Foto: Magnus Liam Karlsson.
Foto: Magnus Liam Karlsson.

Endast i Chef: ÖB talar ut om sin utbrändhet

Kortare stubin, hög puls, svårt att sova. En dag tog det tvärnit. För Chef berättar ÖB Sverker Göranson nu för
första gången hela historien om sin utbrändhet och sjukskrivning och hur det påverkat honom.

English version: Swedish Supreme Commander of the Armed Forces speaks out about his job burnout

Det blev helt en­­kelt för lite Sverker, är hans enklaste förklaring.

I alla år, Sverker Göranson beskriver det som en naturlig och alls inte påtvingad strävan, har han behållit sin grundperson genom den militära karriären. Det gick i marschtakt – fram till hösten 2012. Gradvis, utan att han själv insåg faran, blev det för mycket överbefälhavare och för lite Sverker. Till slut sa kroppen stopp.

Några möten blir inte alls som man tänkt sig. Nu anländer jag till Försvarets högkvarter i Stockholm med fyra sidor nedskrivna frågor.

Går något bävande genom vakten som om jag skulle tenta på Sverker Göranson, chef för denna gigantiska organisation med – lägst räknat — 20 000 anställda.

En organisation som står mitt uppe i en förändringsprocess. Över sig har han det som han själv kallar ”uppdragsgivarna”, det vill säga riksdag, regering och ytterst svenska folket.

Skruvstädspositionen är oundviklig, bara denna vinter och vår har trycket hårdnat efter Rysslands militära upptrappning. Men nu är det inte svensk försvarspolitik vi ska diskutera utan vad som händer när en chef når smärtgränsen. Inte orkar vara chef längre. Detta som Sverker Göranson själv upplevde.

Han kommer direkt från en övning. Har kamouflagefläckig fältuniform och ett varmt, fast handslag. Frågar om jag vill ha kaffe. Skrattar välvilligt när jag erkänner att det närmaste jag hittills kommit svensk försvarsmakt är genom min förste man, som var stamanställd.

Enligt ÖB, inpasset är blixtsnabbt, finns det andra sätt att komma organisationen nära. Med in i besökssoffan på sjunde våningen bär jag försäkran att han har humor. Och ett ”stort hjärta”. Men också integritet – förutom förmågan att slå den där näven i bordet. Medarbetar­orden verkar ärliga, bortom tröttsamt chefsfjäsk.

Själv kan jag min läxa, vet att Sverker Göranson är skåningen som efter tekniskt gymnasium hade tänkt söka till Chalmers. Men först ryckte han in som pansarsoldat på P6 i Kristianstad, vars motto var: ”Ära. Skyldighet. Vilja.”

Med de ledorden tränas man till att köra – ja, tills det tar stopp.

Längs vägen hann mycket hända, efter att en kompis övertalat honom att söka militärens aspirantskola, vilket blev startskottet till en karriär som bara gått framåt, uppåt. Tills tvärniten kom i januari förra året när Sverker Göranson tvingades avbryta Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Åka hem innan han ens hunnit hålla sitt tal.

Tidningarna skrev att han fått vinterkräksjukan. Andra antog att det var en intervju i Svenska Dagbladet, där han sa att Sverige kan försvara sig mot ett angrepp med ett begränsat mål i ungefär en vecka, som fått dessa ödesdigra konsekvenser.

Vad hände, egentligen?

”Som jag sa från början; jag hade gett Sverker för lite utrymme, kunde inte skilja på mig och på ämbetet. SvD-intervjun spelade ingen roll, när den publicerades var jag redan vid den där punkten. Eller bortom den. Utan privata ytor blir det ett och samma, dygnet runt – och när det tog emot kände jag mig drabbad rent personligt”, säger han.

”I min position får man inte alltid beröm, det måste man tåla. De beslut jag tar blir föremål för politiska och organisatoriska värderin­gar men om de inte efterföljs: är det då tecken på mindre framgång, att jag som Sverker Göranson har misslyckats? Förra vintern kändes det så, jag kunde inte skilja på sak och person. Det håller inte långsiktigt.”

Han drar efter andan, vill betona att detta är historia. Krisen mynnade inte bara ut i en bättre balans. Han fick också ökad självkännedom. En ny, personlig styrka – vilket, det är hans absoluta övertygelse, betyder att han är en bättre chef. Ja, inte bara. Han har också insett att han är en förebild. Att han kunnat hjälpa andra chefer som nuddar smärtgränsen.

”Flera vill att jag ska skriva en bok om mina erfarenheter. Man har till och med erbjudit mig delar av en psykoterapeutisk utbildning.”

Men tillbaka till 2013. Vad var första känslan när Sverker Göranson tvingades lämna Sälenkonferensen?

”Initialt kände jag att jag inte räckte till. Vilket bottnar i att jag alltid, både privat och yrkesmässigt, tävlat på något sätt. Det räcker inte att ett jobb gått bra. I morgon måste det gå ännu bättre, bara jag får alla med mig. Det är så man anstränger sig långt över sin förmåga.”

Redan under september–oktober 2012 kom de första klassiska utmattningssymtomen. Han måttar några centimeter mellan tummen och pekfingret för att beskriva stubinen som blev kortare. Därtill fick han hög puls, svårt att koppla av, svårt att sova.

”Och ju svårare du har att sova desto mer utsliten blir du. Det hjälper inte hur mycket du än biter ihop. Då hade jag också börjat få svårt att minnas saker. I dag vet jag att det är tecken på att kroppen håller på att gå sönder. Då tänkte jag bara: ’Äh f-n, det är väl bara att ta i lite till’.”

Sverker Göranson har själv erkänt att hans bästa samtalsterapeut är hustrun Ann. De möttes i friidrottssammanhang när han var 17, hon 16, och har hängt ihop sedan dess. På bordet mellan oss har någon lagt in en sida ur Svensk Damtidning. Bland alla festvimlande människor syns paret Göranson, han i parad­uniform, hon i vacker blå klänning. Ser jag rätt håller de varandra i hand.

Märkte aldrig hon att han mådde dåligt, hustrur brukar reagera när deras män är uppe och stapplar sömnlösa i gryningen?
Nej, konstigt nog inte.

”Men där är vi lika, min fru och jag. Vi är båda sådana som tar i.”

Nja, i ärlighetens namn var det hans hustru – barnmorskan som känner livets realiteter – som först av alla hävdade att även en ÖB måste kunna sjukskriva sig. Vilket han snabbt slog bort. Nej, det hade han inte tid med.

Några veckor senare var tiden ointressant. Att lämna Sälen-kon­ferensen var visserligen ”ett jätte­övervägande”, men i det läget hade Sverker Göranson inget val.

”I samtal med andra insåg jag att det var större risk att jag skulle skada min organisation om jag var kvar än om jag lät andra ta över.”

Vad hände när han kom hem?

Första åtgärden var att ringa en psykoterapeut. ÖB presenterade sig som Sverker, sa att allt var kaos och fick tid omgående. Gick dit i jeans och tröja. Svarade uppriktigt på terapeutens fråga om han hade övervägt att byta jobb, att nej, det trodde han inte skulle gå så bra.

Psykoterapeuten insåg inte att hon hade ÖB framför sig?

”Nej, inte från början. Det kan man inte förvänta sig att alla gör. Det innebar också att hon undrade om jag inte kunde återvända till mitt jobb på deltid. Vilket ju var lika omöjligt. Ändå kan jag, så här med facit i hand, säga att det var bra att terapeuten inte visste något om mig. Samtalet utgick från hennes kun­skaper och erfarenheter.”

Parallellt med terapin sökte Sverker Göranson upp en läkare med erfarenhet av arbetsutmattning. Av honom fick han lära återhämtningens tre grunder: Att äta, sova och motionera. Själv la han till: Att reflektera.

”Jag var tvungen att förstå vad som hänt, och vad jag kunde dra för lärdom av det. Eftersom det här var något jag måste ta med mig tillbaka till jobbet. Nu inleder jag varje dag med någon form av motion. I början var det promenader, vilket också var ett sätt att få tänka i ensamhet. Här kommer nästa roliga historia: Jag gjorde det med mössa på huvudet, tänkte på mamma som alltid sagt att om man är sjukskriven så får man inte gå ut.”

Hur ser den nya tidens ledarskapsutbildning ut? Vi vet. Gå den hos oss på Chef.

Läkaren försäkrade att promenader var tillåtna. Liksom att gå till en träningslokal.

”Det har jag fortsatt med. Men du ser hur djupt det sitter, det man en gång fick lära. Till och med min fru undrade varför jag hade mössa på? Men någon kunde ju känna igen mig …”

Kosten var inga problem, regelbundna måltider fanns även i den överfulla almanackan. Men sömnen, hur blev den bättre?

I dag vet Sverker Göranson att det handlar om att skapa en avspänd miljö.

”När det är dags att stänga av så gör jag det.”

Jo, tack. Men hur går det till rent konkret?

”Vi kan ta i går kväll som exempel. Då var jag lite uppvarvad och valde att lägga mig på sängen och titta på TV4:s film om Annika Bengtzon. När den slutade somnade jag direkt.”

Vad hade du gjort för två år sedan?
”Legat och snurrat tills jag gett upp. Men egentligen handlar det om att vara i sådan fysisk och psykisk status att man kan koppla av. Nu springer jag och kör lite maskiner 45 minuter varje morgon, sedan går jag hem och mediterar.”

Mediterar, hur då? Sitter på golvet? Kör ett mantra?
Sverker Göranson skakar på huvudet. Nej, nej, han sitter rätt upp och ner i en stol. Kör de avslappningsövningar som han hittade i en bok om mindfulness. Men det var, i sanningens namn, efter att han kommit över sin gamla misstänksamhet mot meditation, tanken att det mest är skrock.

”Nu vet jag att det är andningsträning, ett sätt att få kroppen att lugna ner sig.”

Hur mycket självinsikt hinner man nå under åtta veckors sjukskrivning – för längre paus blev det inte för Sverker Göranson. Är han i dag, till exempel, mer försonad med sina svagheter? Ja, han tror det. Eftersom en del av processen har bestått i att se på de egna drivkrafterna. Detta att han alltid tävlat, presterat – utan att någonsin bli riktigt nöjd.

”Grunderna finns i vår uppväxt. Inget ont i övrigt när det gäller min far, men när jag kom hem med 4,5 på en femgradig betygsskala var hans slutsats: ’Det kunde varit bättre.’ Får man den kommentaren ger man sig tusan på att överträffa sig själv nästa gång.”

Blev din pappa någonsin nöjd?
”O ja, han är stolt som en tupp. Lever fortfarande, 94 år gammal. Jag har inga onda känslor för kraven han en gång ställde, jag har bara inte själv förstått hur de format mig. När jag nu kom tillbaka till jobbet efter min sjukskrivning sa jag direkt: ’Ni måste förstå att plåten inte är lika tjock längre. Man tål rätt mycket lusingar innan man gått igenom en sådan här prövning, efteråt blir man mer känslig.’”

Att ”plåten inte är lika tjock längre” innebär att Sverker Göranson blivit bättre på att prioritera. Se vad som är viktigt i jobbet och vad som kan sorteras bort. Sjukskrivningen gav insikter som han skrev ner och lät medarbetarna läsa innan han återvände till Försvarshögkvarteret.

”Det handlade om hur vårt arbetssätt kunde bli bättre. Inte bara för mig utan för alla.”

Hur ser den nya tidens ledarskapsutbildning ut? Vi vet. Gå den hos oss på Chef.

En förändring är tid för reflektion vanliga arbetsdagar. Att man, till exempel, före möten i lednings­gruppen hinner läsa och fundera över svåra frågor, kanske resonera om dem i mindre grupper.

”Då blir det också bättre kvalitet. Särskilt om man drar ner på punkterna. Enkelt uttryckt; det är bättre att jag som chef lägger min kraft på åtta saker som blir bra än på tio–tolv som blir halvhjärtade. Dessutom har jag lärt mig i vilka sammanhang jag ska uppträda publikt. Förut sa jag ja till nästan allt. Det gör jag inte längre.”

Att som högste chef erkänna svaghet är en styrka som inte alla förstår – eller förmår uppskatta. Bland Sverker Göransons första kritiker fanns S-politikern Ylva Johansson som hånfullt twittrade ”Stresstålig? Not!”. Han erkänner att han själv skulle kunna ha reagerat likadant, då när han trodde att det bara handlade om att ta sig samman.

”Men hennes twitter, som hon sedan tog tillbaka, var egentligen bra. Det blev starten till ett Facebook-upprop där 8 500 människor sa ’Rör inte vår ÖB’.”

Med ”fjärilar i magen” återvände Sverker Göranson till Försvarsmakten. Hans läkare kunde inte garantera att han skulle klara steget …

” … men han sa, det räckte för mig, att jag gjort allt för att det skulle fungera.”

Åtta veckors sjukskrivning för arbetsutmattning är en kort återhämtningstid. I dag vet Sverker Göranson att han inte kom tillbaka, till hundra procent, den där dagen i mars förra året.

”Minnet finns kvar, kroppen kommer ihåg. Först nu, när jag tagit mig igenom en hel årscykel, hade jag bevisat för mig själv att jag klarat det. Nu vet jag också att jag, åtmin­stone i vissa avseenden, är bättre både som människa och chef. Och att jag verkar ha legitimerat att man inom svensk statsförvaltning både kan vara borta, komma tillbaka – och tala öppet om det som hänt. En psykolog ringde och sa: ’Om du visste hur många du hjälpt.’ Det var kanske inte riktigt min avsikt, men det är ju bra.”

Vår prattid är överskriden, med råge. Men vänta, en enda fråga måste jag hinna ställa till Sverker Göranson som ansvarig för vårt försvar. Den viktigaste är väl om vi vågar tro på en fredlig framtid också för barn och barnbarn? Han rätar på ryggen i sin fältuniform, försäkrar att det kan vi, om bara de rätta förutsättningarna finns:

”Man kan inte begära att en organisation ska hoppa 1,50 om förutsättningarna bara räcker till en meter.”

Som gammal friidrottare vet han vad han talar om. Redan som 17-åring hoppade Sverker Göranson fyra meter rakt upp i luften. Men inte enbart av egen kraft. Han behövde en stav till hjälp.

Text: Karin Thunberg.