Anders Carlsson drabbades av psykisk ohälsa

Hälsa
Text:
Publicerad
Foto: Ciprian Gorga

Under våren 2012 märkte Anders Carlsson, då chef för en avdelning på Volvo Personvagnar, hur hans psykiska hälsa långsamt försämrades. Han blev lätt­irriterad och snäste av sina medarbetare utan anledning.

”Jag kunde säga saker som ’det här är ju för jävligt! Kommer du med det här nu igen, det pratade vi ju om i förra veckan.’ Jag har alltid haft en bild av mig själv som positiv, därför kändes det väldigt konstigt. Folk runt omkring mig märkte att jag var förändrad.”

Anders Carlsson var chef över åtta ingenjörer och doktorer. Parallellt med chefsuppdraget var han koordinator för forskning kring produktionen. Han var spindeln i nätet mellan Volvo, högskolor, universitet och regeringen.

Samtidigt som Anders Carlsson började må allt sämre införde man ett nytt processuppföljningsverktyg inom organisationen.

Men han hade allt svårare med entusiasmen som krävdes för att motivera medarbetarna. Han hade varit chef i tio år och redan gått igenom flera liknande förändringar.

”Jag kunde inte gå ut till medarbetarna och säga ’nu gör vi det här, det ska väl bli roligt?’. Jag kunde inte säga det på ett ärligt sätt. Hela min kropp sa nej. Jag fixade inte att företräda företaget längre.”

Bristen på entusiasm gjorde inte att han jobbade mindre. Tvärtom. Han jobbade längre dagar, tog med sig jobb hem och fortsatte även på helgerna.

”Om jag bara jobbade hela tiden höll jag mig flytande. Annars hade jag nog kollapsat. När jag höll igång kunde jag fungera.”

Hans fru såg att beteendet inte var sunt. Hon konfronterade honom men Anders Carlsson ville inte lyssna.

”Någonstans förstod jag att jag var tvungen att ändra mitt beteende och kanske byta jobb. Samtidigt väcktes rösterna: ’Vem är jag då? Jag är ingenting utan mitt jobb’.”

I början av april gick Anders Carlsson till sin chef och berättade om håglösheten, irritationen och oron. Chefen tog hans farhågor på allvar och skickade honom till en psykolog hos företagshälsovården. Anders Carlsson blev rekommenderad att ta en vecka ledigt för att vila.

”Då kom jag till insikten att jag inte ville vara ledig. Jobbet var det som gjorde att jag överlevde.”

I stället trodde han att det var om­­ställningarna i privatlivet som lett till utmattningen. Han och hans fru hade just sålt huset och flyttat till lägenhet. Det yngsta av tre barn hade flyttat. Hans fru hade varit sjuk under en längre period. Han kände oro och hade ångest.

Anders Carlsson gick tillbaka till jobbet igen. Men situationen blev bara värre. Han kunde ha samtal i korridorerna, men efteråt mindes han inte ett ord av vad som sagts.

Han kände ingen glädje inför framtida projekt eller strategier.

”Det var helt tomt! Egentligen tycker jag att det är kul att prata om framtiden. Det var behållningen i mitt jobb. Det dagliga hade jag mest sett som en belastning. Men nu var det operativa det enda jag orkade med. Jag kunde inte se längre fram än så.”

I slutet av maj kände han att gränsen var nådd. Han skulle berätta för alla att han behövde ta en time-out.

När han väl berättade om sitt beslut möttes han varken av be­­svikelse eller irritation, bara medmänsk­lighet.

”Jag var gråtfärdig när jag berättade. Det var så stort för mig att få prata om det, att få släppa ut det. Det blir så många uppdämda känslor när man försöker hålla masken. När jag väl berättade blev det väldigt avdramatiserat. Det fanns en stor förståelse från alla, både medarbetare och chefer.”

På fredagseftermiddagen den 1 juni tog Anders Carlsson sin dator och åkte hem. Han skrev mejl till de på företaget som han jobbat med och förklarade. Ledningens budskap var tydligt. Han skulle ha sitt jobb kvar när han kom tillbaka.

”Det här var min värsta mardröm, att inte klara av mitt jobb. Att det då fanns en så stor förståelse, det förvånade mig. Men det kändes oerhört skönt. Jag insåg att det inte var slutet på världen. Det var bara en återvändsgränd.”

Under helgen som följde mådde han fortfarande relativt bra. Han rensade upp i sin jobbdator för att kunna släppa arbetet.

”Jag var som död. Jag låg i sängen och kände ingenting. Jag var inte trött, inte pigg. Jag var bara totalt passiv, och visste inte vad jag skulle göra med mitt liv.”

Hans fru tog med honom på löp­rundor. Hans läkare konstaterade att det var ett klassiskt fall av utmattningsdepression.

”Du har kört slut på dina batterier. Det finns inget du kan göra, nu ska du bara ägna dig åt roliga saker som ger energi.”

Han blev sjukskriven och efter en tid började han känna glädje igen och en måndag i augusti återvände han till jobbet.

”Men det gick inte alls. Efter två timmar brakade jag ihop.”

Han fick hjälp av en psykolog för att kunna hantera stressen och gick ner till halvtid.

I dag har Anders Carlsson en tjänst som senior rådgivare. Han arbetar med ett projekt där man vill halvera utvecklingstiderna för nya bil­modeller. Han coachar och ger stöd till olika avdelningar.

”Jag har tyckt att det var roligt att synas, att ha en position. Men jag har roligt ändå. Det finns många sätt att påverka andra än att vara chef.”

Skapa ett gratiskonto, läs Chef digitalt för

0:-

  • Tillgång till våra låsta artiklar och webinar gratis!

Skapa ditt gratiskonto

Se alla våra erbjudanden