2011-08-cb-the-two-second-advantage

Ranadivé & Maney: The two-second advantage

Du måste inte kunna spådom för att kunna förutse framtiden. Genom att lära dig förstå hur hjärnan fungerar kan du framtidssäkra dina beslut. Ta lärdom av en kanadensisk hockeystjärna.

Nyhet! Lyssna eller läs i Chefboken-appen

Du har väl inte missat nya Chefboken-appen? Appen ingår i din Chefboken-prenumeration och gör det enklare att läsa och lyssna, oavsett var du är. Du kan ladda ned ljudfiler för offlinelyssning och spara böcker i ditt personliga bibliotek. Det är enkelt att komma igång: Ladda ned appen ”Chefboken” i App Store eller Google Play – du loggar in precis som på Chef.se.
Läs mer om Chefboken-appen här.

 

Förlag: Hodder & Stoughton.

Utgiven: 2011.

Antal sidor: 234.

Språk: Engelska.

Om författarna: Vivek Ranadivé är vd för it-företaget TIBCO Software, som han grundade 1997 och som har sitt huvudkontor i Palo Alto, Kalifornien. Han har tidigare skrivit böckerna ”The power of now: how winning companies sense and respond to change using real-time technology” och ”The power to predict”.Kevin Maney är journalist och föreläsare, främst inom teknologi. Han har tidigare bland annat skrivit böckerna ”Trade-off: why some things catch on, and others don’t” och ”The Maverick and his machine – Thomas Watson and the making of IBM”.

Därför valde vi boken: Vilken chef har inte någon gång önskat sig att kunna se in i framtiden? Vad kommer hända med vår verksamhet? Vilka produkter ska vi tillverka?Men vi måste inte ha en kristallkula för att bli bra på att förutse framtiden. I denna bok tittar författarna in i männi­skans hjärna – och konstaterar att vi kan träna oss till att läsa av framtiden.

Tre saker du lär dig av att läsa boken:

1. Hur våra intryck samlas, klumpas ihop och lagras i våra hjärnor.

2. Vi utvecklas av utmaningar, men framför allt av repetition.

3. Att en av hjärnans främsta egenskaper är att den kan glömma.

De långa kanadensiska vintrarna gav Wayne Gretzky gott om tillfällen att snöra på sig skridskorna och ge sig ut på isen. Inte sällan tränade han innan han åkte till skolan, när han kom hem från skolan och sedan ytterligare en gång efter middagen.

Hans föräldrar uppmuntrade och stöttade honom och skjutsade honom till träning och försåg honom med allt han behövde.

Han tränade med andra ord mycket, han var hängiven och passionerad och han fick bra uppbackning.

Det låter bra, men inte särskilt unikt. Det är förmodligen samma sak som vilken framgångsrik idrottsman som helst anger som förklaring till varför de har klarat sig så bra.

Så vad var det då som gjorde att Wayne Gretzky skilde sig från resten? Trots att han var mindre – kortare, lättare, spensligare – än i princip alla sina motståndare kommer Wayne Gretzky att gå till historien som världens kanske bästa hockeyspelare genom tiderna.

Men det var inte trots sin litenhet som han blev bäst. Det var på grund av den. För den gjorde att han tvingades arbeta med sitt huvud. Så var det redan i inledningen av hans karriär.

”När jag var fjorton spelade jag mot tjugoåringar och när jag var sjutton spelade jag mot seniorer. Jag kunde inte vinna med hjälp av min styrka, jag har inget hårt skott, jag är inte den snabbaste skridskoåkaren i laget. Det var mina sinnen som måste göra den största delen av arbetet”, säger Wayne Gretzky till författarna. Han tillägger: ”Jag var tvungen att vara steget före alla andra, annars hade jag inte överlevt.”

Hjärnan lagrar händelser som minnen och plockar fram dem när de behövs.

Wayne Gretzkys erfarenheter gjorde att han kunde förutse motståndarnas nästa drag. Eller ännu bättre: han behövde inte titta på pucken, han fäste blicken på det ställe dit han visste att pucken var på väg. Med hjälp av sina samlade upplevelser kunde han förutse hur målvakten skulle röra sig och i vilket hörn av målet han skulle placera pucken. Det gav honom ett litet, litet försprång.

Kort sagt: det var hans hjärna som gjorde honom till en stjärna.

All information, men ingen slutsats

På femtio år har datorerna blivit snabbare och större, sett till kapaciteten. Vi kan i dag lagra all form av information om människors beteende, köpvanor och förmåga att fatta beslut i pressade situationer. Det finns egentligen inga gränser för hur mycket information vi kan samla på oss.

Men allting som mäts är sådant som har hänt, sådant som har skett i det förflutna.

När det gäller framtiden är det svårare att använda sig av informationen. Och inte blir det lättare av att de system som lagrar den stora mängden information har svårt att samarbeta med varandra.

Författarna återger ett dramatiskt exempel på detta i boken: under en flygning blev en holländsk filmare vittne till hur en man i sätet bredvid honom var i färd med att spränga sig själv och flygplanet de färdades i.

I efterhand kunde konstateras att det fanns en stor mängd varnande signaler som pekade på att just den här mannen kunde utgöra en säkerhetsrisk; han hade dokumenterad samhörighet med kända terroristorganisationer, hans egen far hade uppmärksammat att han radikalt förändrat sitt beteende och därför varnat myndigheterna och så vidare.

Ändå var det ingen som förutsåg vad som skulle hända.

Men det var inte alla data, utan den holländske filmarens snabba reaktioner – och turen att terroristens detonator inte fungerade – som gjorde att katastrofen kunde undvikas.

Problemet var att alla dessa informationssystem inte kommunicerade med varandra. All samlad erfarenhet saknade betydelse då den inte ledde fram till slutsatsen att något hemskt var på väg att hända.

Det hade aldrig hänt om informationen hade körts genom Wayne Gretzkys hjärna, menar författarna.

Icke-händelser är också händelser

Människans hjärna har fördelar som datorn och dess noggranna faktasamlande saknar.

Talanger är inte bara duktiga på att göra förutsägelser baserade på händelser. De är också duktiga på att göra förutsägelser baserade på avsaknaden av händelser, alltså icke-händelser.

De kan, till exempel, uppfatta vilka toner som inte spelades under en orkesterrepetition eller ett drag som motståndaren inte gjorde.

Om något inte händer så skapas ingen information och finns det ingen information så har datorerna ingen användning av det.

Författarna delar upp chefer i två kategorier: ettor och tvåor. Ettorna är sådana som grundar företag, som säger vad de tycker och inte bara det som de tror att andra vill höra. De ser möjligheter och de har – i likhet med Wayne Gretzky – en gnistrande kreativitet. De tar in allting som händer i företaget, betraktar det från ett ovan-ifrånperspektiv och förutspår vad som ska hända.

I boken intervjuas Ben Horowitz, vd på det amerikanska företaget Loudcloud, som företräder dessa ettor. Han skiljer på data och kunskap. Han behöver inte ha tillgång till all försäljningsstatistik eller andra siffror av finansiell karaktär. Däremot vill han veta allt om produkterna, kunderna, medarbetarna och utmaningarna som företaget står inför. I denna information ser han komplexa mönster, bygger en modell av företaget i sitt huvud och styr det utifrån sina egna regler om värderingar och hur en vd ska fatta beslut.

När Ben Horowitz ställs inför problem vet han exakt hur han ska lösa dem. Han litar på sin instinkt och ändrar sällan sina beslut i efterhand. ”En magkänsla baserad på en enorm mängd kunskap”, kallar han det själv.

Tro inte att tvåorna är oväsentliga. Tvärtom. De håller koll på detaljerna och ser till att saker blir gjorda. Däremot har de inte det mod och den förutseende förmåga som präglar ettorna. De fattar beslut som bygger på data.

Hemligheten bakom att bli en framgångsrik chef är att ha en snabb och effektiv mental modell som gör att du kan förutse vad som ska hända – och ha rätt i de flesta fallen.

”Varje beslut som en vd fattar bygger på ofullständig information”, säger Ben Horowitz i boken. Det finns heller aldrig tillräckligt med tid för att samla all den information som behövs.

Ettorna är de som har två sekunders försprång.

I boken beskrivs Microsofts grundare Bill Gates som en etta medan hans efterträdare Steve Ballmer är en tvåa. Apples grundare Steve Jobs var en etta – alla hans efterträdare är tvåor.

Steve Jobs lånade för övrigt gärna Wayne Gretzkys citat ”jag åker dit pucken är på väg, inte där den varit”, när han ombads förklara sin gåva som visionär.

Försprånget sitter i hjärnan

Det är i hjärnbarken som det där försprånget skapas. Hjärnbarken är det yttre skiktet av storhjärnan, och är centrum för bland annat språket, omtanke, medvetenhet och minnet.

Hjärnbarken finns hos alla ryggradsdjur, men är dubbelt så stor hos människan som hos någon annan art. Den består av sex lager av cellvävnad som är lindade runt resten av hjärnan.

Det yttersta lagrets celler – där varje cell har sin speciella uppgift – tar emot intryck och skickar vidare till nästa. Här blandas det upp med andra intryck och skickas vidare till ytterligare nästa. Och nästa. Miljoner av intryck skapar gemensamma bilder och former förvandlas till objekt och koncept. I det innersta lagret granskas intrycken. Hjärnan säger ”ah, jag känner igen den här formen, det är en cirkel”, för att ta ett exempel.

Hjärnbarken påminner lite om hur ett företag fungerar. Medarbetarna längst ner i hierarkin, som har tydligt avgränsade och specifika uppgifter, rapporterar till sin närmaste chef, som i sin tur skickar upp informationen – tillsammans med information från andra delar av sin grupp – i organisationen. Cheferna på ledningsnivå har i uppgift att samla informationen från olika grupper inom företaget och utifrån den skapa sig en bild av verkligheten och jämföra med det som företaget har varit med om tidigare.

Det innersta lagret av hjärnbarken kan sedan skicka signaler ner till de yttre lagren och säga ”okej, jag har sett det här förut och utifrån mina erfarenheter och min kunskap så kan vi förvänta oss att det här eller det här kommer att hända”.

Den svenska forskaren David Ingvar, som var den första att formalisera den här tanken, har kallat fenomenet ”ett minne av framtiden”.

Klumpa ihop

Viktigt för förmågan att förutse händelser är det som på engelska heter »chunking« och som kan översättas som ”ihopklumpning”. Om ett barn hör ordet ”bil” samtidigt som barnets förälder pekar på en bil så kodas båda intrycken om till neuroner, som förenas med hjälp av så kallade axoner, en utväxt från neuronerna som har i uppgift att just sköta kontakter mellan neuroner. Repetition stärker dessa band. Nästa gång barnet ser en bil förutsätter det att föräldern ska säga ”bil”. Om föräldern gör det så rusar en känsla av tillfredsställelse genom huvudet på barnet. Och för varje gång lär det sig att förutse förälderns beteende lite snabbare än gången innan.

Vi klumpar ihop alla sorters saker. Att promenera är ett exempel på en ihopklumpning av intryck som leder till utveckling. Spädbarnet lär sig att stå och att hitta balansen innan det lär sig att ta några steg framåt. Den vuxna personen har lärt sig att gå i en mörk trappa och kan förutse vilket som är nästa steg utan att det syns.

Förutsägelser och den här typen av ihopklumpning av neuroner går hand i hand. Ihopklumpningen föder en förutsägelse som skickas ner genom hjärnbarkens lager och som säger ”jag känner igen det här mönstret, och det här är vad som kan förväntas hända”. Är förutsägelsen rätt stärks ihopklumpningen.

Är den fel så förstår hjärnan att något måste tillföras till ihopklumpningen och den blir uppmärksam.

Den nya erfarenheten adderas till sammanslagningen, som testar det nya mönstret genom att göra en ny förutsägelse nästa gång. Så förutsägelserna driver sammanslagningarna och sammanslagningarna driver förutsägelserna. Och så vidare.

Träning ger förutsägelser

Kärnan i ”The two-second advantage” är att det går att träna upp förmågan att förutse vad som ska hända.

Visserligen hävdar Ben Horowitz att det inte går att göra en etta av en tvåa, medan desto fler skriver under på påståendet att talang kan utvecklas; att den inte är medfödd.

Författarna själva kallar förmågan att vara förutsägande för ”essensen av talang”.

Visst, det här är inget nytt på något sätt. Träna mycket på vad-du-nu-gör och du kommer att bli bra. Träna outtröttligt och med enormt fokus och du kommer att bli fantastisk.

Men träningen kan bli än mer effektiv om vi förstår hur den påverkar insidan av våra huvuden.

I boken nämns den svenske forskaren Anders Ericsson, upphovsman till den så kallade tiotusentimmarsregeln, som kortfattat går ut på att den som övar på något i minst tio tusen timmar blir överlägsen inom det området.

Säkert hade Wayne Gretzky kommit upp i tusentals timmar av träning redan innan han började göra sig ett namn som en lovande talang. Det hade gjort att han verkligen kunde bränna in spelets hela komplexitet och dynamik i sitt minne.

All träning och allt fokus på ishockeyn gjorde att Wayne Gretzky inte behövde tänka så mycket under matcherna.

Tiotusentimmarsregeln stämmer även ur ett neurologiskt perspektiv, menar författarna.

All träning genererar massor av information som hjärnan förpackar till en mental modell. På så sätt lär sig exempelvis tennisspelaren att förutse motståndarens slag. Musikern kan höra tonerna redan innan de spelas.

Och chefen kan förutse konsekvenserna av ett beslut.

Om träningen eller framförandet sker avsiktligt, genomtänkt och systematiskt (tio tusen timmar!) så stärks klumparna av neuroner. Med hjälp av träning ökar också hastigheten mellan neuronerna. Upprepad avfyrning av neuroner med samma typ av information sammanfogar dessa neuroner. Till slut uppstår dessa klumpar, som ger tillgång till information ögonblickligen.

När dessutom ny information och nya erfarenheter tillförs blir informationen än mer sofistikerad och förmågan att förutse vad som ska hända ökar ytterligare.

Till slut är denna förmåga så stor att vi inte längre behöver ha tillgång till alla detaljer för att kunna förutse vad som ska hända.

Det är det vi brukar kalla magkänsla.

Viljan att testa vår förutsägelseförmåga spelar en stor roll när det handlar om att utveckla talanger. Vi lär oss saker när våra förutsägelser inte slår in och hjärnan måste göras uppmärksam på något nytt.

Om vi är alltför trygga i våra val av erfarenheter så kommer vi i slutändan inte kunna göra mer komplexa förutsägelser.

Om vi å andra sidan är för äventyrliga så kommer inte våra erfarenheter att upprepas tillräckligt ofta för att skapa ett mönster som tillsammans skapar avancerade förutsägelser.

Inlärning blir kunskap när förutsägelser slår in och våra hjärnor underbygger och lagrar ihopklumpningar.

Wayne Gretzky lärde sig att bygga komplexa ihopklumpningar om vad som kunde hända i hockeyrinken. En blick på en serie händelser i spelet gjorde att neuroner slungades i väg i en viss riktning vilket skapade ihopklumpningar som gav Wayne Gretzky en bild av vad som hände på planen. Hans hjärna kände igen situationen från någon gång tidigare och han slog en passning som ingen trodde var möjlig.

På samma sätt klumpar du som chef ihop särskilda detaljer om din verksamhet och den bransch som ni verkar i, så att du kan se alla situationer och på en gång kan göra en förutsägelse om vad som kommer att hända.

På så sätt kan du fatta beslut som är så snabba att de ser ut som instinkter. Men i verkligheten är det din hjärna som ger ifrån sig en sammanslagning av information som innebär att du ser svaret på en gång.

Träden och skogen

Det finns gott om exempel på människor som har någon form av autism och som besitter extraordinära färdigheter.

De kan till exempel göra en teckning utifrån ett ”fotografiskt” minne, räkna ut svåra matematiska uppgifter på några sekunder eller kopiera ett musikstycke efter bara en lyssning.

Många har dragit slutsatsen att det handlar om en högre form av hjärnaktivitet och sedan forskat kring antagandet att även personer som inte har autism skulle kunna locka fram liknande extraordinära färdigheter.

Men det går inte, menar författarna. Forskningen visar att många som har autism ser alla små detaljer, men har svårt att se helheten.

De ser inte skogen för alla träden, helt enkelt.

Trots våra hjärnors enorma kapacitet så är vi inte kraftfulla nog att både ta in alla detaljer och ta fram övergripande koncept.

De intryck som når hjärnbarken sammanflätas och blir lite mer sofistikerade ju högre i barkens lager de når. I det innersta lagret har detaljerna sammanfogats till en mental modell som kan plockas fram när de behövs för att snabbt kunna utläsa vad som händer.

Dessa antaganden – inte detaljerna – skapar vår kreativitet.

Hjärnan tar in varje liten detalj, bearbetar den och sorterar sedan bort den största delen av informationen och lämnar kvar en bild som är lätt att förstå.

Det finns till och med forskare som hävdar att en av hjärnans främsta egenskaper är att den kan glömma.

Den autistiska hjärnan har svårt att foga samman detaljer till en helhet. Många personer med autism har svårt att glömma en detalj.

Därför skulle det vara fantastiskt om hjärnan kunde ha både de egenskaper som förknippas med autism och det som förknippas med icke-autism, alltså om hjärnan kunde bearbeta både alla detaljer och helheten.

Men det kan den inte.

Wayne Gretzkys styrka är inte att han kommer ihåg alla detaljer från varenda match han spelat, utan att han använt dessa detaljer till att skapa nya.

Datorer påminner, menar författarna, om den autistiska hjärnan. De kan lagra enorma mängder av fakta och göra uträkningar på ett ögonblick. De flesta människor klarar inte av det, eftersom våra hjärnor ägnar för mycket energi åt att skapa övergripande bilder i stället. Detta klarar inte datorerna av, vilket exemplet med den holländske filmaren och terroristen på flygplanet tydligt visar.

Lär av Bostons borgmästare

En som får just beskrivningen ”han ser både träden och skogen” är Thomas Menino, borgmästare i Boston. Han är en man som saknar högre akademisk skolning, knappast är någon större talare och har ett förflutet som misslyckad försäkringsmäklare.

Som 45-åring valdes han in i kommunfullmäktige och nio år senare valdes han till stadens borgmästare. 2011 hade han omvalts fyra gånger och har suttit oavbrutet på posten som stadens borgmästare sedan 1993.

I boken beskriver Vivek Ranadivé och Kevin Maney hur de följer Thomas Menino under en dag för att kunna sätta fingret på hans talang och förklara hans framgång.

Bland annat ser de att han inte litar på konsulter och aldrig lyssnar på opinionsundersökningar. ”Jag tänker inte så mycket, jag bara gör det”, säger han själv.

I stället har han utvecklat en förmåga att omedelbart se besluten och dess följder framför sig. Han tar in information om staden och kan direkt förutsäga vilken betydelse den kommer att få för invånarna.

Genom åren har han metodiskt och plikttroget lärt sig allt han kan om Boston och förpackat sin kunskap till en effektiv modell som finns i hans huvud. Denna modell känner omedelbart igen politiska mönster som påverkar staden och gör att Thomas Menino omedvetet analyserar allt som kommer framför honom.

Under de första timmarna av den dag som författarna följer honom får de se honom småprata med medarbetarna på sitt kontor, åka bil runt i Bostons förorter, delta i en rad mindre event, samtala med gäster på ett kafé i stadens industrikvarter samt hålla ett föredrag.

Tempot är högt och informationen omfattande.

Tack vare förmågan att hela tiden göra förutsägelser och kalkyler över Boston lite snabbare och lite bättre än alla andra har han kunnat manövrera ut sina politiska motståndare.

Det är, skriver författarna, uppmuntrande att förstå att mer ”vanliga” hjärnor, som Thomas Meninos, kan utvecklas till att uppnå ett tvåsekunders försprång.

Thomas Menino sög i sig all kunskap om Boston som kom i hans väg. Han tvingade sig själv att ta sig ut och se vad som hände på gatorna och höra vad invånarna pratade om. Hela tiden analyserade han och kategoriserade informationen som han tog emot.

Den information som Thomas Menino tog till sig bearbetades i hans hjärna och antingen bekräftade och stärkte hans förutsägelser eller tvingade honom att justera modellen.

Hade han bara sugit in och registrerat informationen, utan att analysera och kategorisera, hade han varit det som Ben Horowitz kallar för en tvåa, en person som snarare var en databank än en framåt ledare.

Genom att ”glömma” den information som han inte längre behövde, kunde han lättare lagra det som var viktigt.

När Thomas Menino fattar beslut gör han det på ett sätt som för honom känns som en instinkt. Det han i själva verket gör är något som är bättre än att tänka. Han är en etta, en Wayne Gretzky. Det är talang som bygger på fakta, men som inte är beroende av fakta.

Även om Vivek Ranadivé och Kevin Maney ofta återkommer till att hjärnan än så länge har ett övertag över datorn så är de övertygade – Ranadivé är vd på ett it-företag – om att teknologin som ger två sekunders försprång är på väg.

Det kommande decenniet kommer att vara avgörande för hanteringen av information och förutsägelser om framtiden.

Denna nya teknologi kommer att kunna vara behjälplig när det gäller att – återigen som i fallet med den holländske filmaren – bekämpa terrorismen. Men också att kunna förebygga finansiella kriser, som den som just nu pågår.

Men den kommer, menar författarna, att påverka alla. De företag som inte är medvetna om vilka konsekvenser den kommer att innebära för deras verksamhet (och ledarskap) kommer inom relativt kort tid att framstå som lika föråldrade som stumfilmsbolagen gjorde efter att talfilmen hade gjort entré på marknaden.

När denna teknik anländer kommer den att påminna en hel del om hur hjärnbarken hanterar information, hur den klumpar ihop intryck och minnen och därigenom skaffar sig komplex kunskap om vad som kommer att hända.

Vad datorna framför allt behöver lära sig av hjärnan är att lite information i tid – eller ännu hellre före i tid – är bättre än stora mängder av information för sent.

Dags att logga in för fortsatt läsning!

Artikeln du vill läsa är låst. Logga in som Chefboken-prenumerant (eller bli prenumerant idag!) för att fortsätta läsa.

3 nr Chefboken
199 kr
Värde: 748 kr
Chefboken
Ny sammanfattning av aktuell ledarskapsbok varje månad
Digitalt bibliotek
Tillgång till över 100 titlar sammanfattade
Rabatt på Adlibris
Rabatt på månadens bok i sin helhet
Chefboken
Ny sammanfattning av aktuell ledarskapsbok varje månad
Digitalt bibliotek
Tillgång till över 100 titlar sammanfattade
Rabatt på Adlibris
Rabatt på månadens bok i sin helhet