Linda Waxin. Foto: Nadia Enedahl.
Linda Waxin. Foto: Nadia Enedahl.

Linda Waxin: ”Jag vill inte vänta med att leva”

Personligt. Bara 30 år gammal blev Linda Waxin vd för Sverigedelen på en av världens största pr-byråer. Plötsligt dör hennes pappa, mentor och förebild, i cancer. Det får henne att ompröva allt — och hoppa av sitt chefsjobb.

Stockholm, den 24 april 2013.

Linda Waxin minns datumet. Det är dagen före hennes födelsedag. Hon sitter i ett möte på pr-byrån Edelmans kontor i Stockholm, där hon är vd. Plötsligt surrar telefonen. Det är hennes pappa, entreprenören och företagsledaren Maths Waxin. De brukar ringa varandra flera gånger i veckan. När Linda Waxin frågar om det är något viktigt svarar han ja.

”Det var som du trodde. Jag har cancer”, säger han.

Linda Waxin börjar storgråta på kontoret, till hennes medarbetares förvåning. De har ingen aning om att hennes pappa är allvarligt sjuk.

Någon timme senare samlar Maths Waxin hela familjen på NK för att äta lunch. Här känner han sig trygg. Här extrajobbade han som ung, och här handlar han alla presenter och julklappar.

Även nu börjar han, något överraskande, att shoppa.

I favoritbutiken plockar han till sig nya skor, en blus till sin fru och flera skjortor till sig själv. Men i storlek XL i stället för XXL. Linda Waxin, hennes mamma och tre syskon förstår ingenting.

”Framtidstro, Linda! Han kommer ju att gå ner i vikt nu!”, säger hennes mamma.

Annars är optimismen och envisheten något som Linda Waxin delar med sin pappa.

Under uppväxten har hon sett honom driva upp företaget Coromatic, som bygger datorhallar, från tre till drygt 300 anställda. 2013 omsatte företaget över en miljard.

Att Linda Waxin skulle gå i pappas fotspår och bli chef var däremot inte självklart. Karriärdrömmarna som barn var att bli isprinsessa och fotomodell. Men när hon skrev högskoleprovet som 17-åring insåg hon att hon var mer än en ”söt tjej”. Resultatet – 1,7 (av 2 möjliga) – imponerade både på henne själv och på omgivningen.

I flera år satsade hon sedan allt på studierna. Efter en ettårig internationell marknadsföringsutbildning tog hon en kandidatexamen i medie- och kommunikationsvetenskap i Örebro och toppade det med en kandidatexamen i företagsekonomi på Stockholms universitet. Det senare var ett strategiskt beslut.

”Jag vill ha bilden av att allting i mitt liv bara har hänt. Men när jag fick vd-jobbet 2011 berättade min mamma att jag sagt att jag valde att plugga företagsekonomi eftersom det var bra att kunna om man skulle få ett vd-jobb någon gång. ”

Efter att ha tagit dubbla examina avancerade hon snabbt. Som 27-­åring blev hon en del av ledningsgruppen på Spotlight PR.

”Jag var säkert väldigt irriterande eftersom jag var så ung, men de tog vara på mina idéer. Ägarna kände sig inte hotade av att jag ständigt ifrågasatte. Jag sa att jag ville sitta i ledningsgruppen och fick det.”

Något år senare fick hon ett samtal från ett rekryterings­företag. Det handlade om en vd-tjänst. För Sverigekontoret i en av världens största pr-koncerner, det amerikansk­ägda familjeföretaget Edelman.

Då var Linda Waxin 30 år gammal. Hon hade bara jobbat i branschen i sex år och aldrig haft med­arbetar­ansvar.

”Jag tyckte att det var humoristiskt. Jag förstod direkt att jag var rekryterarens wildcard.”

Efter ett antal intervjuer fick hon träffa Edelmans Europachef i London. Nu var det skarpt läge. Hon hade förberett en affärsplan som visade hur hon skulle vända Edelman Stockholm, som var en byrå i kris. Efter en kort stund gick Europachefen och hämtade ägaren Richard Edelman, en av pr-branschens mäktigaste personer.

”Det var helt oväntat. I efterhand har Europachefen berättat för mig att han i den stunden sa till Richard Edelman: ’This is going to make you feel really old …’. Jag var ju i hans döttrars ålder.”

Men ägaren och Linda Waxin fann varandra direkt.

”Mitt i intervjun säger Richard Edelman: ’I love your energy, you’re hired!’ Det kändes som om jag var med i en film.”

Den första personen hon ringde efter intervjun var pappa Maths, som blev väldigt stolt.

Nu stod Linda Waxin inför en ordentlig utmaning. Stockholmskontoret gick med nästan 40 procents förlust. Hennes uppdrag var tydligt – att stärka Edelmans varumärke i Sverige och visa svarta siffror.

”Jag hade inte kunnat förutse hur misskött det var. Alla kunder var missnöjda. Medarbetarna hade inte haft en vd på ett år. Folk hade stationära datorer. Allt var eftersatt.”
Hon började bokstavligen med en storstädning. Andra dagen på jobbet slängde de 30 sopsäckar med skräp.

Inspirerad av sin pappa hade hon också en tydlig vision för hur hon ville driva byrån.

Maths Waxin hade som devis att ”endast den som bryr sig har rätt att leda andra människor”. Han skrev ofta personliga brev till sina medarbetare och köpte blommor när någon var sjuk.

”Min vision var att driva en lönsam pr-byrå där man inte jobbar för mycket och går in i väggen. Medarbetarna ska må bra och trivas. Jag har lyckats med många bitar av det, men inte med alla. I alla budgetar och prognoser har jag ibland tappat bort det. Då har pappa varit väldigt bra på att styra mig tillbaka igen.”

Ett tydligt exempel på när hennes pappas råd fört in henne på rätt väg är när byrån hade allvarliga finansproblem. Linda Waxin hade samarbetssvårigheter med en person högre upp i hierarkin och fick inte det stöd hon behövde. Hon bokade ett möte med Edelmans vd och åkte till New York för att reda ut problemet.

”Ibland har jag undrat hur jag har vågat. Det beror förmodligen på stödet från min pappa.”

Åter till den 24 april 2013.

Linda Waxin har under sin sina två år som vd på Edelman Stockholm lyckats öka intäkterna med nära 100 procent och förnyat nästan hela personalstyrkan.

Hon är omskriven i branschmedier som en kommande stjärna.

Det är då som samtalet från hennes pappa Maths Waxin kommer.

Under en koloskopi, där man undersöker tarmarna med fiber­optik, har läkarna hittat flera tumö­­rer. De har även hittat tumörer i prostatan.

Men läkarna är optimistiska. Deras besked är att Maths Waxin i ”värsta fall” måste operera bort prostatan, samt en del av tjocktarmen, och leva med stomipåse.

”För pappa var det ett oerhört slag. Att dö hade han inte en tanke på. Men hans manlighet var hotad.”

Maths Waxin arbetade fram till juli. Han sa ingenting på jobbet. Han skulle gå igenom strålbehandling på sommaren och tänkte sedan vara tillbaka i full kraft efter semestern.

Då kom nästa slag. Vid en röntgen­undersökning under sommaren hittade man även tumörer i bukhinnan. Det är en ännu allvarligare cancerform, eftersom den lätt sprider sig och är mycket svårbehandlad.

”Då tror jag att vi började förstå hur allvarligt det var. Vi tog hjälp för att hitta de bästa läkarna i världen.”

När Maths Waxin skulle opereras i augusti i fjol var alla i familjen hoppfulla. Han hade gått igenom massiv strålbehandling.

Men under en sista rutinkontroll inför operationen fick han beskedet. Cancern hade spridit sig till lever och lungor.

”Då grät han. Det var dödsbeskedet. Läkarna sa att det inte var någon idé att han opererades. Han skulle ändå inte bli frisk.”

Hela familjen förstod att det gäll­de att ta vara på den tid de hade kvar.

Linda Waxin sålde sin lägenhet på Södermalm i Stockholm och flyttade hem till föräldrarnas villa i Tyresö. Nu kunde hon träffa sin pappa varje dag.

Maths Waxin fick palliativ vård i hemmet. Sjuksköterskorna och läkarna hjälpte honom med smärtlindring och tröst. Successivt slutade han att äta. På bara sex månader rasade vikten från 120 till 70 kilo.

”Han hade så oerhört ont. De sista veckorna var bara rent och skärt lidande. Det var ett fruktansvärt sätt att dö på.”

På Luciadagen förra året tog Maths Waxin sitt sista andetag.

Under pappans sista månader i livet hade Linda Waxin försökt jobba halvtid. Men en halvtid i hennes värld blev att arbeta nio till fem.

”Jag insåg då att om jag inte kunde arbeta halvtid när min pappa var allvarligt sjuk, skulle jag inte heller ha tid att sörja när han väl hade gått bort.”

Ett beslut började gro. Hon ville sluta som vd och ta ”tillfällig pension”.

”Mamma och pappa hade precis köpt en gård i Småland när pappa dog. Han var 56 år och skulle äntligen trappa ner. I många år hade pappa sagt till familjen, om tre till fem år, då kommer det att bli lugnare. Mina föräldrar skulle äntligen få tid tillsammans. Mamma, som varit hemma under stora delar av livet, skulle förverkliga sina drömmar. Jag började tänka hur idiotiskt det är att lägga pensionen sist i livet. Det är ju som att spela roulette.”

Samtidigt var Linda Waxin uppfostrad i en anda av att inte ge upp. Att bita ihop. Särskilt på jobbet. Hon ville inte heller överge sina medarbetare.
För en kort tid sedan tog hon beslutet att avgå.

”Jag behöver tid för att vila, sörja och omvärdera. Just nu är det bästa för mig inte att fortsätta som vd. Då är det inte det för mina med­arbetare heller. Jag har så höga ambitioner med mitt ledarskap och jag är väldigt stolt över kulturen vi har byggt. Men som en god ledare är det ansvarsfullt att ta det här beslutet.”

I början av februari i år, nästan tre månader efter att hon hade sagt upp sig, fick hon berätta för sina medarbetare om beslutet. Hon var väldigt nervös för hur de skulle reagera.

En av hennes medarbetare reste sig upp sa ”vilket modigt beslut” och började applådera. Sedan följde de andra efter. Hon fick ett kort från ägaren Richard Edelman med orden: ”Du har tagit rätt beslut. Vi kommer alltid att vara vänner och du är alltid välkommen tillbaka.”

Snart, den 31 maj, gör hon sin sista arbetsdag som vd. Sedan följer en månad vid Comosjön i norra Italien. Då ska hon sova, vila och vandra.

I augusti åker hon på en längre resa med sin lillebror David Waxin. De ska se Nord- och Sydamerika, Japan och sedan återförenas med familjen i Nya Zeeland till jul.

Vad som händer längre fram vet hon ingenting om. Hon har inga jobbplaner på gång, utan vill ta sig tid för att landa i nästa dröm.

”Nu har jag varit vd, kanske vill jag göra något annat. Kanske vill jag skriva, forska, uttrycka mig genom konst. Som vd har man inget utrymme för att upptäcka så mycket nytt. Man bara gör. Jag är väldigt nyfiken på vad det här nya utrymmet i mitt liv kommer att leda till.”

Hon är inte orolig för att bli bort­glömd, eller att inte få nya spännande erbjudanden.

”Jag kanske är naiv, men jag är inte rädd. Jag har bara jobbat i nio år och har hunnit med så otroligt mycket på den tiden. Ett år borta från branschen kommer inte att göra så stor skillnad för karriären.”

Hon sörjer sin pappa. Hans tidiga bortgång har gjort att hon har om­­värderat en del värderingar som hon fått med sig hemifrån.

”Man ska bita ihop om man vill åstadkomma saker. Men man ska också veta när man inte ska bita ihop, och i stället ta ansvar för sitt liv och sitt välmående. Pappa var en fantastisk vän och pappa, men han satte ofta jobbet först. Det har jag också gjort. I framtiden kommer jag att tänka annorlunda.”