Precis ovanför trappan till sitt kontor hejdas Charlotte Petri Gornitzka av en kollega, som frågar om hon ska gå på födelsedagsfesten hon är bjuden till senare i veckan.
»Nej«, svarar Charlotte Petri Gornitzka, »ni får hålla ställningarna«.
Medan hon öppnar dörren till vånings­planet där Sidas ledning håller till förklarar hon att det inte alls är svårt för henne att välja bort sådana saker. Hon har två goda skäl till det.

Det ena är att hennes arbetsbelastning just nu är hög. Väldigt hög.
Sida är en organisation i kris. Ekonomin blöder, förra generaldirektören blev offentligt utskälld och utsparkad, hela myndigheten är under omorganisation sedan två år, tjänster ska bort, avdelningar läggas ned och arbetet effektiviseras. Missnöjet och oron präglar vardagen bland de 600 medarbetarna.

I oktobernumret av Sidas egen tidning Omvärlden beskrivs krisen som den värsta sedan myndigheten grundandes 1965.
Det andra skälet till att Charlotte Petri Gornitzka utan samvetskval tackar nej till en födelsedagsbjudning har med hennes familjeliv att göra.

En fredag i mitten av januari i år möttes hon av beskedet att hennes man drabbats av en hjärtinfarkt och hastigt gått bort. Vid tillfället var Charlotte Petri Gornitzka i London, där hon jobbade som generalsekreterare för Rädda Barnens internationella organisation. Hon hade just fullföljt det andra av de tre år hon var kontrakterad för. Hon hade skapat en ny organisation och tillsatt en styrelse som skulle påbörja rekryteringen av en ny vd, där hon själv var en av tre kandidater.

Allting förändrades när hon nåddes av beskedet från Stockholm. Hals över huvud åkte hon hem till sina tonårssöner och kastades in i ett akut sorgearbete.
»Min första instinkt var att jag skulle gå hela vägen ut och söka det där jobbet som vd på Röda Korset. Man funkar olika. Men till slut kom vi, både organisationen och jag, överens om att det inte skulle bli så«, säger hon.

I stället fick Charlotte Petri Gornitzka några månader senare, den 1 juni, uppdraget som vikarierande generaldirektör på Sida. Då hade den förre generaldirektören Anders Nordström just sparkats ut efter att ha fått utstå hård offentlig kritik av sin uppdrags­givare, biståndsminister Gunilla Carlsson.
»Jag genomgår kris och sorg. Jag vet att mina barn och jag kommer att klara det. Men jag har svårt att se att ett jobb kan bli en större kris än det här. Därför känner jag ett lugn. För ett år sedan hade jag oroat mig mer i en sådan här situation som vi har på Sida«, säger Charlotte Petri Gornitzka.

Hennes nuvarande anställning upphör när en ny generaldirektör är tillsatt. Annonsen ligger ute sedan någon månad.
»Att jag inte vet om jag får stanna kvar eller inte hade också varit ett större problem än vad det är i ljuset av den här nya livssituationen. Vi har sorg i familjen men jag känner mig oerhört trygg.«

Hon var medveten om att det fanns en kris på Sida när hon tackade ja till jobbet. Hon kände till den ansträngda ekonomin, en negativ personalenkät och hade läst om Gunilla Carlssons utspel kring hennes företrädares avgång och utifrån det kunnat »dra slutsatser att det inte var helt bra i dialogen med uppdragsgivaren«.
»Vi har ett stort och tufft omställnings­arbete som inte är ett dugg utvecklande på kort sikt«, säger hon.

Vid konferensbordet på direktionens våningsplan ger hon knappast intryck av att vara en chef i djup kris. Inte ens när hon talar om Sidas situation som »ett stålbad« ser hon särskilt bekymrad ut.
»Krisen är mer omfattande än jag anade, men jag känner kulturen och har förståelse för problematiken. Så egentligen har ingenting överraskat mig«, säger hon.

Men hur hanterar man ett av de tuffaste chefsjobben i Sverige och samtidigt ett tungt sorgearbete? Ja, Charlotte Petri Gornitzka ser sig som ganska bra på att strukturera sina känslor för att lättare förstå dem. Hon förberedde sig inför tjänsten genom att fundera över vilka råd hon skulle ha gett till någon annan i samma situation. Och genom att prata med en coach.
»Jag vill gärna känna att jag har initiativet. Jag vill vara ’on top of things’. Det är nog så med känslorna också«, säger hon.

Hon menar att hennes tillvaro består av två rum.
»Det ena är jobbet och det andra är hemma. Jobbet ger mig mycket energi. Är jag hemma så är jag ensam eller med mina barn och då finns det mycket tid för reflektion. Jag tar hand om mig, jag tänker på vad jag äter och jag rör på mig. Jag är mån om att hålla en ­hyfsad hälsa«, säger hon.

Därmed inte sagt att hon aldrig tänker på jobbet när hon är ledig. Visst snurrar tankarna ibland, men det bekymrar henne inte.
»Jag vaknar allt mer sällan på natten med en klump i magen. Det är en trygghet och det är jätteskönt. Jag tar det här jobbet på stort allvar, men det är andra som säger till mig hur tufft det är. ’Du har ett oerhört tufft jobb bla bla bla.’ Och då tänker jag att jag inte upplever det så. Jag ser det som viktigt, ansvarsfullt och oerhört allvarligt just nu, men jag går inte omkring och känner destruktiv press.«

Om två år ska Sida ha en ekonomi i balans.
»Jag försöker undvika att slå blå dunster i ögonen på folk. Jag ser ett fantastiskt Sida framför mig, vi kommer att ha oerhört goda möjligheter att göra bistånd, men just nu i denna tuffa process måste vi vara här och nu.«

Att fokusera på jobbet ger också en form av lindring.
»Jag har fått ett fantastiskt råd som betyder mycket för mig, det är att inte slå bort de ljusglimtar som kommer mitt i allt det tuffa. Det vanliga är ju att man får skuldkänslor för att man känner sig glad, man tänker ’jag ska ju vara ledsen’. Men den energin som ljus­glimtarna ger behövs i sorgearbetet. Jobbet är en ljusglimt för mig.«

Sitt första chefsjobb fick hon vid 28 års ålder, då hon blev informationschef på studieförbundet TBV. Därefter följde ett decennium som konsult inriktad på förändrings­arbete. När hon så blev tillfrågad om hon kunde tänka sig en roll som kommunikationschef på Röda Korset tackade hon ja.

Förutom längtan efter att leda (»Det var inte för prestigens skull, men för makten och att med hjälp av den få igenom något som jag trodde på«) hade hennes sociala intresse ökat, vilket inte minst hade påskyndats av att Charlotte nu var gift och hade två små barn. Jobbets syfte hade blivit viktigare för henne.
»På Röda Korset fanns ett syfte som överensstämde med det jag ville lägga min tid på.«

Efter ett tag blev hon en av tre biträdande generalsekreterare, med bredare ansvar för kommunikation. Efter några år som biträdande generalsekreterare på Röda Korset ville Charlotte Petri Gornitzka vidare uppåt. Hon visste att Rädda Barnen var på väg att söka en ny generalsekreterare för verksamheten i Sverige. För första gången i sitt vuxna yrkesliv satte hon sig ner och skrev ett CV.

2003 fick hon jobbet. 2008 blev hon Rädda Barnens internationella generalsekreterare. Nu är hon tillbaka i en roll som hon tidigare strävat efter att ta sig ur: framför hennes titel står det »vikarierande«. Hon är i och för sig inte nummer två, men hon är nummer ett under en begränsad tid och under osäkra omständigheter.

Till sin stora glädje märker hon att hon glömmer bort att hon är vikarie.
»Jag håller inte på att fundera över vad jag måste göra för att behålla jobbet. Jag har ingen taktik i att säga rätt saker, utan är in­­riktad på att lösa uppgiften. Jag är här så länge jag är här. Det är skönt att kunna säga det.«

Hon känner inte att hon dras med i den oro som finns i organisationen, där många inte vet hur deras framtid ser ut.
»Jag är ju ensam om att sörja för familjen nu och måste dra in pengar. Men jag har en tilltro till att det kommer jag att kunna göra.«
Men visst vill hon ha jobbet.
»Moraliskt är det ju det man säger ja till när man går in i ett sådant här uppdrag, i synnerhet när man vet hur tufft uppdraget är. Då kan man inte ta lätt på det. Jag vill väldigt gärna fullfölja«, säger hon.

Det sägs att Gunilla Carlsson inte kunde styra Anders Nordström och därför fick han gå. Kan hon styra dig?
»Det vete katten! I mig har hon fått ett tuggmotstånd. I media har hon också sagt att hon förväntar sig det. Jag är inte lättstyrd. Men samtidigt är jag oerhört noggrann med roller, uppdragsgivare och uppdragstagare och ­konsult och beställare. Att vara en i gruppen eller vara den som leder gruppen.«

»Det är klart att jag kommer att ha en dialog med Gunilla och då kommer jag att säga att ’du är politiken, jag får ta det’. Men jag kommer också att ta mig friheter att ha idéer.«
»Jag är förutsägbar, men inte nödvändigtvis lätt.«