligens är 100) per kull.

Förklaringen till Flynneffekten har blivit tydlig genom många andra studier, där man tittat på hur människor påverkats av att modernitet introducerats i deras liv. Omfattande studier gjordes till exempel när primitiva samhällen långt från civilisationen i Sovjetunionen på kort tid anslöts till det industrialiserade samhället, med allt av vad det innebar i form av läskunnighet, nya kommunikationskanaler och sociala sammanhang.

Med en högre grad av modernitet börjar människor att tänka på ett nytt sätt — man börjar se världen genom ”vetenskapliga glasögon”, för att citera Flynn. Det innebär att man börjar klassificera föremål och begrepp, börjar tänka abstrakt och se nya mönster och samband som tidigare varit osynliga. För de bybor som aldrig varit i kontakt med andra civilisationer var den typen av kunskap helt främmande — deras kunskap var snarare strikt erfarenhetsbaserad, byggde helt på sådant de upplevt med sina egna sinnen. Ett exempel på hur abstrakt tänkande utvecklades: ju högre grad av modernitet som byinvånarna hade exponerats för, desto större sannolikhet att de kunde gissa hur en isbjörn såg ut, baserat på information om björnens levnadsmiljö.

Det är precis den typen av abstrakt tänkande — att kunna dra slutsatser som sådant man inte redan erfarit — som prövas i intelligenstest. Så när samhället moderniserats har vårt tänkande utvecklats med det, synligt i Flynn­effekten.

Men själv är Flynn besviken på hur vi som samhälle inte tagit tillvara på möjligheterna med vårt breddade sätt att tänka. Fokus har varit på ökad och tidig specialisering, i stället för att tidigt börja träna på konceptuellt kunnande, som är överförbart från en disciplin till en annan. Och det finns en hel del forskning som visar att han har rätt. En studie tittade till exempel på samband mellan höga betyg i universitetsstuderandes huvudämne (allt från neurovetenskap till språk) och deras resultat i ett test i kritiskt tänkande — där studenterna hade i uppgift att tillämpa breda, vetenskapliga koncept på verkliga, alldagliga problem. Det visade sig att det inte fanns något samband alls. Briljanta kemister, biologer, psykologer visade sig dåliga på allt som inte var direkt relaterat till deras fält. Bäst klarade sig ekonomerna, med större vana än andra att tillämpa teorier inom en rad olika fält.

Så med ökad specialisering uppstår samma problem som för de förindustriella byborna, brandmännen, schack­ och golfspelarna — det går alldeles utmärkt för dem att lära sig genom sina erfarenheter, men inte att lära sig utan egna erfarenheter. Och det är just den förmågan som vår snabbt föränderliga värld kräver — konceptuellt resonerande som gör att man till skillnad från byborna kan ta sig an problem som är helt nya för en. Sådant som lämpar sig för erfarenhetsbaserad inlärning (”god inlärningsmiljö”) är också sådant som allra först kommer att automatiseras i vår tidsålder.

LÄRA SNABBT OCH LÅNGSAMT

Vi människor tenderar att sätta likhetstecken mellan att lära oss någonting snabbt och att lära oss något ordentligt, men riktig djupinlärning är ofta sådan som sker riktigt långsamt, där vi upplever att det går dåligt och där motståndet är stort.

Författaren hänvisar till en mängd olika studier för att beskriva detta fenomen. En omfattande studie på universitetsprogrammet för amerikanska flygvapnets officerare lät studenterna skatta lärare på den inledande kursen i matematik, och tittade sedan på kortsiktiga och långsiktiga matematikresultat. Där visade det sig att de undervisningsmetoder vissa lärare använde gav dem höga skattningar från eleverna och goda resultat — på kort sikt. Men när man tittade på resultat på lång sikt var det en annan grupp lärare som producerade de bästa resultaten, nämligen de som utmanade eleverna genom att undvika enkla genvägar och tricks och öka komplexiteten i undervisningen. Det gav en helt annan långsiktig djupinlärning, även om studenternas upplevelse var att de lärde sig mindre.

Liknande slutsatser har dragits från observationsstudier som jämfört matematikundervisning i en rad olika länder. Där sticker Japan ut positivt, med fokus på bred problemlösning. Ett specifikt problem kan uppta en hel lektion, där klassen gemensamt får komma med förslag på tavlan, och där idéer som inte leder till en lösning ges utrymme bredvid de som faktiskt gör det. Kortsiktigt otillfredsställande inlärning utan enkla tankeregler, men som på sikt ger en djupare förståelse och förmåga att tillämpa kunskapen på andraproblem — även utanför det specifika som studeras just där och då.

Mycket av den inlärning vi ägnar oss åt i dag är utformad ifrån den förhärskande idén om värdet av specialisering. Psykologer kallar denna avgränsade inlärning ”blockerad” — vi avsätter helt enkelt ”block” av tid till att intensivt studera ett ämne eller en färdighet vi vill lära oss något om. Men det är alltså inte det mest effektiva sättet att tillägna sig kunskap. Vi lär oss ofta som mest när vi upplever något som svårt, när vi gör fel, och när vi tar det stegvis uppblandat med annan inlärning — när inlärningen är mixad.

Ett tydligt exempel hämtar författaren från musikens värld. En grupp pianostudenter fick öva på en särskild handrörelse som innebar ett hopp mellan 15 tangenter på en femtedels sekund. Olika studenter fick använda olika sätt att träna sig på — vissa övade enbart på hoppet över 15 tangenter, medan andra alternerade mellan hopp på 8, 12, 15 och 20 tangenter. Det visade sig här, liksom i andra liknande test, att de som övat varierat också nådde det bästa slutresultatet på det specifika, i det här fallet ett felfritt hopp på 15 tangenter. Psykologen Robert Bjork, som forskat om saken, gör jämförelsen att en basketspelare som vill skjuta perfekta trepoängsskott inte bara ska stå och träna på linjen. Hon eller han behöver också träna en meter framför och bakom linjen för att hitta förmågan till perfekt anpassning.

ATT TÄNKA UTANFÖR SIN EGEN ERFARENHET — OCH PROBLEMET MED FÖR MYCKET ”GRIT”

År 1596 började den då 25­åriga tyske astronomen Johannes Kepler fundera över om de rådande idéerna om hur himlakropparnas rörelser fungerade. Hur kommer det sig att planeter som är längre bort från solen rör sig långsammare? Hans tankar rörde sig här i helt nytt territorium, och det fanns inga tidigare idéer att luta sig emot. Medan man tidigare resonerat i termer av ”själar” och ”andar” för att förklara himlakropparnas rörelser började Kepler tänka fritt, och använda sig av liknelser — himlakropparna som sugande virvlar, båt­ kaptener och så vidare — innan han slutligen fastnade för tanken om att de drog i varandra. Det var ett första steg till vetenskapens insikt om gravitation, och ett enormt hopp framåt för mänskligt tänkande.

Det Kepler ägnade sig åt här kallas ”analogt tänkande”, vilket är det ämne som psykologen Dedre Gentner vid amerikanska Northwestern University ägnat sitt yrkesliv åt. Så kallat djupt analogiskt tänkande är förmågan att känna igen konceptuella likheter inom olika områden eller scenarion, som vid första anblick verkar ha lite med varandra att göra. Den mänskliga förmågan till analogt tänkande är enligt Gentner skälet till att vi människor dominerar vår planet — det ger oss till och med förmågan att förstå sådant vi inte alls kan se. Ett enkelt exempel är att förstå hur molekyler rör sig genom att studera biljardbollar.

Tyvärr är det så att ”grunt” analogiskt tänkande sällan är till stor hjälp i vår nuvarande, allt mer komplexa omvärld. Ett exempel på grunt analogt tänkande kan vara när du tar till samma metod för att fixa stoppet i badkaret som du använde för att rensa avloppet i diskhon förra veckan. Det vår värld och dess ”onda inlärningsmiljö” kräver är förmågan till djupt analogiskt tänkande, där vi kan se relationer eller abstrakta samband — utan att ta vår erfarenhet till hjälp.

Tyvärr verkar det som att vi människor är hårdkodade för att använda oss av grunda analogier — baserade på vår erfarenhet — men sämre att ta till djupa analogier. I en berömd studie där deltagarna uppmanades att lösa ett problem (hur man bäst tar bort en tumör med strålning som också skadar frisk vävnad) kunde 10 procent av deltagarna lösa problemet. När deltagarna fick höra en analog historia som kunde ge ledtrådar om lösningen ökade siffran till 30 procent. Men när deltagarna fick en instruktion om att använda den analoga historien (om att erövra ett fort) till ledtråd ökade andelen som kunde lösa problemet till 80 procent. Slutsatsen forskarna drog är att vi inte tillämpar djupt analogiskt tänkande automatiskt —men att det kan vara väldigt kraftfullt när vi gör det.

Författaren kritiserar också det psykologiska begreppet ”grit” (ungefär ”uthållighet”), populariserat av forskaren Angela Duckworth, som fått ett väldigt starkt genomslag i vår kultur. Det började med att Duckworth undersökte hur det kom sig att vissa hoppade av den väldigt tuffa — både fysiskt och akademiskt — officersutbildningen på amerikanska Westpoint, medan andra fullföljde utbildningen. Hon kom till slut fram till att en skattning av en personlig egenskap som hon själv skapade, ”grit”, var den som bäst förutsåg om kadetterna skulle ta sig igenom utbildningen eller inte.

Förutom att senare forskning visat på vetenskapliga svagheter med begreppet ”grit”, så lyfter författaren fram mängder med bevis för att för mycket grit — att hålla fast vid en uppgift, utbildning, eller karriärväg oavsett hur man känner eller vad som händer i omvärlden — lätt kan stjälpa mer än hjälpa.

Tidig specialisering kombinerat med en ovilja att byta spår leder exempelvis lätt till problem med det som ekonomer kallar matchningskvalitet. Personer hamnar helt enkelt i yrken som de inte är lämpade för. Det här har till exempel visat sig i jämförelser av skolsystem där elever olika tidigt måste välja inriktning (exempelvis en jämförelse mellan England och Skottland).

Forskaren och ekonomen Ofer Malamud vid Northwestern University i USA konstaterade att elever som valde inriktning sent hade större fördelar (rätt matchning) än nackdelar (brist på tidigt yrkesmässigt gångbar kunskap). Att lära känna sig själv trumfar helt enkelt att tidigt lära sig ett specifikt yrke. Malamuds forskning visade samtidigt att tidigt specialiserade elever som senare tog steget och helt bytte karriär också hade nytta av att våga ta klivet — matchningseffekterna av att hitta rätt i livet trumfar den kortsiktiga förlusten som det innebär att inte längre använda sig av tidigare inlärda specialkunskaper. Det finns också mängder av exempel på stora, historiska namn som först sent i livet hittat rätt — och då med otroliga resultat. Vi tillämpar inte djupt analogiskt tänkande automatiskt — men det kan vara väldigt kraftfullt när vi gör det.

Konstnären Vincent van Gogh försökte sig på och misslyckades i ett dussintal av yrken innan han började med sin revolutionerande konst. Evolutionslärans upphovsman Darwin specialiserade sig först i medicin men fann det så outhärdligt tråkigt att han bytte bana. Här är det viktigt att komma ihåg att specialiseringen inte är bortkastad, utan att kunskapen kan komma till nytta i helt nya kontexter. Ett exempel är manusförfattaren Michael Crichton, som utbildade sig till läkare vid Harvard Medical School, men sedan inte jobbade en dag i läkaryrket. Däremot använde han de medicinska kunskaperna för att skriva klassiker som Cityakuten (med rekordantalet 124 Emmy­nomineringar) och Jurassic Park.

Att vi människor oftast är ovilliga att ta klivet in i något nytt har att göra med det ekonomer och psykologer kallar ”sunk cost fallacy” — vi är obenägna att lägga ner eller hoppa av från något vi investerat tid, pengar, känslor eller andra resurser i, även om vi rationellt sett skulle vinna på det.

Faktum är att ”outsiders” ofta kan ha en fördel framför experter när det handlar om att lösa problem. Fenomenet att personer kunniga inom ett fält lätt snöar in på välkända lösningar även om det finns bättre alternativ har till och med ett namn — Einstellung­effekten. Ett exempel på en ”outsider” som löste ett problem som experter kört fast i hade att göra med mängder av kvarvarande oljeutsläpp som klumpat ihop sig efter Exxon Valdez-olyckan i Alaska. Erfarna kemister gjorde sitt bästa för att komma på lösningar, men det förslag som löste problemet presenterades av en man som tänkte i en djup analogi. Han kombinerade tankar om hur man får loss isdrycken slush ur botten på ett glas och erfarenheter från arbete med cement, och föreslog att man skulle använda vibrerande pinnar för att lösa upp det klibbiga avfallet. Denna enkla metod var också den som så småningom lyckades lösa problemet.

Författaren tar i boken upp mänsklig personlighet, och pekar på faktumet att den inte riktigt är så huggen i sten som vi ofta tänker oss. Walter Mischel, forskaren bakom det berömda ”Marshmallowtestet”, konstaterade att vilka vi är ofta beror på var vi är — något som inom personlighetsforskning kallas för kontextprincipen. För att ta några exempel: Ett barn som är aggressivt hemma kan vara bland de minst aggressiva i skolan. David kan verka introvert på en stor fest, men framstå som hur extrovert som helst när han är med sitt team på jobbet. Är han då extrovert eller introvert? Dessa skillnader mellan olika sammanhang kan också vara relativt stabila. Tänk dig till exempel följande: om du är en person som är noggrann och orolig när du kör bil på måndag, är du det säkert också på tisdag. Men du är aldrig noggrann och orolig när du spelar Beatles­covers med ditt band på lokala puben. Kontextprincipen påminner enligt författaren om något viktigt. De allra flesta av oss har redan bredd, eller potential till bredd i vår palett. Vi kan vara många olika personligheter och personer.

 

KASTA BORT DINA VANLIGA VERKTYG

Psykologen och organisationsexperten Karl Weick noterade något vanligt förekommande i samband med att brandmän som bekämpade skogsbränder dog: de hade ofta låtit bli att släppa sina verktyg som exempelvis motorsågar. I två uppmärksammade katastrofer med flera dussin döda brandmän, i amerikanska Colorado och Montana, var just detta skillnaden mellan vilka som överlevde och inte. Och mönstret gick igen vid andra olyckor, som räddningsarbete vid flygplanskrascher.

Weick ser i sitt arbete med organisationer detta som en tydlig analogi — i oförutsägbara situationer är förmågan att avprogrammera tidigare kunskap, att släppa sina verktyg och vara flexibel, ett måste för att lyckas.

Sedan 1980­talet har det mer eller mindre varit en etablerad sanning att organisationer behöver ha en sammanhållen kultur — en effektiv företagskultur ska vara tydlig, konsekvent och stark. Men den första studie som systematiskt undersökte hur tydlig företagskultur påverkade prestation och resultat, i 334 organisationer, hittade inga samband över huvud taget. Chefer och andra kunde visserligen återge vilka värden som gällde på arbetsplatsen, men resultatet påverkades inte.

Forskarteamet gick vidare med sin frågeställning och tittade på tusentals företag, och kunde konstatera att bredd hos ledare och i organisationer snarare var det som förutsåg goda resultat. Dessa organisationers kulturer rymde sådant som vid första anblick kunde verka motsägelsefullt — som att vara både hierarkiska och individualistiska, välstrukturerade och entreprenöriella. I beslutsfattande kan det bredda utbudet av verktyg på ett sätt som är enormt värdefullt. Här har chefen som också är generalist ett försprång. Författaren tar upp ett exempel på när en allt för rigid kultur i en organisation kan få allvarliga konsekvenser. När rymdfärjan Challenger exploderade vid uppskjutning hade flera ingenjörer misstankar om det mekaniska fel som orsakade olyckan. Men de hade inte någon data för att backa upp den känsla de hade. Eftersom NASA har en kultur som väldigt starkt betonar behovet av att backa upp alla beslut med data, så protesterade inte ingenjörerna mot beslutet att gå vidare med uppskjutningen.

Ett sätt att komma ur idémässig rigiditet är det sociologen Brian Uzzi kallar import/export av idéer — det han anser vara grunden för all affärsmässig kreativitet. Ett exempel på detta i praktiken är att faktumet att forskning som visar vetenskapsmän och kvinnor som tillbringat tid utomlands är mer produktiva, oavsett om de återvänt hem eller inte. Tolkningen är att de helt enkelt tar med nya lösningar till gamla problem, eller gamla problem till nya lösningar — mycket på samma sätt som generalisten tar sin an problem med glasögon som specialisten saknar.

Att gå brett och testa många olika vägar är i sig något som främjar kreativitet i allra högsta klassen. Kreativitetsforskaren Dean Keith Simonton kunde visa att de allra främsta kreatörerna — de han kallar ”supernovor” — gick på fler nitar än andra. Uppfinnaren Thomas Edison, mannen bakom bland annat glödlampan, hade ett tusental patent, de flesta oviktiga — och hade fått betydligt fler än så underkända.

Författaren konstaterar i slutet av boken att det inte är något fel på specialisering. I slutändan blir vi alla mer eller mindre specialiserade på något. Men kom ihåg att det på tvärs med etablerade ”sanningar” finns mängder med forskning som stöder idén om att ett utforskande förhållningssätt till livet, där du kliver in på många olika stigar under resans gång, ofta producerar de mest fantastiska resultaten, understryker han. Forskning visar också att team bestående av specialister från många olika discipliner inte till fullo kan ersätta brett kompetenta individer.

Det finns en myt om italienska konstnären Michelangelo som urtypen av specialist. Enligt denna myt kunde han i blocket med marmor framför sig omedelbart se den skulptur som skulle bli. Men inget kunde vara mer fel. Tvärtom var Michelangelo en person som försökte, gjorde fel och försökte igen. Han lämnade mängder med halvfärdiga skulpturer bakom sig.

Så ta dig an livet, projekt och chefskapet som Michelangelo skulle ha gjort. Var öppen för att lära dig, anpassa dig och göra om allt eftersom du tar dig framåt — var inte heller rädd för att ge upp och börja om någon annanstans när det är påkallat. Förmågan att kunna överge gamla mål och helt byta riktning är en styrka, inte en svaghet. Och ibland är rätt steg att helt byta fält — den kunskap du tar med dig är inte bortkastad, även om din nya verklighet kan te sig helt annorlunda än din gamla.

Dags att logga in för fortsatt läsning!

Artikeln du vill läsa är låst. Logga in som Chefboken-prenumerant (eller bli prenumerant idag!) för att fortsätta läsa.

3 nr Chefboken
199 kr
Värde: 748 kr
Chefboken
Ny sammanfattning av aktuell ledarskapsbok varje månad
Digitalt bibliotek
Tillgång till över 100 titlar sammanfattade
Rabatt på Adlibris
Rabatt på månadens bok i sin helhet
Chefboken
Ny sammanfattning av aktuell ledarskapsbok varje månad
Digitalt bibliotek
Tillgång till över 100 titlar sammanfattade
Rabatt på Adlibris
Rabatt på månadens bok i sin helhet